Varför tävla i foto?

Det här är en fråga som är oerhört provocerande för en del fotografer som aldrig skulle tävla med sina bilder. Andra lägger ner massor av tid (och en hel del pengar) på att delta i så många tävlingar de hinner. Men de flesta som deltar i fototävlingar hamnar någonstans däremellan. I den gruppen hittar ni även mig.

"Vår Framtid" - Av mina egna bilder är det här en av mina favoriter. En väldigt personlig bild eftersom motivet står mig nära. Men bilden kan också symbolisera något mer allmänmänskligt och fungerar därför även utanför det personliga sammanhanget. Bilden har fått rikligt med erkännande i tävlingssammanhang, men också passerats obemärkt i en del tävlingar. Ett bra exempel på hur bilder kan bedömas olika. 

Tävling inom foto kan ibland ses som en speciell genre inom fotografering och är egentligen en ganska märklig företeelse. Om man skickar in bilder till fototävlingar så har man accepterat att en utomstående betraktare (jury) gör en bedömning av dina bilder. En betraktare som inte känner dig och dina förutsättningar. Inte känner till din personlig historia som kanske har lett fram till ditt högst personliga bildspråk.  Bedömningen är visserligen baserad på vissa accepterad kriterier, men är ändå en högst subjektiv bedömning. Juryn jämför och rankar dessutom din bild gentemot andras bilder. I princip får din bild ett antal poäng.

"Vilse" - Gemensamt för alla bilder som illustrerar den här artikeln är att det är bilder som jag själv tycker om. Typiskt är att några av bilderna lyckats riktigt bra i en del tävlingar medans de passerat obemärk i andra.

Denna subjektivitet innebär att en bild som placerar sig längre ner i resultatlistan inte nödvändigtvis är en "sämre" bild än den som placerar sig högst upp. Med en annan jury så blir resultatlistan garanterat annorlunda. Dessutom, om du har ett personligt bildspråk som kanske, av konstnärliga ambitioner, starkt skiljer sig åt från de kriterier som för tillfället är rådande bland fototävlingar, så är antagligen fototävlingar inte var du skall söka feedback på dina bilder. Många etablerade fotokonstnärer skulle antagligen inte placera sig högt i fototävlingar (om bilderna är anonyma). Det här gäller tävlingar i alla skapande verksamheter - dans, litteratur, musik, såväl som bild. Jämför gärna med Melodifestivalen. Den eviga rubriken på löpsedlarna dagen efter - Vann bästa låten?

 Den här bilden är från ett personligt projekt, "Stad i Vatten", där verkligheten gestaltas genom reflektioner i vattensamlingar av olika slag. Projektet kan ni läsa mer om i tidigare blogginlägg. Bilderna, som jag själv tycker väldigt mycket om, har även dessa både lyckats och passerats obemärkt i tävlingsammanhang.

Varför då överhuvudtaget utsätta sig för denna märkliga företeelse?

 Det finns säkert många anledningar,  men jag tror att de flesta hamnar inom någon eller flera av följande kategorier:

1. För pengar eller prylar av ansenligt värde. Här har vi de stora fototävlingarna, ofta sponsrade av något av de stora kamera märkena eller andra penningstarka företag.

2. För beröm och erkännande. Årets bild eller internationella salonger som oftast inte har några ekonomiska priser.

3. För feedback och bekräftelse i sin ambition att utvecklas som fotograf. Här har vi alla fototävlingar i Fotoklubbars regi, lokala, regionala, och nationella.

För mig själv, och säkert många fler, är det en fjärde anledning som är mest drivande, och det är att jag får ett syfte med bilder jag tycker jag lyckats bra med. Ett mål dit jag skall ta bilderna och inte bara samla dem på hårddisken. Jag kan lägga ner tid på dem och försöka göra dem så bra som jag bara kan.

"Ögat" - Ett "gatufoto" fångat i stunden utan tid till eftertanke eller planering. Inte tekniskt perfekt, men det personliga anslaget i den äldre kvinnans ansikte försjunket i tankar, är antagligen vasd som gör att den fungerat.

Om du inte redan har tävlat i foto så bör du ta dig en självkritisk funderare innan du deltar i någon fototävling. Om du har svårt att ta kritik eller känner dig personligen ratad om inte alla ser storheten i dina bilder, så lär antagligen inte tävlande i foto bli någon positiv upplevelse. Om du däremot vill visa dina bilder för andra. Testa hur bilderna fungerar utan din personliga kontext. Kanske i bästa fall även få lite konstruktiv kritik. Då är det bara att sätta igång.

En övervägande majoritet av alla fototävlingar har digital anmälan vilket innebär att du laddar upp din digital bild via nätet. Om du dessutom vill ha möjlighet att få feedback och diskutera varför dina bilder lyckades, eller inte lyckades, så bra, så rekommenderar jag att du söker dig till din närmaste fotoklubb. Alternativt kan du söka dig till nätforum avsedda för att visa och kommentera bilder. Om du väljer det senare, så var uppmärksam på att detta, med få undantag, ofta blir forum för inbördes beundran. Kanske något som höjer självförtroendet för stunden, men knappast något som hjälper till att utveckla ditt fotograferande.

"Inflygning" - I förberedelsetid är det här raka motsatsen till "Ögat" ovan. Här har jag tidigare sett skarvarna flyga in mot den lilla holmen. Exponeringen är inställs, kameran står på stativ och är förfokuserad. Jag står och väntar på att en skarv skall flyga in i bilden där jag vill ha den, innan jag trycker på avtryckaren.

Men kom ihåg - Bilden bör inte förminskas i våra egna ögon av att inte lyckas i en fototävling, men vi kan lära oss av varför den inte fungerar för andra betraktare. På så vis kan vi utvecklas i hur vi delar och förmedlar känslan i våra bilder till andra.

Summering Av Fotoåret 2015, del 3

Att vara ute och fotografera tillsammans med andra händer tyvärr inte så ofta i min vardag. Desto roligare är det när tillfället yppar sig. Två tillfällen blev det tillsammans med medlemmar i AstraZeneca/Dentsply fotoklubb. En förmiddagsfotografering i  Mölndals Kvarnby på vårkanten och en  tvådagars tur med övernattning till Lurö i Vänern. Den senare med båttransport och guidning av Hans Kongsbäck.  Trots att fotografering i allmänhet, och kanske naturfoto i synnerhet,  är en ganska individuell sysselsättning, Så verkar det som om samvaron och samtalet mellan exponeringarna stimulerar till att bilder vid dessa tillfällen har en högre andel "keepers". Ett par av årets personliga favoriter kommer därför från Lurö där vi fick uppleva en fin solnedgång såväl som en fullmåne.

"Solnedgång över Lurö" - Ett utmanande motiv som krävde tre olika exponeringar för att få ett tillräckligt dynamiskt omfång. Jag har svårt att få till ett naturligt utseende med de HDR verktyg som finns, därför är bilderna är manuellt samanslagna i Photoshop.

"Fullmåne över Lurö" - Från sol till måne. Även denna bild är en komposit av exponeringar, närmare bestämt två. En för månen och en för det övriga landskapet.

Apropå månen så var vi många som ville föreviga månförmörkelsen den 28 September. Händelsen var rejält upphaussad i media och många var dem som förväntade sig en jättelik "blodmåne" den tidiga måndagsmorgonen. Var själv uppe vid Masthuggskyrkan mellan 02 och 05 på morgonen. En del åskådare som med sina iphones försökte föreviga händelsen var besvikna över att även en "blodmåne" är väldigt liten på himlavalvet. Vi med långa, men ljussvaga, teleobjektiv blev besvikna när vi upptäckte hur ljussvag en förmörkad måne är i förhållande till en normal fullmåne. Trots allt så är det en spektakulär händelse som flyttar vår upplevelsehorisont utanför vår planet och dess problem. För de som missade det denna gången så bjuds det ett nytt bra tillfälle i Januari 2019(!).

Den beryktade "blodmånen". Här representerad som en komposit av seriella exponeringar mot väst med Älvsborgsbron som fond.

Det finns mer att glädjas över under året som gick men ytterligare ett par höjdpunkter är värda  nämnas, om än kort.

 Mats Anderssons bildvisning  i September för AstraZeneca/Dentsply FK. Mats är en av de svenska naturfotografer som jag beundrar mest, både för hans bilder i sig men också för hans inställning till naturfoto som en konstform. Vi fick se en hel del av hans nya bilder från Island och jag ser fram emot när de publiceras i bokform.

I November fick också fotoklubbarnas styrelse under två kvällar en fortbildning i Ateljefoto av Digitalfotografen.se. Mycket lärorika och tänkvärda råd och tips. Avsikten är att sprida dessa nyvunna kunskaper vidare till andra intresserade i fotoklubbarna.

"Ateljefotokurs" - Mest värdefulla ögonöppnaren för mig själv - "var inte rädd för skuggorna".

Man bör väl avrunda en resumé över året som gått med några föresatser för det nya året. Nyårslöften har aldrig varit min grej men man kan uttrycka det som några önskningar för det nya fotoåret:

• Att lägga upp mina bilder också på Instagram.
• Fler bilder i mina ”projekt”
• Göra färdigt egna hemsidan (som sagt så pratar vi om önskningar)
• En fotoresa till Island står också högt på önskelistan.
• Många, många, många fler fototillfällen, med och utan sällskap.

 Till sist en önskan åt oss alla fotoentusiaster - Ett riktigt bra fotoår 2016

Summering Av Fotoåret 2015, del 2

Varje år försöker jag gå åtminstone en workshop för att lära mig något nytt, eller bara få ett nytt perspektiv på mitt fotograferande. Under 2015 blev det en workshop på Abecita i Borås i april - "Upptäck ditt personliga bildspråk" ledd av Göran Segeholm, en av Sveriges mest eftersökta fotolärare.  Även om jag inte tror att jag upptäckte mitt personliga bildspråk på grund av workshopen, så var det stimulerande att lyssna på Görans insiktsfulla kunskaper och synpunkter.  Som den pedagog Göran är, så var det också kul att under hans guidning, diskutera inom gruppen varandras bilder och våra famlande sökande efter ett bildspråk. Vi var i sanning en brokig grupp fotoentusiaster med olika syn på fotografi och med väldigt olika bildspråk. Glad att ha träffat dem alla och att följa några av dem, om så än bara på FB. Jag tror att workshopen har gjort mig mer öppen för annat än min egen fotografiska inriktning och att inte avfärda bilder som ointressanta bara för att de vid en första anblick känns främmande.

"Bojar" - Görans workshop tror jag har gett mig mer tilltro till mitt inre öga, och att inte dra mig för att lägga upp udda favoritbilder som den här på sociala medier. 

En för mig lite udda uppgift på vårkanten var att ta en gruppbild på deltagarna vid årets släktmöte med Annas sida av släkten. Med tanke på att antalet släktingar uppgick till över 200 så är det ingen liten familjebild vi pratar om. Trots det så är kraven samma som på en mer intim familjebild. Alla skall synas, upplösning skall vara tillräcklig för att alla ansikten skall vara synliga i detalj även vid förstoring, jämnt ljus, helst ingen som blundar, och dessutom skall fotograferingen vara över innan deltagarna tappar tålamodet, ca 5-10 min (och då pratar jag inte bara om barnen).

För att alla skall synas på en bild med så här många deltagare så krävs en upphöjd kameraposition, 3-4 meter. Jag har sett fotografer, som är specialiserade på den här typen av gruppbilder, som använder något som ser ut som en extra hög domarstol i tennis med ett matchande kamerastativ. Givetvis hade jag inte tillgång till något sådant, men som tur var fanns en balkong där jag kunde rigga stativet och kameran. Dessutom gick det att samla deltagarna i en muromgärdad halvcirkel i ett väderstreck som gav en snygg bakgrund. Dessa faktorer var helt avgörande för ett bra slutresultat. Det som jag inte kunde påverka var vädret. Det var en ganska kylig majdag och en väderleksprognos utlovade ett regnoväder som skull komma in just i samband med den schemalagda fotografering. Därför var det viktigt att fotosessionen gick snabbt och utan strul.

Under en samling tidigare på dagen fick jag möjlighet att tala till alla deltagarna på släktmötet. Där kunde jag berätta om hur jag ville att fotograferingen skull gå till. Varför det var viktigt att alla infann sig i tid så att inte de första började frysa och ville gå in innan eftersläntrarna var på plats.  Varför det var viktigt att stå så man ser kameran för "om du ser kameran så ser kameran dig". Varför det var viktigt att inte flytta på sig när fotograferingen väl pågick eftersom bilden skapades genom att sammanfoga tre exponeringar för att få tillräckligt hög upplösning. Denna information gjorde faktiskt att hela fotosessionen tog mindre än 10 min från det att de första anlände till platsen.

All planering och alla förberedelser kunde trots allt varit förgäves om inte vädergudarna hade fördröjt regnet med 20 minuter. Nervöst var det så klart, men jag blev en värdefull erfarenhet rikare och (nästan) helt nöjd med slutresultatet.

Den slutliga gruppbilden som är sammanfogad av tre exponeringar i stående orientering för att öka upplösningen. Dessutom användes ett antal extra exponeringa för att ersätt blundande ögon. Efterbearbetningen tog därför ett antal timmar. Den slutliga upplösningen är 8200 x 5500 px. 

Fortsättning i "Summering Av Fotoåret 2015, del 3"

Summering Av Fotoåret 2015, del 1

Så här i början på året är det klokt att gå tillbaka och fundera på hur året som gått egentligen utvecklade sig. Oftast upptäcker man att man kanske gjort mer och lite bättre än man vid en första tanke tror, och det är det värt att glädja sig åt. Det som inte blev så bra får man istället försöka dra lärdom av. Det mesta (och viktigaste) är så klart privat, men en summering av fotoåret delar jag gärna med mig av.

Ett år rymmer mycket när man börjar summera det. Vill man dessutom illustrera det med några av de bilder jag är mest nöjd med under året så kan det bli väl långt. Därför har jag delat upp denna blogen i tre avsnitt.

Året 2015 började och slutade med en ganska låg motivation för fotointresset. Det brukar vara så varje år och kanske beror det på vädret, luften, eller ljuset/mörkret. Uppriktigt sagt så har jag aldrig riktigt förstått varför.

Trots det så blev året däremellan ganska bra. Västsvenska Fotoexpo i Skara i mars var en trevlig tillställning eftersom jag var lyckosam att få ta emot utmärkelser i flera klasser, bl.a. i kollektion och i enskild bild, påsikt (dvs bild på papper). Att få uppmärksamhet och uppskattning för sina bilder i konkurrens med andra duktiga fotografer är kul, men kanske än viktigare för mig personligen är att det sporrar mig att vilja göra mer.

"Minnen av en järnväg" - Denna kollektion resulterade i Stor Bronsplakett, kollektion påsikt, vid VSF Expo i Skara. En kul detalj är att bilderna är tagna vid ett besök på Skara Järnvägsmuseum i samband med en klubbledarträff i Skara året dessförinnan.

"Öringfällor" - Denna bild, tagen en regntung kväll vid Verkeån nära Haväng i Skåne, fick ta emot en Liten Bronsplakett vid VSF Expo i Skara.

Jag bestämde mig också i början på året att arbeta mer med "projekt". "Frusna Landskap" är en serie med bilder av små och stora landskap där vatten, is, och sten möts. Där finns fortfarande ganska få bilder men jag hoppas fylla på lite de närmaste veckorna om kylan håller i sig. En mer aktiv serie är "En Stad i Vatten" som är en serie bilder  som avbildar staden (och dess människor) genom deras reflektioner i en vattenyta. Serien "En Stad i Vatten" har också inspirerat till ytterligare en serie reflektioner i vatten, "Naturspeglingar", fast som namnet antyder så är dessa skapade ute i naturen och inte inne i staden.

"Ett Blad på en Spegel" - En bild från serien "Naturspeglingar". Bilden kan var lite svår att dechiffrera tills man ser att bilden är reflexer i vattenyta på vilken det flyter ett löv. Eftersom det är en vattenspegel har jag dessutom "speglat" bilden för att få den rättvänd.

"En Stad i Vatten" var det projekt som jag ägnade mest tid åt under året och några av dessa bilder finns både på FB (TC Foto) och i min portfolio på Fotosidan (clementz.fotosidan.se). Dessutom erövrade en kollektion med bilder från denna serien Guldmedalj (Kollektion, digital bild) i Göteborgsmästerskapen i slutet på året. Jag hoppas att fylla på serien med fler bilder under det nya året, men har också ett hundratal bilder från serien som ligger och "mognar". Vi får se hur många som blir kvar efter ytterligare gallring.

Den här kollektionen från min serie "En Stad i Vatten" gav 1:a pris i kollektion, digital, vid Göteborgsmästerskapet i December .

Fortsättning i "Summering Av Fotoåret 2015, del 2"

En Stad i Vatten, del 6

Reflektioner på estetik - Är en vacker bild en bra bild?

I mer "seriösa" konstfotokretsar kan man få höra att i en vacker bild riskerar estetiken överskugga och dölja andra värden i bilden. Det första jag funderar över är då om en estetiskt tilltalande bild är samma sak som en vacker bild? Jag skulle vilja svara nej, men jag behöver ett begrepp för att beskriva varför jag attraheras av bilder som inte ryms inom den för tillfället gängse betydelsen av vackert. En lösning är att göra en distinktion mellan estetisk och vad vi i vårt moderna samhälle definierar som vackert. Det är kanske en intellektuell kullerbytta som skulle få seriösa konstvetare att tugga fragda men varför inte gå tillbaka till  den mer ursprungliga betydelsen av estetik, nämligen "Att uppleva tillfredställelse med våra sinnen och känslor". Det markerar då också en skillnaden mellan estetiskt tilltal och en ren intellektuell uppskattning av vad vi ser av motivet, och även hur det rent teknisk har framställts. I enlighet med en sådan definition är en vacker bild så klart estetisk men en estetisk bild är inte nödvändigtvis att betraktas som vacker. Vackra bilder är alltså en delmängd av estetiskt tilltalande bilder  

Bilderna till det här avsnittet är mer abstrakta, bilder som kanske utmanar begrepp som "bra", "vackert", "konstnärligt", och andra deskriptiva värdebegrepp. Bilden ovan är en spegling av fasaden av ett landshövdingehus i Majorna. I sig själv inget märkvärdigt motiv, men som så många andra speglingar, så får den mig att stannà kvar några extra sekunder i bilden.

Med den distinktionen mellan estetisk och vacker så kan jag säga att för mig är estetiskt tilltal viktigt i en "bra" bild. En estetiskt tilltalande bild gör att jag stannar upp och tittar lite längre på bilden även om det som avbildas på bilden inte primärt intresserar mig.

Det kan exemplifieras av tre nutida svenska fotografer som sinsemellan har väldigt olika och unika bildspråk, vilka jag alla desutom uppskattar för deras speciella estetiska tilltal. 

Den första är Paul Hansens. Jag tycker inte man kan beskriva Paul Hansens nyhetsbilder som vackra, men för mig är de väldigt estetiskt tilltalande, och just på grund av sitt estetiska tilltal så sticker dem ut bland det stora flödet av mer eller mindre hemska nyhetsbilder, Paul Hansen ex.1. Här får Paul Hansens estetiska bildstil mig att stanna upp och ge bilden tid att berätta sin historia.

Det är lätt att få abstraktioner i vatten. Graden av abstraktion är direkt beroende av vågrörelser eller krusningen i vattenytan. Genom att bara stå och betrakta vattenspegeln så ser man ett oändligt antal variationer skapas mitt framför ögonen. Ett helt banalt motiv, i detta fall stolpe med livboj, förvandlas till något unikt som kittlar fantasin.

Ett exempel av helt annan karaktär är John Hallméns extrema närbilder av insekter, John Hallmen ex 2. Vem stannar inte upp inför ett 90x60 cm stort foto av en myras huvud? Återigen är det ett slags estetiskt tilltal som gör att jag stannar upp även om jag inte har något speciellt insektsintresse. Visst kan någon säkert stanna upp och undrar hur det rent tekniskt är möjligt att skapa dessa superskarpa bilder, eller för att man inte sett något liknande tidigare. För mig är det däremot en helt annan historia som bilden berättar - Det är berättelsen om den fantastiska detalj- och variationsrikedom som skapats av evolutionen och den estetik som naturen själv kan visa upp.

Motiv som från början har abstrakta drag, som det här där reflektioner av blad i vatten samspelar med ljus och färgnyanser, får en ytterligare dimension.

Ett tredje exempel är Mats Anderssons väldigt speciella naturbilder där han knyter an till en gammal tradition av berättelser om skogens mystik, och myter om sagoväsen som visar sig först när dagen övergår i natt, Mats Andersson ex 3. Hans mörka, sinnliga svart/vita bilder, med selektiv oskärpa och dubbelexponeringar, uppvisar ett bildspråk med en alldeles speciell estetik som även de får mig att stanna upp och låta mig absorberas av den gotiska naturromantiken i bilderna. Tänk ekologisk H.P. Lovecraft.

Visst kan kanske dessa tre fotografers bilder kallas vackra, men jag skulle föredrar att karakterisera dem som estetiskt tilltalande för att markera att de har kvaliteter som inte är bundna till vår flyktiga definition av vad som betraktas vackert.

Formerna som bildas och försvinner framför ens ögon kan vara nästan hypnotiska. När jag satt vid kajkanten i Långedrag och betraktade dessa former svagt vajande i kamerans sökare, upplevde jag något som påminde om svindel. Jag fick flytta mig en meter in för att inte riskera falla i vattnet.

Så medans en vacker bild riskerar att fastna i klichéer och gör att vi får svårt att se bortom det vackra, så gör en estetiskt tilltalande bild, vacker eller inte, att vi stannar upp och låter bilden berätta sin historia. Utmaningen är då så klart att skapa en estetiskt tilltalande bild utan att hemfalla åt klichéer och det kräver att man vågar bryta mot regler och skapa något unikt. Klichéer är ju per definition något som vi har sett förut.

Nästa Avsnitt - En Stad i Vatten, del 7. Reflektioner på estetik - "Processing Fluency", en teori inom psykologin för estetisk upplevelse.