Gatufoto. Den eviga gåtan

Frågan dyker upp med jämna mellanrum i både forum och bloggar:

Vad är egentligen gatufoto? Finns många svar för denna traditionsbundna genre. Finns också massa underförstådda regler kring hur man gatufotar, såsom mätsökarkamera, svartvitt, max 50mm brännvidd, etc...

För mig funkar i stort sett allt: Dslr, tele, färg, kompakt, inne, ute, vidvinkel, osv...Något jag inte testat? Tja...Storformat med stativ och bälg och hela köret. Kanske skulle funka, men jag har ingen sådan, och är troligen för lat för att försöka....

Exempel:

På bryggan:

Inomhus å uppifrån:

Tri-X traditionellt med 35mm brännvidd:

Tri-X med spegeltele:

 För mig så är gatufoto och begreppet "ögonblicksbilder", eller "snapshots", relativt synonymt...

hopplösheten

Jag går ut med kameran hängande på axeln i hopp om bra bilder. Men för det mesta sprids dessa negativa tankar i huvudet: Vad är meningen med detta? Här gick jag i lördags med samma känsla. Vill jag gå omkring utan inspiration? Ska jag tro att konst föds ur lidelse? Jag upptäcker ett svart bananskal på asfalten. Ok, en bild att börja med...men nej..det där är inte jag som vill ta bilden...   Jag går vidare och börjar reta mig på att kameran, dels är tung, dels glider neråt från axeln. Jag försöker bemästra de fysiska lagarna med att flytta kameraremmen lite över kragen för bättre stabilitet. Jag ser en alkis på en bänk. Impulsivt greppar jag efter on-knappen, men kommer på att...nä, det där blir inte bra, bara för jag har sett honom...det är inte jag som vill ta bilden...Så fortsätter min hopplösa vandring i gatumiljön med syner som: En mor som vill få kontroll över sin glasskladdiga unge. En pensionär som osäkert vill gå över gatan. En mås som äter en mosbricka. Men jag vill inte plåta! Varför? Jag börjar bli sur på mig själv. Men plötsligt finns den där: Bilden: En fasad målas av fyra målare på varsin våning. Plötsligt vet jag att det blir en bra bild. Varför? Vet inte. Det bara är så. Bilder är bara på plats ibland. Bananskalet kan ha ett fantastiskt ljus nästa dag. Glasskladdiga ungen kan ge sin mor en suverän blick, en sekund senare, osv...Bilden blir trots allt en bild just när du ser den. Så här är det varje tillfälle: Osäker går jag omkring i nån slags apati över allt som händer kring mig. Allting är ointressant. Men plötsligt dyker motivet upp.  Tänker jag efter så har jag alltid minst en, eller fler bra bilder med mig hem. F-n vet, om jag hade gått ut överhuvudtaget annars...

Principer

Jag har mina principer..... Kan inte tänka mig att arrangera en bild (vilket skapade lite problem när jag var porträttfotograf).....Kan inte förmå mig att använda blixt mer än två-tre gånger per år, och då endast kamerablixten som upplättning....Kan med nöd och näppe beskära i nödfall, precis som vad gäller räta upp, öka kontrast, och övrigt enkla hjälpmedel...Kan absolut inte tänka mig att manipulera foton, fast hjälpmedlen står i kö nu för tiden...Jag t o m snålar med minneskortet och sällan använder fler vinklar, exponeringar, än en enda.....Är jag en principfast gammal analog stofil? Eller är jag en hedersam gatufotograf av den gamla goda stammen? Eller är jag rent ut av, bara väldigt lat.....