Att flytta dit motiven finns underlättar livet för en yrkesfotograf, men kan ändå kräva en del. Naturfotografen Serkan Günes gav upp storstadslivet i Stockholm och flyttade till Gällivare. Där tvingades han att lära sig åka skidor.

En egenskap förenar alla duktiga fotografer: hängivenhet. För att ständigt fortsätta utvecklas krävs hängivenhet. För att orka ta de krävande bilderna behövs hängivenhet. Jag har träffat Serkan Günes flera gånger och han utstrålar alltid energi och målmedvetenhet som kommer från att han är en så hängiven naturfotograf. 

Det finns många intervjuer med Serkan som beskriver hur han hamnade Sverige och började fotografera. Vi kan hoppa över den historien och koncentrera oss på fas två i Serkans karriär som naturfotograf; varför han flyttade till Gällivare och på så sätt blev internationellt känd.
– 2008 besökte jag Lappland och blev på något sätt kär i landskapet. Jag återkom för flera höst- och vinterturer, men varje gång som jag åkte tillbaka till Stockholm så kände jag ångest och undrade vad jag missat. Vad händer där uppe nästa vecka som jag går miste om?

Tankarna på Lappland grodde inom Serkan i sex år. Han ville inte bara åka dit en höstvecka om året, som så många naturfotografer gör.
– Jag ville inte bara ta det vackra och sticka därifrån.

Så en dag 2014 frågade Serkan sin fru Moa om det inte vore härligt att flytta upp till Gällivare. Till hans förvåning kunde hon också tänkte sig att flytta dit.
– Året efter flyttade vi. Det tog tre månader efter att vi slutligen bestämde oss att få till allt. Säga upp oss, skaffa bostad och så vidare.  

Flyttlasset gick sommaren och 2015 och då hade Moa fått jobb. Serkan som sagt upp sig från deltidsjobbet på en fotobutik i Stockholm blev frilans på heltid. I Gällivare.
Långt ifrån sina kunder.
– Jag visste att jag skulle klara av det. Jag har redan gjort en tuff resa när jag kom till Sverige från Turkiet som invandrare i 20-årsåldern. Min viljestyrka blev avgörande.

När väl Serkan bestämt sig så fanns ingen återvändo. Allt bo kvar i storstaden var inget alternativ.
– Tänk en gatufotograf som bor i vildmarken. Du kan inte gå ut och ta dina bilder utan måste åka bort för att göra det. Tänk tvärt om – så är det för mig.

Flytten födde framgång

Det kan låta som ett ekonomiskt och socialt vågspel att flytta från jobb och vänner till en plats där man inte känner någon. Husen i
Gällivare visade sig dessutom vara betydligt dyrare än Serkan förväntat sig.
– Jag trodde att jag skulle kunna köpa hela byn för pengarna jag fick för min bostad i Stockholm, men så var det inte. Här i Gällivare går gruvan på högvarv och de anställer många, så husen kostar en hel del.

Mindre än två år efter flytten går Serkans business bättre än någonsin. Det är inte trots avstånden till uppdragsgivarna utan tack vare. Fast uppdragsgivare är kanske fel ord.
– Jag tar nästan inga uppdrag här uppe utan jobbar med företagssamarbeten och workshops.

Serkan har sedan tidigare varit knuten till flera företag inom foto- och friluftsbranschen på ett sätt som liknar sponsring, men samarbete är en bättre beskrivning. I dag jobbar han med Fujifilm, Lundhags och Blå band. Han använder deras produkter, är ambassadör för dem och bidrar till produktutvecklingen.

– För företagen är det bättre att jag bor här uppe. Lundhags kan skicka upp nya kläder ena dagen och så kan ge jag feedback redan dagen efter. Snabb respons är viktigt i utvecklingsarbetet.
Likadant är det med Fujifilm, och Serkan har deltagit i utvecklingen av deras nya mellanformatssystem GFX. Serkan är van vid mellan-format och har en Hasselblads-utrustning som han nu ska sälja.
– Jag mejlade dem synpunkter nästan varje dag och kameran har blivit jättebra. Det är framförallt Fujifilms färger som jag fastnat för. Jag får slita mycket mer med Hasselblads råfiler för att få till färgerna som jag upplevde dem vid fotograferingen, med Fujifilm är det nästan perfekt rakt ut ur kameran. 

Serkan framhäver även viktskillnaden. Hans Hasselblad-utrustning väger 7-8 kilo medan Fujifilm GFX-utrustningen bara väger 2,5 kilo.
– Vikt spelar stor roll för en naturfotograf, men är särskilt avgörande här uppe eftersom jag även behöver ha med mig en hel del annan utrustning när jag ger mig ut i vildmarken. Om jag skulle trilla och bryta benet i Tyresta nationalpark söder om Stockholm skulle det komma någon förbi inom någon timme. Här kommer ingen förbi och därför måste jag ha med mig rejält med säkerhetsutrustning.

Fastnade för Fujifilm

Samarbetet med Fujifilm började något motvilligt. Serkan hade tagit beslutet att sälja sin Canon småbildsutrustning och gå upp i format till Hasselblad.
– Jag hade fotograferat i tre år med Hasselblad när Fujifilm ringde och tjatade på mig att prova deras nya X-serie.

Den första X-modellen, X-Pro1, hade kommit ut och Fujifilm ville att fler än gatufotografer skulle använda kameran.
–  Jag tyckte inte att jag hade tid att leka, men X-Pro1:an fick ändå följa med på en resa till Svalbard. När jag öppnade filerna så tänkte jag ”wow vilka färger.” Alla toner satt som jag minns dem från fotograferingen. Jag behövde i stort sett bara ändra konstrasten. 

– Redan då började jag drömma om en mellan-formatskamera från Fujifilm och framförde det till dem. Mellanformat ger en annan 3D-känsla, bättre mikrokontrast och ökad detaljrikedom.

Att utveckla en kamera tar tid och i väntan på Fujifilms första digitala mellanformatskamera fortsatte Serkan att använde de nya X-modellerna som kom ut – XT1, XT2 och X-Pro2.

120 fotodagar på ett år

Efter flytten till Lappland, där samerna säger att det finns åtta årstider, väcktes idén att göra en fotobok om ett år i Lapplands natur. Fujifilm stöttade Serkans projekt The Land of Eight Seasons och nu är boken tryckt och en stor del av upplagan är såld.
– Jag ville visa andra hur det här landskapet förändras under året. Det ser man inte om man inte bor här. 

Under en tredjedel av året, 120 dagar för att vara exakt, var Serkan ute och fotograferade.
– Det betyder att jag är mycket mer än en turist i landskapet.

För att kunna röra sig runt i terrängen blev Serkan tvungen att lära sig åka skidor.
– Det går inte att bara hoppa ur bilen och ta lite bilder som en del påstår. Man måste ut i skogen och där är snön meterdjup under lång del av året. Här förstod jag varför skidan uppfanns. Ska man förflytta sig flera kilometer i djup snö så finns det nästan inget annat sätt att ta sig fram än med skidor. Snöskoter är inte aktuellt för mig. Jag har riktigt långa och breda skidor.

Det är knappt några fotografer som rört sig i de marker som Serkan nu verkar i.
– På omslaget av boken The Land of Eight Seasons avbildas ett berg som knappt fastnat på bild förr, trots att detta är ett av de vackraste ställen jag känner till. 

Under projektet har Serkan inte tagit en enda bild på Lapporten. Han har medvetet undvikit de mer kända platserna i Lappland för att hitta sina egna smultronställen.
– På så sätt har jag möjlighet att få mer unika bilder.

Eftersom det var centralt i projektet att skildra landskapets förändring publicerade Serkan nya bilder varje vecka på Instagram.
– Där kunde folk se hur landskapet såg ut just då.

Slow photography

I Görans Segeholms bok ”I huvudet på fotografen Serkan Günes” kommer Göran fram till att Serkans håller på med en extrem form av ”Slow photograpy”. Han undersöker motiven noga och väljer vinkel innan kameran plockas fram. Serkan behöver inte vara beredd med kameran, hans motiv försvinner inte som en blixt. 

– Jag passar på att njuta av landskapet, dricka kaffe och äta ballerinakex. Jag försöker tillbringa mer och mer tid med mina motiv. Jag blir mer ärlig med mina motiv. Ju mer tid jag tillbringar i det landskap jag skildrar, desto ärligare blir det.

Men projektet The Land of Eight Seasons tvingade Serkan att dra upp tempot något och producera en färdig bild per vecka.
–  Jag kunde inte vänta två-tre veckor för att få bilden med stort B, med tanke på förutsättningarna tycker jag att det blev bra.

Exotiska Lappland lockar andra

Nu när projektet är slutfört återgår Serkan till vardagen som naturfotograf som den ser ut nuförtiden. Tiden är helt över då naturfotografer levde på att sälja bilder via bildbyråer och kunde leva gott på det.
– Det är bara väldigt estetiska bilder som säljer hos bildbyråerna. Mitt mål är inte att ta snygga bilder utan att ta bra bilder. Det är sju-åtta år sedan jag senast levererade någon bild till en bildbyrå.

Idag har naturfotografens kunskap och erfarenhet blivit hårdvaluta och liksom många andra håller Serkan flera workshops per år, bland annat på Island, Färöarna och Gotland. Men en del fotointresserade kommer också upp till Gällivare för privata kurser.
– Svenska Lappland är minst sagt exotiskt och det finns ett stort intresse för att komma hit. Jag håller privata kurser för enstaka personer som vill komma hit och vara med mig i två-tre dagar. Jag tar dem till ställen som jag själv scoutat. Mina egna smultronställen.

I en intervju i tidningen Proffsfoto 2012 berättade Serkan att han ville satsa på att bli mer känd utomlands. Som ambassadör för Fujifilm har Serkan lyckats med detta. En video gjord av Fujifilm som visar hur Serkan tar sig fram i djup snö på skidor för att fotografera med sin mellanformatskamera har fått stor spridning på nätet.

Frågan blir då vad som är nästa mål.
– Jag vill inte resa runt till fantastiska platser och fotografera som en turist. Nästa nivå för mig är att att lyfta det som inte är uppenbart vackert eller dramatiskt. Nu kan jag skildra berget här på många olika sätt under lång tid. 

Av Magnus Fröderberg

Publicerad 2017-05-23.

Läs mer om

landskap naturfoto Serkan Günes

Läs mer

Fotografer

Serkan Günes dokumenterar »Landet åtta säsonger«

Fotobok

Två nya naturfotoböcker

Fotoskola

Tio tips för bättre landskapsbilder