"Hjärtats tankar & funderingar"

KBT avslutad...


Min psykolog sade att hon inte kan hjälpa mig, så nu är min KBT avslutad...

Känner mig jätteledsen och besviken. Hon gav upp om mig innan vi ens försökt! Eller jo vi försökte i ungefär 30 sekunder, sedan gav hon upp :o(

Fast hon skulle prata med min läkare och se om inte hon kunde skriva en remiss till mig så jag fick träffa en specialist inne i stan. Fast då är jag beroende av skjuts till och från psykologen av min man. Men jag måste ju i alla fall ge det en chans. (Om jag nu får en remiss dit vill säga). Håll tummarna är Ni snälla.

Känns lite hopplöst just nu måste jag säga. Jag som verkligen hade sett fram emot detta. Verkar som "alla andra" får hjälp och blir friska, (eller åtminstone bättre) alla utom jag...

Kram Milla


Inlagt 2010-10-23 11:05 | Läst 2838 ggr. | Permalink

"Det var inte så att det var DU som "gav upp" då? Jag har väldigt svårt att tro att en psykolog ger upp efter 30 minuter. KBT tar ju jättelång tid, och bygger på att du gör som psykologen säger. Vill du inte det, så blir det inget. Förlåt om jag är elak, men det verkar som att du tar varje chans du får att smita undan från de lösningar som erbjuds. Det kommer inte att sluta bra, och det vet du. Jag är på sätt och vis likadan, men har lyckats hålla mig "över kanten" än så länge, så att säga. Och jag vet att jag måste bita i det extremt sura äpplet och göra saker som jag tycker är vidriga. Men annars går det åt helvete, och det är värre. Kontakta psykologen igen och be om ett nytt "försök"! :-) Tillägg: Och återigen; om din man inte vill hjälpa dig att komma tillbaka till ett vettigt liv, skilj dig. Då är han inte värd dig."


(visas ej)

Hur många stjärnor ser du här? * * *
Skriv svaret med bokstäver
Det var inte så att det var DU som "gav upp" då? Jag har väldigt svårt att tro att en psykolog ger upp efter 30 minuter. KBT tar ju jättelång tid, och bygger på att du gör som psykologen säger. Vill du inte det, så blir det inget.

Förlåt om jag är elak, men det verkar som att du tar varje chans du får att smita undan från de lösningar som erbjuds. Det kommer inte att sluta bra, och det vet du. Jag är på sätt och vis likadan, men har lyckats hålla mig "över kanten" än så länge, så att säga. Och jag vet att jag måste bita i det extremt sura äpplet och göra saker som jag tycker är vidriga. Men annars går det åt helvete, och det är värre.

Kontakta psykologen igen och be om ett nytt "försök"! :-)

Tillägg: Och återigen; om din man inte vill hjälpa dig att komma tillbaka till ett vettigt liv, skilj dig. Då är han inte värd dig.
Svar från Trullan 2010-10-23 13:05
VERKLIGEN INTE!!!
Det är ju JAG som tagit kontakt med dem för att få hjälp!
Men hon tyckte att jag var i så dåligt skick, att hon ville erbjuda mig specialistvård istället. Tror Du missuppfattade mitt inlägg, tyvärr. Jag skrev dessutom 30 SEKUNDER och inte 30 MINUTER...
/Milla

Ps. Min man har sagt att han kan skjutsa mig till stan, men det känns inte rätt från MIN SIDA att behöva be andra om hjälp för att JAG skall bli frisk... Ds.
Men då är det väl jättebra om du får specialistvård? Det skrev du ju inget om. I så fall hade jag inte skrivit som jag gjorde:-)
Svar från Trullan 2010-10-23 13:33
Tycker Du skall läsa inlägget NOGA en gång till...
Det står att jag eventuellt skall få en remiss till en specialist.
/Milla
Hej

Läste ditt inlägg på samma sätt som "makten". Ditt förtydligande ger en annan bild.
Förstår av alla dina inlägg att du gör en jobbig resa men det som hände hos psykologen är väl något bra! Du får hjälp från en specialist som i dagsläget kan hjälpa dig bättre än psykologen.

Släpp det där med att inte be om hjälp. Vi ber väl alla varandra om hjälp lite då och då. Inte minst den vi lever med.

Mvh

F
Svar från Trullan 2010-10-23 18:27
Tack för Ditt inlägg Fredrik :o)
Mvh Milla
Jaja, men du uttryckte det som något dåligt. Det är väl jättebra?
Svar från Trullan 2010-10-23 18:25
Förlåt om jag var tvär Martin.
Mvh Milla
Hej!

Jag har det på ett liknande sätt just nu, tror jag. Det var därför jag surfade runt och letade, och hittade till din blogg.

Själv hade jag gått i KBT för depression och OCD sedan i somras, men den avslutades plötsligt och oväntat nu i torsdags. KBTn hade känts extra tung de senaste veckorna, men jag visste ju att KBT är tufft och hade inga direkta planer på att sluta.
För att göra en lång historia kort så kom min terapeut och jag tillsammans fram till att jag skulle avsluta där och då. Fast jag vet egentligen inte hur mycket "tillsammans" det var. Jag har ofta känt mig lite styrd och stressad av min terapeut. Säger vad jag tror han vill att jag ska säga, orkar inte hålla hans tempo under terapisesseionerna etc.

När jag gick därifrån kände jag mig till en början oerhört lättad. Äntligen slipper jag den här jobbiga KBTn, som jag ändå känt en hel del tvivel kring. Äntligen fri att jobba med mina problem i mitt eget tempo!

Någon dag eller två senare började jag bli arg, på allt och ingenting.
Nu har det övergått i att jag känner mig ledsen, uppgiven, besviken, övergiven, oförstådd osv osv.

Nu fick ju jag prova på KBT en tid i alla fall, men jag förstår ändå att du känner dig ledsen och besviken. Du hade ju naturligtvis precis som jag hoppats på KBTn, och så blev det inte så. Inte den här gången i alla fall.

I mitt fall kändes det som att jag kände mig lockad att sluta KBTn för att tempot var för tufft för mig, och att min terapeut tyckte det var lämpligt att jag slutade eftersom jag de senaste veckorna inte orkat hålla terapins tempo.
Om det stämmer så undrar jag, finns det ingen KBT anpassad för oss som inte orkar köra järnet hela tiden? Alla har ju sina gränser.
Ska inte terapi anpassas efter vad individen orkar? Det är väl ingen mening att "hjälpa" en patient med en terapi som är så tuff att patienten inte orkar fortsätta?
Det är sådana här tankar som gör att jag just nu känner mig besviken och övergiven.

Hoppas vi kommer ur den här "ingen-KBT-svackan" snart båda två :).

Kram!
Lasse C