I natt jag drömde ...

... om min far igen. Tidigt i gryningen vaknade jag med stor sorg  i hjärtat och av att tårna sakta rann utmed kinderna.

Mötet var, precis som de tidigare lugnt men denna gång på en obestämd plats och med fler människor runt omkring än vid tidigare möten. Börjar se en röd tråd i drömmarna.

Vi möts, min far och jag. Det är alltid ett ljust möte med lugn och värme. Befinner mig  nära honom. Sitter eller går brevid. Har en känsla av att jag vill hålla honom i handen eller stryka lätt över armen eller kinden. Men jag vågar inte, håller tillbaka. Precis som där vid dödsbädden.

Tror att vi samtalar. Med det jag minns starkast från drömmarna är att jag säga till honom "jag älskar dig" och tala om för honom hur mycket han betydde för mig.

Någonstans där i drömmen kommer jag till insikt att han faktiskt inte kan vara där. Att han är borta. Men jag måste säga det. Men det är så svårt att räcka ut handen, att säga dom där orden. Har snuddat vid honom och har börjat forma orden. Vet inte om dom uttalas eller bara finns i mitt huvud.

Det är då jag vaknar. Saknaden och sorgen är så tung. Visst är svåra möten men tacksamheten är verligen stor över dom. Vi träffades åter igen för en kort stund. Kanske ses vi igen. Kanske är vältaligheten och modet större då.

2007-10-29 20:44   Nonno Holmström

Hej Ann-Louise.
Du verkar vara inne i en medveten eller omedveten bearbetningsfas där dina drömmar kommer dig till hjälp. En intensiv fas för att få rätsida på det som är och det som varit. En fas som hjälper dig att senare kunna gå vidare på ett bra sätt.
Ett hårt jobb, men ett nödvändigt jobb och jag önskar dig välgång i detta.
Vänligen
Nonno

Svar från Allis 2007-10-30 17:53

Tack, snälla. Inte den angenämaste delen av livet men lika fullt en del av det. Det sägs att man går starkare i livet efter omvälvande händelser. Kanske är det så.
Sorgen får ta den tid och plats som krävs för att så sakteliga ge mer och mer utrymme för vardagsbestyr, glädejämnen och andra trevligheter.