Jenni Sjöberg har två stora passioner på sin fritid. Den ena är att designa pampiga klänningar. Den andra är att fotografera och grotta in sig i bildredigeringen.

Jenni är säker på svaret. En riktigt bra modebild har starka färger och storslagna kläder. Samtidigt som allt ska vara iögonfallande är det viktigt att detaljerna passar ihop och skapar en tilltalande helhet.
– Är det snygga färger och snygga kläder är det bra. Fast jag tycker inte att det måste vara så avancerat. Jag försöker att jobba med så enkla medel som möjligt och se hur långt jag kommer.

I stället för att rigga upp en lastbil fotoutrustning jobbar Jenni med små trick. En återkommande detalj i hennes modebilder syns aldrig. Det är den lilla pallen som får modellerna att skjuta någon decimeter på höjden. De ser ännu längre ut då Jenni gärna fotograferar från en låg vinkel.
– Jag gör så med de flesta modebilderna som jag tar. Fast det beror ju på om man är inne eller ute. Inomhus begränsas man av takhöjd och bakgrunder. Utomhus blir lite vassare. Då kan ju häftiga färger från bakgrunden lyfta bilden ännu mer.

När Jenni letar bakgrundsmiljöer kör hon helst ut från det tätbefolkade samhället, men inte så långt bort att hon inte kan ta sig fram och tillbaka över dagen. Så fort hon hittar en intressant bakgrund tar hon bilder av den som hon taggar med nyckelord i datorn. Därefter blir det enkelt att söka bland miljöerna när hon planerar en fotografering.
– När jag skissar på en idé utgår jag från klänningen och funderar över vilken färg och form som passar till den. Jag föredrar att fotografera i mer avlägsna miljöer eftersom jag helst inte vill bli störd av förbipasserande när jag jobbar. Skogsmiljöer är ofta väldigt bra.

Allt börjar med klänningen. Den skapar Jenni själv av udda plagg och tyger på löpmeter. Därefter efterlyser hon modeller, ofta på Facebook.
– Jag bor i Leksand, och här finns tyvärr inte så många modeller. Nu har jag fått kontakt med en jätteduktig tjej som heter Josefine som är väldig bra att jobba med.

Jenni har också kontakt med en makeupartist, Beatrice, som följer med på plåtningarna. Efter fotograferingen, som tar ungefär tre timmar, gör Jenni i ordning bilder och skickar ut till alla som har medverkat.
– Under tiden som jag bygger upp min portfolio jobbar vi enligt TFP, alltså ”time for print”. Det är ett samarbete, och så får vi alla använda bilderna som vi vill. Jag tror att det mesta går upp på Instagram och in i olika portfolios.

Inte bara mode

En av Jennis fotografkamrater frågade om hon ville dela studio med honom. Det var i somras, och hon tackade ja.
– Det blir en del fotograferingar och hittills har jag hunnit med mellan tjugo till trettio fotograferingar. I studion jobbar jag mer med porträtt. Nyss gjorde jag även mig första budoirsession, och det kanske blir mer av det längre fram.

Jenni började med porträtt efter att ha blivit inspirerad av Sue Bryce. Bryce jobbar med att få vanliga människor att bli nöjda med sig själva på bild.
– Det är så vanligt att man jämför sig med modellerna på tidningsomslagen, och det blir sällan rättvist. De är ju retuscherade till oigenkännlighet och ett orimligt ideal som få kan leva upp till.

För att kunna erbjuda kunderna en trevlig helhetsupplevelse bestämde sig Jenni för att låta en makeup artist hjälpa henne vid fotograferingarna.
– Mycket hänger på makeupen, så jag gick faktiskt in på Kicks och frågade om någon var intresserade av att samarbeta med mig. Det var så jag fick kontakt med Beatrice. Målet är att börja jobba med foto som extrajobb, så allt jag gör gör jag till min portfolio.

Även här försöker Jenni att jobba med små medel. I stället för att använda en fläkt i vinterkylan får hon håret att bölja på personen framför kameran med hjälp av en hårtork. Det blir dessutom behagligare för modellen.
– När människor inte upplever fotograferingen som jobbig slappnar de av. När de kommer till mig blir de först ompysslade och mejkade, och när de känner sig nöjda med hur de ser ut tar jag bilderna. Efter några exponeringar får de se en provbild av hur fina de är och då slappnar de av och börjar ha roligt. Det är inte så svårt egentligen.

Målet är att de ska få se den bästa versionen av sig själva. Därför ser Jenni till att ta bilden direkt i kameran. Efterarbetet är minimalt och tar sällan mer än några minuter. Hon vill inte att någon ska uppleva att de blivit sönderredigerade.
– Jag vill undvika den vanliga modell-för-en-dag-rutinen och lyfta fram individen. Varje plåtning tar mellan fyra-fem timmar, och då får de posera i några olika outfits.

Jenni stöttar och kommer med råd om vad som fungerar och vad som inte gör det.
– Stora vita skjortor som är raka är bäst att undvika eftersom det blir oformligt. Då är det bättre att välja något mer figurformat för att få en kroppskontur. Sedan ordnas resten med poseringen.

Helst använder Jenni naturligt ljus med reflexskärmar, men under vinterhalvåret försvinner ljuset för fort. Då riggar hon istället upp en en stor okta-softbox som får fungera som ett fönster, och använder reflektiorer som komplement.
– Jag vill hålla det enkelt och hela tiden ha fokus på människan.

En tillbakablick

Att Jenni började fotografer var egentligen en slump. Det var när hon började studera journalistisk som hon fick fotograferingen och ett mörkrum på köpet. När hon gick ut skolan och inte längre hade tillgång till mörkrummet upptäckte hon de oändliga möjligheterna i Photoshop.
– Jag gillar att redigera. Det är kul att sitta och pilla och ha full kontroll över färger och toner. Helst drar jag åt fantasy, sådant som inte finns i verkliga livet. Och så har jag har pippi på färger.

Jenni lärde sig Photoshop 4.0 och köpte kort därefter Photoshop 5.0. Det var i slutet av 90-talet, och sedan dess har hon hela tiden uppdaterat sig.
– Jag lärde mig Photoshop själv, eller kollade på tutorials på Youtube. I början kände jag att det hade varit kul att jobba med bild, kanske som retuschör. Men jag har insett att det nog hade varit för mycket på heltid, så nu är jag nöjd med att göra det vid sidan om. Det enda jag saknar är mer tid.

Det är alltid ont om tid, särskilt som Jenni har ett heltidsjobb som måste gå före fritidsintresset. Det är ett ständigt slit att få ihop planeringen. Om drygt en månad ska Jenni göra en plåtning med en modell som kommer ner till Leksand, och förberedelserna är redan igång.
– Modekläderna kräver en genomtänkt idé till fotograferingen, och så tillkommer, makeup, mood board till makeupartisten och modellen … Jag föredrar att vi pratar ihop oss om en plåtning i god tid före så att alla vet vad vi ska göra när det gäller. Då slipper jag vara bossig. Därför tar jobbet innan fotograferingen mycket tid, men jag gör det gärna eftersom det är så roligt.

Men det kan också vara jobbigt. Om det var länge sedan Jenni fotograferade kan frustrationen börja gnaga, och den ständiga tidsbristen kan skapa stress.
– Det blir ofta mer avslappnat när plåtningen kommer igång. Till och med när tekniken krånglar, när en blixt till exempel dör mitt under fotograferingen, får man improvisera. Fats med kameran i handen blir jag sällan stressad, det lönar sig inte. Om det är ont om tid så sträckkör jag. Om något inte fungerar får man göra något annat. Jag försöker att inte jaga upp mig.

Efter fotograferingen återstår Jennis andra favoritmomentet: att redigera modebilderna. Här är det mer jobb med färger för att få fram rätt känsla i bilden. Ibland behöver även kläderna fixas till genom klipp och klistra och kloning. I Photoshop finns inga jordiska begränsningar.
– Jag tycker om att låta bilderna utvecklats till att bli något annat. Det blir något mer när jag inte fixerat mig vid ett specifikt slutresultat. Och så gillar jag när det inte är helt perfekt. I en av mina första bilder sluttar horisonten något. Det är en enkel grej att fixa, men jag gillar bilden precis som den är.

Av Amy Lagerman

Publicerad 2016-05-02.

Läs mer om

mode modellbilder porträtt

Läs mer

Utställning

Irving Penn visas på Moderna i Malmö

Utställning

100 år av svenskt modefoto visas i Landskrona

Utställning

Mer modefoto på Fotografiska