Tack för att Ni finns!

Jag vill bara TACKA alla Er som skrivit i mitt senaste blogginlägg "Om jag inte fanns..." och givit mig så enormt mycket stöd och uppmuntran. Tack också till alla Er som skrivit så fina mail med sådan enorm värme och omtanke! Om Ni bara visste hur mycket det betyder för mig, hur mycket Ni betyder för mig! :o)

Vad vore jag om Ni inte fanns...

Kramar till Er alla!

Milla

Om jag inte fanns...

Jag har mer och mer tänkt tanken att "det kanske vore bättre om jag inte fanns"... Jag har ju ändå inget "syfte" här i livet, inget arbete, inga barn och förstör bara för alla runt omkring mig med min ångest. Jag vill dock att Ni förstår att jag inte bett om att få må så här, jag önskar innerligt att jag var frisk och kunde göra allt som förväntas av mig. Men jag kan inte...

Jag är så trött på att ständigt få höra hur värdelös och kass jag är, att jag inte klarar av någonting och bara "lever på samhället". Jag är så trött på att ständigt ha ångest, kronisk värk och inte våga gå utanför dörren. Livet går mig förbi och jag sitter bara här och kan inget göra... 

Kram Milla

"Du måste finnas" med Helen Sjöholm.

Den här låten bara älskar jag (vill att den spelas på min begravning). "Gabriellas sång" av Helen Sjöholm.

Arbetsmarknadspolitisk åtgärd...

Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg så kommer min sjukersättning att upphöra i slutet av maj. Nu vill Försäkringskassan att jag skall börja en arbetsmarkanadspolitisk åtgärd. Med detta menas att man skapar en kontakt med Arbetsförmedlingen för att kunna återgå som arbetssökande. Jag har ingen aning om vad detta innebär eller vad jag kommer att "tvingas" göra. Jag vet bara att jag inte kan arbeta men behöver en inkomst! Vad händer om jag inte klarar av att utföra det arbete som de ger mig? Någon som varit med om samma sak eller som känner till reglerna bättre? Berätta gärna! Är så orolig.

Kram Milla

Foto: Kjell Eriksson

Bildbehandling: Camilla Thieme

Jag dör hellre än spyr...

Ja, det är faktiskt sant!

Igår ringde de från min man Markos arbete och ville att han skulle komma och jobba en dag tidigare, på grund av att en kille hade blivit magsjuk! De som har följt min blogg eller känner till mina problem vet att det är just rädslan över att bli magsjuk som lamslagit hela mitt vuxna liv. Så när jag fick denna, för mig horribla information, rasade min värld ännu en gång samman... Min man skulle dessutom sova i samma hytt (han arbetar på skärgårdsbåten Sandhamn) som killen som var sjuk legat i och dessutom använda samma toalett. Han skulle alltså med all sannolikhet bli smittad!

När jag fick veta detta svartnade det för ögonen på mig, jag visualiserade min man när han kom hem två dagar senare, hur han blev sjuk, kräktes och sedan smittade mig... Detta fick bara inte hända!!! Vi har diskuterat detta senario tidigare och då har jag sagt att jag kan betala ett hotellrum åt honom, bara han håller sig borta. Tycker att de är bättre att han är bort i en vecka än att jag är borta i två, för då måste jag vänta en extra vecka så att bacillerna försvinner i vår lägenhet). Så jag "förbjöd" honom att komma hem... Innan jag ens sett om han blivit smittad. Han blev av förklarliga själ vansinnig och jag förstår honom. Men jag kan inte styra över detta själv. När jag säger att jag hellre dör än spyr, så menar jag verkligen det. Detta är inte normalt.

Som tur var löste sig allt på ett annat sätt, Marko fick jobba extra och stannade kvar på båten. Men gissa om jag har dåligt samvete... Jag skäms, känner mig så elak, egoistisk och manipulativ. Vill inte vara sådan, ÄR inte sådan! Det är "sjukomen" som tar över mitt liv. Vad skall jag ta mig till?

Känner någon av Er på samma sätt, eller åtminstone liknande rädsla över att kräkas? Berätta gärna. Detta håller sakta men säkert på att ta livet av mig... 

"Jag önskar att jag kunde leva mitt liv så normalt som möjligt och börja oroa mig förs då jag eventuellt blir magsjuk. Nu lever jag inte alls, men oroar mig ständigt".

Kram Milla

(Som hoppas att Marko håller sig borta i åtminstone fem dagar till)...

Ps. Om Ni tycker detta låter intressant och vill läsa mer kan Ni göra det i kapitlet "Magsjuka" i mitt blogginlägg "Min Panikångest". Ds.

Den här blomman är till Dig min älskade Marko. Tack för att Du finns kvar!

Hur ser Ni på mig?

Jag har funderat på en sak... Ser Ni på mig på ett annat sätt sedan jag började blogga? Är jag inte längre "fotografen Milla" utan "hon med Panikångest"? Jag hoppas verkligen inte att så är fallet! Jag vill inte bli förknippad med det som har förstört så många år av mitt liv! Jag vill att Ni ser på mig som en kreativ, glad och positiv tjej. En tjej som älskar att fotografera och arbeta med bilderna i Photoshop. Jag vill inte ångra att jag delade med mig av något så personligt för Er och att det kanske gjort att Ni ser på mig mer negativt än tidigare. Det vore förskräckligt, tycker jag.

Jag är fortfarande den Milla som jag en gång var, även om jag mår dåligt ibland och har haft många motgångar. Men vem har inte det? Så snälla Ni, tänk inte på mig som "hon med Panikångest"...

Kram Milla

Bilden är från April 2009

Foto: Camilla Thieme