Bra inlägg i din blogg!
Jag hade inte levt idag om det inte hade varit för att anhöriga sagt ja till donation. Jag hjärttransplanterades Jan-1988. Det är ju bara att gå till sig själv...vill jag ta emot och få leva vidare. För de flesta är den frågan kanska glasklar JA! Visst vill vi leva. Kan man ta emot så är det självklart att ge.
Ha en bra dag!
Kram Annika

Tack för påminnelsen, har alltid känts självklart för mig (min ringa ålder till trots, man vet ju aldrig...) att donera organ. När jag inte längre har nytta av dem så vore det synd att låta dem gå till spillo. Har nu skrivit in mig i registret även om jag sedan tidigare informerat mina anhöriga om min ståndpunkt känns det extra bra att ha det bekräftat på papper så att säga.

Precis som Annika skriver, vill man ta emot organ bör man även vara beredd att ge organ. Själv tycker jag att man borde anmäla utträde ur donationsregistret snarare än inträde (dvs att alla är med från den dagen de blir svenska medborgare). Förhoppningsvis skulle det minska organbristen och öka överlevnadschanserna hos alla de som idag står i kö.

Jag har haft kortet i plånboken sen det började.
Och för min del var det inte någon svår fråga, jag tror inte att jag behöver min kropp när jag dör, men kan jag hjälpa någon annan att få några år till, så blir jag bara glad.