Att spegla det jag gillar.
Senaste istiden satte sina spår..
Spåren finns ju där efter den senaste istiden, det är bara att se sig om lite extra så finner man de nord-sydliga ränderna på många berghällar, eller 'dödisgropar' som numera är små sjöar, eller de grus/rullstensåsar som man ofta ser i terrängen! Ibland ses de olika skikten när man som här har ett större grustag.. då kommer inlandsisens avsättningar av grus och sand fram i olika skikt från dess isälvar som forsade fram under den kilometertjocka isen..
Sett från stora vägen mellan Nykvarn och Järna i Sörmland..
Tack för mig!
Inlagt 2017-09-26 22:04 |
Läst 3038 ggr. |
Permalink
Ha det gott/Stig
Hälsn!
Hälsn!
Här curatortexten till Sandemarsviten:
"I Sandemar skiftar perspektiven från utblickar över väldiga ökenlandskap till närbilder av höga bergstoppar. Bildernas dovhet och påtagliga ytmässighet bidrar till ett samlat uttryck av närmast österländskt slag. Att motivet på samma gång är igenkännbart och undanglidande skänker scenerierna en gåtfull och ödslig karaktär. Fascinationen för främmande platser och den orörda naturen fanns tidigt inom fotografin. Redan på 1860-talet skildrade Carleton E Watkins bergsmassiv, dramatiska raviner och ofattbart gamla och höga träd i Kaliforniens urskogar. Hans storslagna arbeten har tjänat som förebild för många fotografer, och i en viss mening utgör Sandemar ett exempel på denna form av romantisk landskapsskildring. Historiskt sett har det varit både mödosamt och riskabelt att fånga den vilda naturen, och de strapatsrika expeditionerna har i första hand varit ett företag för män. Motivet i Tuija Lindströms arbete är inte vad det synes vara - den vidsträckta och avlägsna bergskedjan är i själva verket ett grustag en bit bort från hennes dåvarande bostad på Dalarö. Bildsviten är en "ironisk meditation" över ett tillstånd och en tradition, och mellan verklighet och sken finns en subtil kritik av skapandets villkor för kvinnliga konstnärer insmugen."
Hälsn!
Hälsn!