Jag tycker själv att det är på ett sätt att snylta.
Låt oss säga att en målande konstnär med en väldigt tydlig stil får sin stil kopierad på följande sätt:
Av en människa.
Denna människa har själv behövt sitta ner otaliga timmar och lärt sig hur man drar en pensel, lärt sig hantera färg och förståelsen av hur tidigare nämnda konstnär jobbar med form, färg och komposition etc. Denna lär sig troligtvis samtidigt att också uttrycka sig själv, eller får verktygen för det.
Tidigare nämnda konstnär kan troligtvis relatera till denna människa sett till hantverket de båda genomför och allt däromkring; doften av färg, ljudet av pensel mot duk etc.
Samt att det är tja, en tänkande, kännande människa vi pratar om.
Fortfarande snyltande på ett vis men ändå inte utan en rejäl ansträngning i botten.
Av ett neuralt nätverk
Ett bolag eller individ laddar in ett rejält bibliotek bilder av tidigare nämnda konstnärs verk (samt hundratusentals andras) och matar dem till ett neuralt nätverk som tränas på allas stilar.
Inte någonstans kämpar en tänkande, kännande människa i detta, ingen inblandad kan sägas ha några konstnärliga anspråk i vad de gör.
När nätverket är tränat kan vem som helst med några skrivna ord "skapa" verk som liknar tidigare nämnda konstnärs verk utan någon som helst ansträngning, förståelse eller känsla för skapandet.
Jag kan inte låta bli att se det senare som mycket mer snyltande än det tidigare exemplet. Ett sorts omänsklig-görande av själva processen. Jag premierar alla gånger människors engagemang högre än tränad kod. Det finns så mycket mer att fundera över än endast själva slutresultatet eller produkten, så mycket i hur man tar sig dit och mellanmänskliga relationer.
Mina fem öre.
