Hackspettsdrama

En vacker sommardag i trädgården.

Pilfinken undrar varför hackspetten inte äter upp fröna.

Jag har en unge att försörja.

Såja, här kommer pappa med käk.

Mums.

Hungrig unge, mer mat hämtas.

Hmm, kanske kan jag fixa mat själv?

Men farsan, varför flyger du iväg?

Vart tog han vägen?

Aha... till matningsträdet.

Såja, nu får det vara nog.

Jag vill ha mer.

Nöjd hackspettsunge.

Nöjd hackspettspappa.

Lite senare hördes plötsligt en hård duns. Det var hackspettsungen som krockade våldsamt med vårt öppna sovrumsfönster. Den dråsade ned på marken och låg där livlös när jag kom fram. Ett öga blinkade men den rörde inte en fjäder. Jag tog försiktigt upp den och den bara låg helt stilla i min hand. Vad göra? Jag la den på en sten men då kravlade den omkring och ramlade ned. Tog den igen och la den på en stig på tomten, där fick den ligga. Hackspettspappan gnällde i trädet intill. Jag gick därifrån en stund, när jag kom tillbaka så låg den fortfarande där helt stilla och orörlig. När jag närmade mig så fick den plötsligt fart och flög upp i ett träd och satte sig. Där satt den sen helt stilla i en timme. Jag tog kameran och skulle ta en bild av den där den satt i trädet men råkade slamra lite och då flög den iväg med full fart till aspdungen en bit bort. Hoppas den klarar sig bra i fortsättningen. Hackspettpappa hämtar fortfarande mat i alla fall.

Trängsel i matkön

Ekorrar är väldigt finurliga när det gäller att komma åt mat. Våra fågelmatare var ju ingen match för dem. De klättrade nedför smala stållinor, öppnade locket och snaskade i sig fröna. Lösningen blev ju att göra en ekorrmatare. Det tog inte mer än några timmar innan den hade hittats av ekorrarna och de kom snabbt på metoden att puffa på locket med huvudet och sen plocka ut nötter och frön. När nivån med mat sjunker så får det plats en ekorre inuti mataren så där sitter de gärna och knaprar nötter. Ibland blir det kö och då kan det resultera i en hel del roliga situationer som den här.