Jag har alltid med mig kameran, speciellt sedan jag köpte en G10. Fast det är lite av en klichè, eftersom det ändå dyker upp tillfällen då kameran tex ligger i jackfickan när man bara ska hämta något, eller röka, eller sånt. En gång på min förra arbetsplats åkte jag upp till takterassen för att ta ett bloss. Från taket har man en hyfsad horisontell vy ner mot gatan. avståndet kan vara ca 20 meter. På denna gata, intill trottoarkanten, står det ett mc-gäng med sina framhjul vända ut mot gatan. De startar sina maskiner en efter en. För övrigt är gatan helt tom. Då kommer en kille i 9-årsåldern cyklande. När han hunnit halvvägs förbi gänget stå vänder han sig mot dom, och samtidigt böjer han sig ner med typisk tävlinginstinkt. Det var en syn för både gudar och gatufotografer, och hade jag i detta ögonblick haft kameran med så hade jag onekligen fått en av mina absolut bästa bilder någonsin. Nu vet jag att det inte går att beskriva denna scen på ett visuellt sätt. Jag är mer ute efter att försonas med dessa ögonblick som alltid kommer att inträffa. Det går helt enkelt inte att tro att man alltid kan vara beredd. Det är kanske inte meningen heller. Det kanske ska vara så att man missar saker för att få inse att man inte kan styra livet, eller ha kontroll över det. För hur roligt skulle det vara om man aldrig råkade ut för dessa tillfällen. Trots allt så har jag ju bilden fastetsad i hjärnan. Där sitter den kvar tills jag får alzheimer. Enda problemet är ju att jag inte kan dela med mig, vilket kanske strider mot vårt nya "facebook-samhälle". Men det får jag stå ut med. Så jag får visa en annan bild, där kameran var med....
