Minnesfragment i färg och svartvitt

Vid en återblick gör jag en förvånande upptäckt - jag ser livets faser i svart/vitt eller färg. Är det specifikt för fotointresserade, gäller det alla eller är det bara jag? Märkligt känns det oavsett nu när de tankarna blivit så påtagliga.

Nej, jag ser inte någon fas livet i helt i svart. Tack och lov, peppar, peppar. Just det svart/vita är viktigt. De svart/vita faserna har mörka som så väl som ljusa minnen precis som livet själv och där emellan är gråskalan, lagomläget, det oftast och längst förekommande.

Ingen djuplodande anlays, men kortfattat är det så här det ser ut:

- Barndomen åren innan skolan tog vid - varierar mellan den färgskalan som urblekta gamla färgfotografier har till mer färgstarkt.

- Grundskolåren - svartvita

- Gymnasieåren - pastelliga starka  80-talsfärger

- Vuxenåren fram till 30-årsåldern - mustiga varma coola färger

- Medelåldern från 30 och vidare - ligger på en bred färgpalett i olika klickar. Om några år har klickarna formaterats och färgbestämningen säkert glasklar ;-)

Man, dvs jag, undrar ju om minnesbilderna har någon koppling till fotointresse eller kanske det faktum att jag ofta minns i färger. Ett exempel på mitt färminne är följande "fenomen" som hände vid oräknerliga tillfällen när jag arbetade på bibliotek och fick en fråga om en bok som handlade om blablabla. Även om jag inte kom på varken författare eller titel kunde jag så gott som alltid säga vilken färg bokryggen hade och exakt på vilket hyllplan den stod. Knasigt men användbart - då.

Fotografierna från förr - är det något som styr färgsättningen även i minnet, eller ligger det på ett annat - mer psykolgiskt plan?

Kan direkt konstatera att jag har färgminnen från några av de svart/vita fotografierna som jag att ha lagt in ovan så den teorin fungerar väl sådär, eller ...