Fotosidan Magasin

Har du tänkt på hur mycket fotografin förändrats under de senaste tio åren? Mobiler, digitalkameor, trender och sociala medier har påverkat hur vi fotograferar.

En kamera kan användas till så vitt skilda saker att det är hart när omöjligt att ur ett enda perspektiv beskriva hur det fotografiska fältet förändrats de senaste tio åren. Med fotografi kan menas allt från det lilla porträttet i våra passhandlingar till enorma c-printar som hänger på utställningsväggar och säljs för hundratusentals kronor. Däremellan finns fotografer verksamma på våra institutioner som så kallade institutionsfotografer, press och reklamfotografer. För att inte tala om alla de bilder som läggs upp i sociala medier. Kort sagt är det lika omöjligt att beskriva fotografi som ett enhetligt fält som det är att stå mitt i ett snöfall och försöka fånga alla snöflingor som viner runt en med bara händerna. Man kommer garanterat att missa några.

Ändå finns det några handfasta förändringar som ägt rum det senaste tio åren som det går att lyfta upp och dra vissa slutsatser av. Det finns omständigheter som utan tvekan haft en stor inverkan på det fotografiska mediet. Till exempel är det exakt tio år sedan Apple lanserade den första Iphonen. Trots att det fanns kameror i våra mobiltelefoner innan dess kan betydelsen av de appar och fotografiska verktyg som Iphonen tillhandahåller inte underskattas. Den nya tekniken har tillgängliggjort det fotografiska mediet för en bredare allmänhet på ett sätt som var svårt att förutse för ett decennium sedan. Detta tillgängliggörande har också förändrat förutsättningarna för de yrkesverksamma fotograferna och har framför allt att göra med den digitala teknikens frammarsch. Tidigare kunde en fotograf försörja sig bara genom att behärska de grundläggande analoga exponerings– och framkallningsprocesserna.

– Men det yrket finns inte längre, säger Anna Clarén, fotograf och utbildningsledare på Nordens Fotoskola, Biskops Arnö, när jag pratar med henne om hur hon ser på vad som förändrats för yrkesverksamma fotografer.

– Vad som framför allt krävs idag är du måste kunna berätta en historia och behärska andra tekniska redskap utöver det fotografiska. Det kan handla om rörlig bild eller att kunna uttrycka sig i skrift.

Det tillgängliggörande som de nya teknikerna erbjuder har tvingat många fotografer att vidga sitt kompetensområde för att kunna skicka en faktura. Antal jobbmöjligheter blir färre eftersom många anser sig kunna ta bra bilder själva utan att behöva kontakta en yrkesverksam fotograf. Detta har, enligt Anna Clarén, gjort att de enklare uppdragen minskat eftersom många då istället använder sig av en kamera som ligger och dräller på kontoret. Det ökande antalet hobbyfotografer har också lett till att många söker sig till Biskops Arnö för att gå sommarkurser eller helgkurser.

– De workshops vi anordnar har tolv platser och de tar slut på två timmar, säger Anna Clarén men nämner också att antalet sökande till den ordinarie utbildningen har minskat. Flera yrkesutbildningar har dessutom tvingats lägga ner som till exempel Gamlebys YH-utbildning.

Klimatet för yrkesverksamma fotografer har tveklöst blivit hårdare i och med den så kallade tidningsdöden vilket har gjort fotografens roll på tidningsredaktionerna snudd på marginaliserad.

Bildjournalistiken har fått stryka på foten när många dagstidningar behövt spara pengar. Få lokaltidningar har kvar anställda fotografer. Trots detta finns det många svenska bildjournalister som håller hög internationell nivå, och andelen kvinnor bland bildjournalisterna blir större. Anna Tärnhuvud belönades med priset Årets Bild 2018 - den första kvinna någonsin att vinna priset. Foto: Olle Wande

När jag pratar med Anki Almqvist som är ordförande i Svenska Fotografers Förbund säger hon att det numera nästan bara är Dagens Nyheter bland dagstidningarna som har fast anställda fotografer. Istället åligger det allt oftare den skrivande journalisten att ta kompletterande bilder till artikeln man skriver. Det innebär ofta att det visuella berättandet saknar ett undersökande djup och reduceras istället till porträtt på de som medverkar i texten.

Anki Almqvist menar också att ett av de största problemen för de yrkesverksamma fotograferna som arbetar på frilans är att man tvingas skriva under oskäliga avtal. Det handlar framför allt om att de stora mediehusen kräver total kontroll över bilderna de beställer efter att de publicerats en första gång. Detta innebär att materialet kan användes i andra sammanhang som man som upphovsman inte har kontroll över och inte heller får betalt för.

Det faktum att tekniken fått allt fler människor att intressera sig för fotografi märks inte minst i sociala medier där vi överöses med fotografier. Framför allt på Instagram, men även Facebook och Twitter bygger mycket på bilder. Det är en bildström som saknar motstycke bakåt i tiden. Kanske går det att se selfien som den tydligaste symbolen för den nya tekniken och det faktum att fler än någonsin går runt med en kamera i fickan. Ordet myntades för ungefär tio år sedan och finns numera i Svenska Akademins ordbok.

En selfie skiljer sig från självporträttet genom att den främst fotograferas med en handhållen smartphone och har något flyktigt och vardagligt över sig. Ett självporträtt däremot är i större utsträckning tänkt att gestalta en personlighet och det särpräglade hos subjektet på bilden. Jag upplever allt oftare att det finns en tydlig praxis för hur en selfie ska fotograferas och när den laddas upp på Instagram ska den passa in i mallen för hur man tar en selfie, annars är den misslyckad. Anna Clarén är också inne på att sociala medier inte nödvändigtvis gjort att folk i allmänhet har större kunskap om komposition, ljussättning och hur man tydliggör vad det är man vill berätta:

– Det är samma sätt att fotografera på som innan Iphonen kom, säger hon.

De olika fotografiska fälten har reagerat olika på de förutsättningar som den nya tekniken innebär. En tendens inom det konstnärliga fotografiet är att man betonar sitt intresse för materialet och mediets inneboende förutsättningar och karaktäristika. Istället för att omfamna den digitala tekniken som man gjort inom de flesta andra fotografiska fälten så har man inom den konstnärliga praktiken vänt sig mot analoga processer. När jag pratar med Niclas Östlind som leder masterutbildningen i fotografi på Akademin Valand pratar han om detta som en av de stora förändringarna de senaste tio åren.

– Nu blir det ett aktivt val om man börjar arbeta med analoga processer. De som valt att göra det är framför allt fotografer som jobbar ur ett gestaltande och konstnärligt perspektiv. Det finns inga andra som tycker att det är ett värde i sig att man inte omedelbart kan se vad bilden föreställer eller att man fotograferar med storformat som är en så avancerad och långsam process. Det i sig har blivit ett uttrycksvärde. Det analoga bjuder ett motstånd, man gör bilder som tar tid att framställa och det blir närmast en moralisk fråga, säger han.

Den här tendensen går längre tillbaka än tio år eftersom den digitala tekniken är mycket äldre än så. Men trenden har förstärkts det senaste decenniet i och med att i stort sett alla numera går runt med en välfungerande kamera på sig. Med enkla medel kan de flesta av oss ta bilder som ser ganska bra ut.

I allmänhet kan man också se hur samtidens teknikutveckling påverkar konsten och förändrar den. Niclas Östlind nämner kameraövervakning som ett exempel på hur det konstnärliga fotografiet kommenterar en samhällsutveckling genom att tillgodogöra sig nya tekniska möjligheter. Attackerna i New York den 11 september blev startskottet för en ny offentlighet där i stort sett varenda steg vi tar är övervakat och som i högsta grad är en del av den fotografiska praktiken.

– Idag finns det nästan inte en enda zon i våra liv som inte på ett eller annat sätt är kameraövervakad. För de som arbetar med fotografi ur ett konstnärligt perspektiv har det här med övervakning blivit en viktig referensram som man på olika sätt problematiserar.

Utställningen WATCHED! Surveillance, Art and Photography visades på Hasselblad center i Göteborg under 2016. Där tog man grepp om olika aspekter av samtidens kameraövervakning. Verken som presenterades i utställningen lade särskild tonvikt vid fotografi och var alla producerade under de senaste tio åren. En av bilderna i utställningskatalogen är James Bridles Watching the watchers från 2013 som visar drönarbilder tagna av den amerikanska militären i övervakningssyfte. Man skulle alltså också kunna foga drönaren till raden av nya fotografiska uttryckssätt och användningsområden som blivit tillgängliga de senaste åren. Även i det här verket kan man se prov på hur konstnärer med fotografi som redskap använder sig av nya tekniska landvinningar.

WATCHED! Surveillance, Art and Photography. Videostillbild från ”SeamlessTranisitons” utställd på Science
Gallery, Dublin, 2015. © James Bridle

Man kan också se att i takt med att utställningsmöjligheterna blir färre får boken en allt viktigare plats i det fotografiska konstnärliga fältet. Det blir ett alternativt sätt att visa sina arbeten där den digitala tekniken möjliggör för i stort sett vem som helst att producera en upplaga och distribuera.

– Den digitala tekniken har gjort det billigare att framställa egna böcker och där man som upphovsperson kan ta kontroll över hur bilderna ska följa på varandra, storlekar och så vidare. En bok kan man dessutom sprida på ett helt annat sätt än en utställning säger Niclas Östlind.

När jag pratar med vänner som själva producerar böcker som en del av deras fotografiska praktik är de alla överens om en sak: Tillfällena då man kan ges möjlighet att visa upp sina böcker på bokmässor och liknande tillställningar har ökat. Detta gäller såväl ur ett svenskt som ur ett internationellt perspektiv.

Vad både Niclas Östlind och Anna Clarén är överens om är att man inte kan underskatta den betydelse som Fotografiska har fått för fotointresserade och verksamma fotografer. Dels därför att det ger möjlighet för svenska fotografer att ha någonstans att ställa ut sina bilder men också att de som går och tittar tillhör den breda allmänheten som annars kanske inte tagit sig till de utställningslokaler som fanns i Stockholm förr. Just bristen på andra ställen att visa sina bilder på menar Niclas Östlind är en av orsakerna till Fotografiskas dominans.

Fotografiska har blivit ett favoritmuseum för stockholmarna, och visar att intresset för fotografi är stort och brett. Det har i sin tur fått Moderna Museet att visa mer fotografi. Foto: Johan Ståhlberg

Anna Clarén är inne på att Fotografiska har gett en plats för de som jobbar kommersiellt och på uppdrag, som inte funnits tidigare.

– Jag tycker att det har inneburit en väldigt positiv förändring. Framför allt för de som besitter ett djupt kunnande om hur man gör fotografi på beställning av någon annan och hur man arbetar med det rent tekniska. Dessa fotografer har inte haft någon scen förut utan de ställen som visat fotografi tidigare har främst riktat in sig på dem som har en akademisk konstnärlig bakgrund.

– Det är väldigt positivt att Fotografiska ger plats åt de hantverkskunniga fotograferna jämte de med en konstnärlig inriktning.

Fotografiska har sedan det öppnades 2010 gett möjlighet för såväl unga svenska fotografer som äldre etablerade fotografer att visa sina bilder för en bred publik. Man har tveklöst fyllt ett tomrum och ett behov med tanke på hur många det är som strömmar till Stadsgårdskajen varje dag. Vad som däremot saknas är ett statligt samordnande institut för svenskt fotografi.

Det är anmärkningsvärt att det inte finns en plan, från statligt håll, för hur man ska vårda och bevara arvet från ett medium som har så stor betydelse för hur vi upplever och skildrar vår samtid. Ett jämförbart uttryckssätt är filmen där Svenska filminstitutet har till uppgift att stödja och bevara den rörliga bilden. Litteraturen har Kungliga biblioteket men vem tar hand om den fotografiska stillbilden? Det handlar också om hur vi ska bevara den bildskatt som flera av våra stora fotografer lämnat efter sig.

– Nu har flera betydande fotografer gått bort som Lars Tunbjörk, Jens S Jensen och Yngve Baum, vad gör vi med deras livsverk? frågar sig Niclas Östlind.

– Vem kan ta hand om det här? Det finns inga klara eller entydiga praktiker kring det.

Den här frågan har lyfts i flera upprop. I Svenska Dagbladet den 10 maj i våras publicerades en debattartikel som många representanter för svenskt fotografi var med och skrev under. I artikeln önskar man en statlig genomlysning av den här frågan.

Tittar man på det fotografiska landskapet som det ser ut idag och har sett ut under den senaste tiden är bilden man får att det är ganska splittrad samling aktörer som inte verkar dra åt samma håll. Ett intryck man får om man går igenom olika initiativ och verksamheter är att de alla agerar som om de var de enda i landet som håller på med fotografi. Ett exempel på det är att jag faktiskt inte på rak arm kan komma på vad Landskrona fotofestival, Hasselblad center och Fotografiska har gemensamt mer än att de intresserar sig för fotografi. Kanske skulle man i framtiden kunna önska att de olika aktörerna hittar samarbeten över gränserna och uppträder i en mer enad front mot oskäliga avtal, låga arvoden och otrygga anställningar.

Landskrona fotofestival håller hög internationell klass och är en trevlig mötespunkt för såväl svenska som utländska fotografer. © Martin Cejie Hegardt

Många fotografer vittnar om svårare förhållanden när mediets tillgänglighet ökat och att det inte längre räcker att behärska de grundläggande fotografiska praktikerna utan att de oftast måste kombineras med någonting annat. En fotograf tvingas hitta fler än ett sätt att försörja sig.

Det är alltså framför allt olika nya tekniska landvinningar som påverkat det fotografiska fältet under de senaste åren. Det har fått effekter som ibland motsäger varandra men som alla i någon mån är logiska på grund av hur utvecklingen sett ut. Det är till exempel logiskt att det sker en motreaktion på de möjligheter som den digitala tekniken ger i det att många fotografer föredrar och undersöker de äldre, analoga processerna istället.

Det är också logiskt att man börjat använda sig av och problematiserar effekterna som kameraövervakning och dylikt har på våra liv. Går man runt på Höstsalongen på Fotografiska ser man att flera av de medverkande använder sig av nya eller alternativa sätt att presentera sina arbeten. Till exempel visar Tobias Hägg landskapsbilder tagna med en drönare och Elisabeth Henriksson har använt sig av en röntgenapparat i sina studier av växter. I Eva-Therese Gölins porträttserie är bilderna saxade ur Googles gatuvy-funktion. Människorna i serien har råkat hamna framför kameran som dokumenterar gator i städer över hela världen. Av integritetsskäl är ansiktena dock blurrade till oigenkännlighet. Det är ett verk som handlar om många saker men däribland övervakning, integritet och upphovsrätt, något säger mig att det kommer vara ett återkommande tema för fotografer under långt tid framöver.

TEXT: JOHAN STENSTRÖM