Plötslig förvandling

Jag och min son var på besök i Vänersborg och tog en kvällsvandring ut mot Holmängen. Jag ser mig själv mest som gatufotograf, men kan fuska i andra genrer ibland eftersom jag envisas att ha med kameran. Plötsligt fick vi syn på dom: Rävungarna, som ca 30 meter borta i det stora torrlagda diket ystert lekte, och inte för en stund förnimmade (eller brydde sig om) vår närvaro. Hade telezoom på kameran och det var bara att förvandlas till naturfotograf för en stund. Jag kan inte minnas att jag ens set en räv förut, än mindre två stycken, och definitivt inte sett interagerande mellan rävar. En kväll att minnas. Brände av ett tiotal bilder och valde ut tre att visa här. Häftig upplevelse för en stadsbo.

Gatufoto. Den eviga gåtan

Frågan dyker upp med jämna mellanrum i både forum och bloggar:

Vad är egentligen gatufoto? Finns många svar för denna traditionsbundna genre. Finns också massa underförstådda regler kring hur man gatufotar, såsom mätsökarkamera, svartvitt, max 50mm brännvidd, etc...

För mig funkar i stort sett allt: Dslr, tele, färg, kompakt, inne, ute, vidvinkel, osv...Något jag inte testat? Tja...Storformat med stativ och bälg och hela köret. Kanske skulle funka, men jag har ingen sådan, och är troligen för lat för att försöka....

Exempel:

På bryggan:

Inomhus å uppifrån:

Tri-X traditionellt med 35mm brännvidd:

Tri-X med spegeltele:

 För mig så är gatufoto och begreppet "ögonblicksbilder", eller "snapshots", relativt synonymt...

Min bästa bild som jag aldrig tog

Jag har alltid med mig kameran, speciellt sedan jag köpte en G10. Fast det är lite av en klichè, eftersom det ändå dyker upp tillfällen då kameran tex ligger i jackfickan när man bara ska hämta något, eller röka, eller sånt. En gång på min förra arbetsplats åkte jag upp till takterassen för att ta ett bloss. Från taket har man en hyfsad horisontell vy ner mot gatan. avståndet kan vara ca 20 meter. På denna gata, intill trottoarkanten, står det ett mc-gäng med sina framhjul vända ut mot gatan. De startar sina maskiner en efter en. För övrigt är gatan helt tom. Då kommer en kille i 9-årsåldern cyklande. När han hunnit halvvägs förbi gänget stå vänder han sig mot dom, och samtidigt böjer han sig ner med typisk tävlinginstinkt. Det var en syn för både gudar och gatufotografer, och hade jag i detta ögonblick haft kameran med så hade jag onekligen fått en av mina absolut bästa bilder någonsin. Nu vet jag att det inte går att beskriva denna scen på ett visuellt sätt. Jag är mer ute efter att försonas med dessa ögonblick som alltid kommer att inträffa. Det går helt enkelt inte att tro att man alltid kan vara beredd. Det är kanske inte meningen heller. Det kanske ska vara så att man missar saker för att få inse att man inte kan styra livet, eller ha kontroll över det. För hur roligt skulle det vara om man aldrig råkade ut för dessa tillfällen. Trots allt så har jag ju bilden fastetsad i hjärnan. Där sitter den kvar tills jag får alzheimer. Enda problemet är ju att jag inte kan dela med mig, vilket kanske strider mot vårt nya "facebook-samhälle". Men det får jag stå ut med. Så jag får visa en annan bild, där kameran var med....

hopplösheten

Jag går ut med kameran hängande på axeln i hopp om bra bilder. Men för det mesta sprids dessa negativa tankar i huvudet: Vad är meningen med detta? Här gick jag i lördags med samma känsla. Vill jag gå omkring utan inspiration? Ska jag tro att konst föds ur lidelse? Jag upptäcker ett svart bananskal på asfalten. Ok, en bild att börja med...men nej..det där är inte jag som vill ta bilden...   Jag går vidare och börjar reta mig på att kameran, dels är tung, dels glider neråt från axeln. Jag försöker bemästra de fysiska lagarna med att flytta kameraremmen lite över kragen för bättre stabilitet. Jag ser en alkis på en bänk. Impulsivt greppar jag efter on-knappen, men kommer på att...nä, det där blir inte bra, bara för jag har sett honom...det är inte jag som vill ta bilden...Så fortsätter min hopplösa vandring i gatumiljön med syner som: En mor som vill få kontroll över sin glasskladdiga unge. En pensionär som osäkert vill gå över gatan. En mås som äter en mosbricka. Men jag vill inte plåta! Varför? Jag börjar bli sur på mig själv. Men plötsligt finns den där: Bilden: En fasad målas av fyra målare på varsin våning. Plötsligt vet jag att det blir en bra bild. Varför? Vet inte. Det bara är så. Bilder är bara på plats ibland. Bananskalet kan ha ett fantastiskt ljus nästa dag. Glasskladdiga ungen kan ge sin mor en suverän blick, en sekund senare, osv...Bilden blir trots allt en bild just när du ser den. Så här är det varje tillfälle: Osäker går jag omkring i nån slags apati över allt som händer kring mig. Allting är ointressant. Men plötsligt dyker motivet upp.  Tänker jag efter så har jag alltid minst en, eller fler bra bilder med mig hem. F-n vet, om jag hade gått ut överhuvudtaget annars...

Principer

Jag har mina principer..... Kan inte tänka mig att arrangera en bild (vilket skapade lite problem när jag var porträttfotograf).....Kan inte förmå mig att använda blixt mer än två-tre gånger per år, och då endast kamerablixten som upplättning....Kan med nöd och näppe beskära i nödfall, precis som vad gäller räta upp, öka kontrast, och övrigt enkla hjälpmedel...Kan absolut inte tänka mig att manipulera foton, fast hjälpmedlen står i kö nu för tiden...Jag t o m snålar med minneskortet och sällan använder fler vinklar, exponeringar, än en enda.....Är jag en principfast gammal analog stofil? Eller är jag en hedersam gatufotograf av den gamla goda stammen? Eller är jag rent ut av, bara väldigt lat.....