Fotografer Henrik Halvarsson tillsammans med sin assistent Sandra Tysk utanför studion vid S:t Eriksplan i Stockholm.

Han har fotograferat världskändisar som Victoria Beckham, Oasis och Cindy Crawford, och jobbat för tidningar som Bon, Flaunt, Café och Vanity Fair. Möt fotografen Henrik Halvarsson som sällan lär känna dem han fotograferar, och som inte vill vara "någon ful gubbe som ber tjejer klä av sig".

Henrik Halvarssons förhållningssätt till fotografi känns ganska opretentiöst. När han tar porträtt på människor föredrar han att vara i studion. Göra det enkelt, utan konstigheter.
Han berättar att han inte är ute efter att "fånga det innersta" hos en person eller få dem att öppna upp sig. Han är mer lagd åt det praktiska hållet.
– Jag är inte så bra på att vara personlig med folk, så i fotoögonblicket blir det mer "ställ dig där, titta ditåt", berättar han.



Henrik poängterar flera gånger att han inte är någon dokumentärfotograf som tyst observerar sin omgivning. Han är snarare en slags regissör som utgår från en idé och sedan skapar bilden som han vill ha den. Eller som art directorn vill ha det. För jobbet som mode- och reklamfotograf kan vara väldigt styrt. Det är många människor som har idéer och synpunkter på hur bilden ska se ut. I vissa fall kan det vara viktigt att någon detalj på en klänning syns extra mycket. I andra fall finns det en helt färdig skiss som ska följas. Ibland får han lite mer fria händer att komma på egna idéer. Men just det där med egna idéer kan vara väldigt svårt.
– När jag ska komma på en ny idé har jag oftast ångest i en vecka. Sen kommer jag på någon idé som jag blir missnöjd med, säger Henrik.

En sådan sak som en "vanlig" arbetsdag finns inte. Ena dagen kan han sitta på ishotellet i Jukkasjärvi, andra dagen i en helikopter i Afrika. Ibland händer ingenting, ibland händer allting. Just idag sitter han och uppdaterar sin hemsida och svarar på e-post. Om en liten stund ska han till dagis och hämta ungarna. Men den mesta tiden spenderar Henrik på kontoret med tillhörande studio som han hyr tillsammans med två andra fotografer. Det är ganska trångt och lite bullrigt där inne, men glad stämning och det märks att det är bra sammanhållning fotograferna emellan.



Att Henrik började med foto var lite av ett turligt sammanträffande. När han gick i skolan och det var dags för praktik blev han tilldelad en plats hos en fotograf när de andra i klassen fick vara på Ica eller på något lager.
– Jag fick det bästa, säger han och ler.
När det senare var fritt arbete i gymnasiet hakade han på en kompis som hade en idé om att göra någonting med foto. Efter skolan hoppade han runt på olika assistentjobb i några år, innan han började fotografera själv. Nu är han flitigt anlitad, och har hittills aldrig haft några svackor eller svårigheter att försörja sig som fotograf.
– Det har rullat på bra. Men högkonjunkturen gör sitt till också. Det har blivit en större marknad för fotografer med fler tidningar, webbsajter, skivbolag och modedesigners som behöver bilder. Så det har blivit lätt att bli fotograf de senaste tio åren.
Oron om sänkta priser på bilder, och ökad konkurrens bland annat från amatörfotografer är ingenting som Henrik har känt av.
– Modetidningar vill fortfarande ha ett uttryck levererat. De nöjer sig inte med första bästa bild, säger han.

När Henrik fotograferar använder han sig av mellanformatskameran Mamiya 645 med det digitala bakstycket Phase One P30. Men än så länge har han inte hittat den perfekta kameran.
– Dagens digitala kameror är för långsamma och krångliga. Jag vill bara ha en kamera som är snabb. Den ideala kameran förr var en en vanlig Hasselbladare.

På frågan om han någon gång tröttnar på jobbet svarar han utan att tveka;
– Hela tiden! Men sen kommer jag på att det inte finns något roligare. Det finns alltid någon intressant människa man vill fota.
Porträttfotandet har blivit lite som en jakt på troféer. Något att berätta för barnbarnen om när han är 75.
– Det är lite egotrippskul, säger han.



Och visst kan kändisplåtningarna bli lite speciella. När han skulle plåta popgruppen Oasis, exempelvis, gick det inte riktigt som planerat. Liam fick syn på några boxningshandskar som hängde i studion, tog på sig dem och kastade sig rakt genom fonden som Henrik hade arbetat med i flera timmar. Det vara bara att börja om från början. Victoria Beckham var inte heller något lätt motiv. Hon bad att få tärnad frukt och champagne till frukost, som hon sedan knappt rörde. Dessutom var hon ganska grinig under hela fotograferingen. Henrik fick sedan ett telefonsamtal från Victoria på självaste julafton, eftersom hon ville tacka för senast och be om ursäkt för sitt dåliga humör. Mikael Persbrandt var ganska svårbokad, och det tog ett bra tag innan de hittade en tid som passade. När den ganska vilda fotograferingen äntligen var klar tog det tre vändor i retuschen innan Persbrandt var nöjd med bilderna. Han tyckte han såg för tjock ut.

Vi kommer in på allmänhetens bild av modefotografer, och det populära teveprogrammet "Top Model" som sänds på TV3. Programmet handlar om ett antal unga tjejer som tävlar om att få ett modell-kontrakt.
– Upplägget är vansinnigt! Det är som att man kan bli duktig på att vara topp-modell. Men riktigt så fungerar det inte. Fotomodell är mer genetiskt. Men det är ett extremt roligt program att titta på, tillägger han.

Att beskriva Henriks stil är svårt. Vissa av bilderna är ultrakommersiella, knasiga och färgstarka. Andra är svart-vita, avskalade, svåra eller rakt-på-sak.
– Min stil är nog rätt rörig. Jag önskar att jag hade en stil. Men jag blir lätt trött på saker, vill variera mig. Men det är nog bättre att ha en egen stil, säger han.

Bland hans lite mer privata projekt hittar man en hel del bilder på avklädda män. På en bild sitter en man rakt upp och ner i en fåtölj med stånd. På en annan håller en man i könet och tittar likgiltigt in i kameran. En bild är en diptyk av en naken man och en naken gris. Henrik förklarar att han tycker det är otroligt lättköpta poäng att fota nakna tjejer.
– Det är inte så kul att vara nummer 3000 på listan över folk som plåtar nakna tjejer. Då är det bättre att vara nummer 300 på listan över de som plåtar nakna män, säger han.



Den något erotiska laddningen i bilderna gör att tankarna nästan drar till bögporr. Kanske inte så konstigt, eftersom den större delen av bilder på nakna män ofta hamnar i den genren. Speciellt de bilder där man ser könsorganet i erigerat tillstånd. Men det gör bara det hela mer intressant i Henriks ögon.
– De flesta välkända fotografer fotar nakna tjejer, även de som är homosexuella. Men jag skulle bara känna mig som en ful gubbe om jag bad tjejer ta av sig kläderna.

Men att få folk att ställa upp på nakenbilderna har inte alltid varit det lättaste. Henrik är inte typen som går ut på stan och letar folk till sina bilder eller försöker övertala kompisar att ställa upp.
– Jag vill att en producent i förväg ska ringa upp personer. Att det ska vara bestämt innan.

När han tar lite mer utmanande bilder kan det ibland lite pinsamt. Men samtidigt tycker han att det är det som är det roliga.
– Det är kul att utforska de sämsta grejerna hos sig själv och andra.



Se mer av Henrik Halvarsson på hans hemsida.