Ris och ramen - del 4

Del 4 av vår resa till ris och ramen avslutar resan till Hokkaido, Japans största ö och hemvist till ursprungsbefolkningen Ainu.

Avslutade del 3 med besöket i Shiretoko men den sista bilden som verkligen visar skönheten och stillheten vid de 5 sjöarna försvann så jag har lagt till den nu för den som är intresserad.

Länk till del 3

På kvällen när vi beskådade hur solen långsamt sjönk ned vid horisontranden i Ochotska havet så kliade jag mig på höger axel och upptäckte att där satt en fästing. Vilken uschling, måste ha överfallit under vandringen kring Shiretokos 5 sjöar. Hotellreceptionen pratade ingen engelska men förstod problemet och lånade mig en pincett så den avlägsnades snabbt, verkade inte ha hunnit suga nåt så än så länge syns ingen efterverkning. Vem vet om svenskt vaccin funkar på japansk fästing? Har inte märkt nåt än i alla fall.

Hokkaido har en ursprungsbefolkning, Ainu, som även finns på Sachalin och Kurilerna i Ryssland. Ainu betyder människa på det traditionella språket ainu. De använder turismen som ett verktyg för att kunna bevara sin kultur. Marerew sjunger traditionella sånger, finns lite på Spotify. Shiraoi Porotokotan är en by som visar upp Ainukulturen, tyvärr missade vi den när vi var i Noboribetsu. Universitetet i Sapporo har ett "Center for Ainu & Indigenous Studies".

Från Shiretoko åkte vi i platt odlingslandskap med vy mot avlägsna Mt. Shari (1547 m högt). Här på norra delen av Hokkaido är det jordbruksbygd med många småbyar och en del lite större städer. Stor produktion av grönsaker och faktiskt är det så att Hokkaido har den största risproduktionen i hela Japan.

De är väldigt förtjusta i flox och har dem i mängder runt sina hus här på norra halvan av Hokkaido. De blommar nu i maj och vi har sett allt större trädgårdsodlingar men det mäktigaste och märkligaste beskådade vi i Tayo-no-Oka Engaru flower park där floxplantering har gått till överdrift, men rätt så imponerande. Helt makalöst faktiskt. Men då ska ni veta att hela Japan är galna i mossflox, det finns massor av liknande och gigantiskt stora sådana blomsterparker runt om i Japan och dagen efter vårt besök här i Engaru avslutades en månadslång floxfest kring Mt Fuji, synd att vi inte var där då.

Valde att åka småvägar mitt i de stora risodlingarna som är mitt på ön. Mil efter mil med ris.

Det var jordgubbssäsong så självklart stannade vi vid en saluhall ute på landsbygden, mitt i själva jordgubbsodlingscentrum, där vi köpte färska jordgubbar. Svårt att välja, det fanns många olika sorter och kvalitéer. De har ju också så fantastiskt fina grönsaker här, synd att vi inte kan köpa med oss hem till Sverige. Men å andra sidan är frukt väldigt dyrt i Japan.

Så småningom landade vi i Asahikawa, Hokkaidos näst största stad efter Sapporo. Väldigt omfattande förorter som består av småhus, affärer och verkstäder m.m. Stadskärnan utgår från järnvägsstationen. Vi gick runt på stan och fascinerades av att det sitter övervakningskameror och högtalare på varje lyktstolpe och ur dessa strömmar reklam och musik hela tiden, mycket störande och något skrämmande för vi hade ju hela tiden känslan av att det var rätt fridsamt och lugnt där vi var i Japan.

Saxophonist and his Cat på den 1,5 km långa gågatan i Asahikawa.

Så kom vi då till något som såg väldigt hemtamt ut. Uppe på en hög kulle, rödvita trähus med gräsmatta och garage, gärna en Volvo också. Bageri som sålde kanelbullar! Vi har kommit till Sweden Hills. Ett märkligt ställe. Svenska flaggor. Sweden center. Byggdes på 80-talet efter att den svenske ambassadören besökte Tobetsu och tyckte det var likt Sverige. Enligt vad vi hörde är det populärt att bo där.

Otaru är en stad en timme väster om Sapporo som alla turistbroschyrer tycker är värd ett besök så vi åkte dit vi också. Det är en mycket större stad än vad broschyrerna ger intryck av och att hitta till det berömda kanalområdet tog sin tid men var väl skyltat när vi väl var framme. Själva kanaleriet var väl inte så hiskeligt intressant men många brudpar låter sig fotograferas där och tar en tur i kanalbåtarna.

Åt denna utsökta och vackra lunch på Uroko shokai Otaru, ett lokalt hak intill bensinstationen. Kostade 118 kr.

Eftersom undertecknad är lite (=mycket) whiskyintresserad så var ju ett besök på Nikka Yoichi whisky destilleriet givet, här startade det japanska whiskyundret. Jag körde bil så redan på parkeringen blev jag emottagen av en vänlig japansk gentleman som klistrade en liten etikett på min skjorta där det stod att jag var bilförare och ingen sprit fick serveras till mig. Hustrun gick dock fri och kunde mumsa godsaker på plats. Tyvärr var alla guidade turer på japanska så vi gick själva runt överallt. Som framgår av bilden så eldar de fortfarande med kol under pannorna. Känns jobbigt och gammalmodigt, kanske de skulle hämta lite energi från Hokkaidos enda kärnkraftverk i Tomari på andra sidan av halvön som destilleriet ligger på. Men whiskyn är ju god så kanske inte ändå.

I hus vi hyrde, på hotellrum och på mer offentliga platser fanns ofta sådana här automatiska toaletter med spolning och torkning. Det gällde att inte trycka på fel knapp. Underlig upplevelse när man är van att sköta det själv med papper. På en del toaletter med lock, vilket den på bilden inte har, så öppnades locket automatiskt och en glad röst önskade välkommen på japanska.

En sak som vi uppskattar väldigt mycket är att japanerna är naturligt vänliga och inte fjäskiga. De tar oftast själv initiativ till att hjälpa till om man ser minsta handfallen eller vilsen ut. Japanerna har en stor förkärlek för gulliga och färgglada saker, vi åkte genom en stad som har en stor flygplats och fallskärmshoppningsklubb och de hade stora skyltar efter vägen med kor i fallskärm, kor som flög med vingar o.s.v. Det är väldigt uppiggande.

En vecka på Hokkaido var en utomordentligt underbar upplevelse som starkt kan rekommenderas. Flygrutten mellan Tokyo och Chitose är en av de mest trafikerade i hela världen så det är lätta att ta sig dit. Vi valde nu att lämna Hokkaido för nya upplevelser i Osaka, mer om det i del 5.

Ris och ramen - del 3

Del 3 av vår resa till ris och ramen där vi besöker varma källor, vulkaner, festivaler, tempel, parker, höga berg och djupa dalar. Kyoto, Sapporo, Osaka, Okayama, Kanazawa och Tokyo är de största städerna vi bor i.

Länk till del 2

Familjen delar på sig. Vi (mormor och morfar) åker till Hokkaido där vi hyr bil och kuskar runt i en vecka. En femtedel av Japans yta utgörs av denna stora ö. Här finns mycket vildmark och orörd natur, framförallt i bergen kring de många vulkanområdena. Även i norr efter kusterna på halvöarna ut mot Okhotska havet och Ryssland. Sapporo är en storstad och det är syrenfestival när vi är där. Japansk öl har sin vagga på Hokkaido med specialiteter som Bilk (70% öl + 30% mjölk) och blå öl. Här finns 6 nationalparker. I Shiretoko har vi bokat in guidad tur en halv dag runt de 5 sjöarna och i björnlandet.

Vi tog flyget till Sapporo, eller snarare till flygplatsen i Chitose 5 mil utanför. Här på flygplatsen finns det väldigt många restauranger och vi blev inte besvikna nu heller. Vi åt en smaskig lunch och tog expresståget till Sapporo. Express förresten - hmmm - stannade vid varannan station.

Här i Sapporo pågick Lilac Festival – Syrenfestivalen – vilket är ungefär en vattenfestival men här skyller dom på att syrenerna blommar. Vintält istället för öltält. Massor av mat å sånt. Eftersom det är japan är det väldigt välordnat, inget spring hursomhelst mellan stånden.

Vi tog den lokala spårvagnen mot Mount Moiwa för att åka linbana till toppen. När vi kom fram och skulle betala och gå av – ja i Japan så går man på bak och betalar till föraren när man går av – så visade föraren en lapp på engelska som det stod “Mt Moiwa Ropeway is out of service due to weather conditions”, det blåser rätt ordentligt idag. Så vi gick inte av utan åkte vidare och fick en rejäl rundtur i Sapporos närförorter, rätt kul faktiskt. När vi gick av ville föraren inte ha betalt eftersom vi ju inte kunde göra det vi tänkt oss, det kallar jag service.

En av de absolut bästa företeelserna var de allerstädes närvarande dryckesautomaterna som stod uppställda överallt. Där fanns det vatten, kallt grönt matcha te (mums), läskedrycker, m.m. och på något underligt sätt var de alltid fulla. Säkert vanlig japansk effektivitet.

Tygaffärerna vi besökte hade väldigt fina tyger med färgrika japanska mönster. Mycket svårt att inte köpa på sig övervikt till hemresan.

Med hyrd Nissan March transporterade vi oss till Noboribetsu Jigokudani. En krater som bildats av vulkanen Mr. Hiyori. Här bubblar det och fräser av hett vatten och svavelbäckar. Tio tusen ton hett vatten strömmar upp varje dag så här finns flera "onsen" som är bad med heta källor. Svettigt ställe och det luktar svavel. Stänk från källorna är inte att leka med de är över 100°C varmt på sina ställen.

Visst är japaner generellt mycket trevliga och hjälpsamma men precis som här hemma verkar något hända med en del när de sätter sig bakom ratten i en bil. Det är vänstertrafik så jag försökte hela tiden hålla mig till trafikregler och hastighetsgränser. Det uppskattades inte alltid av bakifrån kommande bilister. På vägar med 70 körs det 100 och på 80-vägarna ännu fortare. Jag trodde först det var nåt fel på hastighetsmätaren men inte då, så det var bara att följa med i rytmen för att inte bli påkörd bakifrån, särskilt när de ansåg att jag ändå körde för sakta i en tunnel med endast en körbana. De kunde ju inte komma förbi så det tutades och blinkades för fullt. Intressant.

De berömda utrotningshotade rödhuvade japanska tranorna ville vi ju se. Det är på vintern de samlas på särskilda ställen så det är lätt att skåda dem. Nu i maj var det lite svårare och trots spaning och vandring i våtmarkskanten såg vi inga, det är dessutom japans största våtmark så chansen var kanske liten. Vi fick besöka Kushiro City Red-crowned Crane Natural Park där de föder upp och tar hand om skadade tranor. För att underlätta för oss fotografer fanns det små fiffiga luckor i stängslet.

Här en trana med unge.

Kushiro Fishermans Wharf. Köpcentrum med en fantastiskt bra matgalleria.

Trots att gallerians namn stod skrivet med engelska på utsidan så var det ingen som pratade engelska här inte. Men den äldre damen som hade ett av de små matställena lyckades ändå servera en alldeles utsökt lunch. Nog resans bästa.

Akan nationalpark sträcker sig över mitten av östra Hokkaido och här finns flera aktiva vulkaner och några inaktiva där det bildats stora vulkansjöar. Här Lake Mashū som är känd för att ha ett av världen största siktdjup på grund av det mycket klara vattnet. Medeldjupet är ca 138 meter. Vi stod på kraterkanten och beundrade den. Inte så dramatiskt som det låter, det här är ett riktigt turistställe med 5 busslaster på plats när vi kom och en gigantisk souvernirbutik. Turligtvis så finns ett ställe till dit inga turistbussar kan åka så där var vi helt ensamma i tystnaden med utsikt över hela sjön, magiskt. 

I Abashiri på norra Hokkaido tog vi in på Abashiri Central Hotel. För att undvika besvikna gäster var de väldigt tydliga med att de inte hade bad med heta källor, men en kreativ ersättning. Ingen i personalen talade engelska så vi kommunicerade via en datorskärm och Google translate samt lite gester. Här provades också Abashiri Draft Blue Beer, en blå öl som görs på smältvatten från isberg i Ochotska havet, lokala blommor och blått sjögräs. Smakade öl.

Här vid Genseikaen station kommer tåget på Senmō Main Line som går mellan Kushiro i söder, där vi såg tranor, till Abashiri på norra kusten . Koshimizu Wild Flower Garden Information ligger aldeles intill. Där finns utställning, turistinformation och souvernirbutik för det stora låglänta strandområdet ut mot drivisen i Ochotska havet. Här skådas många flyttfåglar när det är säsong.

Shiretoko nationalpark var ett av huvudmålen på Hokkaido, med Mt. Rausu som är 1660 m högt. Shiretoko Goko är 5 mindre vulkansjöar som fylls från underjordiska källor. Här är det vildmark och världens högsta koncentration av brunbjörnar. Inte tänkte vi på det när vi åkte sakta uppför berget mot Mt. Rausu. Vi stannade och gick ur bilen för att kasta snöboll, det var bara ett par dagar sedan de öppnat vägen efter vinterstängning. Se körde vi någon minut vidare och då såg vi de här nallarna. Lite björnfrossa blev det som resulterade i utebliven filmning och suddiga bilder.

Ochotska havet är en källa till god fisk. Här på restaurangen "Fiskarens butik Kaniya" (Google översätt från japanska). I bassängerna i butiken finns Kamtjatkakrabbor och andra delikatesser.

Vår lunch på "Fiskarens butik Kaniya" i Shari. Lax, rom, pilgrimsmusslor, sjöborre m.m.

Innan vandringen kring de fem sjöarna så fick vi en björnutbildning. Genomgång av var björnar siktats senast och hur man beter sig för att inte störa dem om de visar sig och allmänt säkerhetstänk. Meningen med vandringen är inte att se björn utan snarare tvärtom, syns en björn i direkt anslutning till vandringsleden så avbryts vandringen för att inte störa björnarna.

Vår guide Sasaki Megumi började med att snabbt greppa en orm som hon såg i buskarna. Ofarlig dock. Sasaki var en riktig pärla. Kunnig, trevlig, observant, informativ, social och oväntat bra engelska trots att de inte verkar ha så många västerländska turister, vi såg inga andra. Tre kilometer och tre timmar i skogen tillsammans med tre japaner, två från Hong Kong och så vi. Vi såg ormar, hjortar och många fåglar. Trädgrodorna hade högljudd konsert hela tiden.

Visst var det otroligt vackert en vindstilla majdag med klarblå himmel. Niko lake med Mt. Rauso i bakgrunden.

Mer från Hokkaido kommer inom kort.