hopplösheten

Jag går ut med kameran hängande på axeln i hopp om bra bilder. Men för det mesta sprids dessa negativa tankar i huvudet: Vad är meningen med detta? Här gick jag i lördags med samma känsla. Vill jag gå omkring utan inspiration? Ska jag tro att konst föds ur lidelse? Jag upptäcker ett svart bananskal på asfalten. Ok, en bild att börja med...men nej..det där är inte jag som vill ta bilden...   Jag går vidare och börjar reta mig på att kameran, dels är tung, dels glider neråt från axeln. Jag försöker bemästra de fysiska lagarna med att flytta kameraremmen lite över kragen för bättre stabilitet. Jag ser en alkis på en bänk. Impulsivt greppar jag efter on-knappen, men kommer på att...nä, det där blir inte bra, bara för jag har sett honom...det är inte jag som vill ta bilden...Så fortsätter min hopplösa vandring i gatumiljön med syner som: En mor som vill få kontroll över sin glasskladdiga unge. En pensionär som osäkert vill gå över gatan. En mås som äter en mosbricka. Men jag vill inte plåta! Varför? Jag börjar bli sur på mig själv. Men plötsligt finns den där: Bilden: En fasad målas av fyra målare på varsin våning. Plötsligt vet jag att det blir en bra bild. Varför? Vet inte. Det bara är så. Bilder är bara på plats ibland. Bananskalet kan ha ett fantastiskt ljus nästa dag. Glasskladdiga ungen kan ge sin mor en suverän blick, en sekund senare, osv...Bilden blir trots allt en bild just när du ser den. Så här är det varje tillfälle: Osäker går jag omkring i nån slags apati över allt som händer kring mig. Allting är ointressant. Men plötsligt dyker motivet upp.  Tänker jag efter så har jag alltid minst en, eller fler bra bilder med mig hem. F-n vet, om jag hade gått ut överhuvudtaget annars...

2008-08-31 12:52   janolof

Intressant läsning. Känner igen mig. Även om jag just nu är inne i en period när jag tar ganska många (för många?) bilder. och ändå går jag inte ut för att fotografera, jag går bara till och från jobbet. Men kanske är det därför.

Jag har en känsla av att skulle jag gå ut som du beskriver, skulle det också bli som du beskriver.

Och dina reflektioner kring VEM som vill ta bilden är intressant. Och när bilden blir till bild. Det är tankar som jag tar med mig...

Fin bild förresten.

2008-08-31 15:26   Peter Eskilsson

Tack för din kommentar Jan-Olof. Mina tankar rör sig vid tillfällen när jag har dslr med mig. Till o från jobb, har jag en kompakt, och som du är inne på: det är en annan sak../PE

2009-02-19 22:23   Tomasz

Man känner igen en bra bild, och man vet inte varför, man bara knäpper av och känner sig nöjd (kanske). Men det beror på att man hittat en scen som befinner sig inom de egna ramarna. Att rata scener och tänka "det är inte för mig" leder inte vidare, man vandrar bara på i sin cirkel (eller kvadrat).

Jag brukar ofta uppleva "varför tog jag inte en bild", det känns som när man tänker "varför sa jag inte så i stället". Visst, ibland finns det orsaker till att man inte kan/vill fotografera. Men man kan vara säker på att tillfället aldrig kommer tillbaka. Sådana tankar är åtminstone ett frö till nästa steg i utvecklingen. Någon gång kanske det blir så att man knäpper i stället för att tänka :-)

2009-02-19 22:29   Annelie Worgard

Underbar bild vill jag ha sagt först.
Sen tycker jag dina tankar är intressanta,
jag är en stark troende på att de bilder det är meningen skall bli till...de blir till.
De liksom bara kliver fram och erbjuder sig till kameran.
Så är det bara. :)

Största arbetet tycker jag (och vet att du inte pratat om honom) är att göra sig av med den sura inre kritikern, han verkar minsann bo inom oss alla.