Jag har försökt fotografera orienterare sen 70-talet.
Problemet med manuellt fokus var att trycka på rätt ställe, eftersom jag i praktiken var tvungen att fokusera där jag trodde löparen skulle passera, sen trycka när det blev nästan skarpt. Då var bilden skarp när den togs. Det gavs bara en chans, för sen skulle man dra fram filmen.
Sen blev det motordrift och då gick det att fyra av några stycken bilder, men det var svårt att justera fokus mellan tagningarna, så det blev till att hålla lite avstånd för att få ihop det.
Med AF blev det lättare, men de första för film (EOS 10 med EF 35-135) var inte alltid med på noterna.
Med digitalt har det blivit en helt annan sak. Framförallt för att det går i princip att öva obegränsat. Speciellt då på svåra förhållanden, som när löparen försvinner
bakom grenarna.
Jag har fotograferat orienterare med alla möjliga objektiv, inklusive
EF 8-15 mm f/4L fisheye USM och
EF 11-24 mm f/4L USM, men naturligtvis mycket med de traditionella telezoomarna. Numera då med
EF 70-200 mm f/2,8L IS II USM när det är möjligt, med
EF 100-400 mm f/4,5-5,6L IS USM eller med
EF 300 mm f/2,8L IS II USM när avstånden är långa eller med
EF 70-200 mm f/4L IS USM om jag tycker det är det vettigaste objektivet att bära med mig. Men då är jag sällan ute efter att fotografera just orienterare, för gör jag det brukar jag bemöda mig lite mer, och då blir det sällan just f/4-versionen av 70-200. Inte nu längre, alltså, när jag har alternativ.
Angående AF och skärpedjup så är ett objektiv som är klurigt för action
EF 135 mm f/2L USM. Det var rätt mörkt när jag tog den där bilden, med ISO 20000, och det är klurigt att få skärpan på rätt ställe. Hela personen blir inte skarp med f/2 där.
Med allt detta orerande och dessa exempel vill jag försöka få fram att det går att ta bilder med vad som helst, även objektiv som man kanske inte i första taget tänker på till en viss uppgift, men när jag kan välja fritt mellan olika 70-200 kör jag helst med f/2,8.
