Aj aj aj.... detta smärtade! att läsa...

hilsen
christian

Så ska du inte tänka :( vi har alla våra perioder när allt känns hopplöst och lönlöst och ingenting går som man vill att det ska gå.

Jag förstår att ångesten och värken tynger dig men du verkar ju vara en sån glad och trevlig tjej med många vänner både här på forumet och i verkliga livet utanför samt att du har en partner i ditt liv. Du har mycket att vara glad för även om du inte tror det. Visst arbete, barn och inga plågor skulle göra livet lättare men vad vore livet utan utmaningar och problem.. inte mycket och ganska trist och enformigt.

Ge inte upp, snälla!

Kram på dig :)

/ Magnus

Såna tankar har nog de flesta haft, att det skulle vara enklare om man inte fanns. Jag har tänkt så tusentals ggr, o till o med ibland tänk att "nu orkar jag inte mera". Självklart vill man må bra, o vara glad.
Ble ju sjuk under gymnasiet, fick ätstörningar (anorexi), o i samband med det så fick jag svår depression. O med depressionen kom även andra problem, både psykiska o fysiska. Så jag vet att det e svårt. Även om man vill bli frisk så e det en lång o svår väg att gå. Fick ofta höra när jag va som sjukast att "Ge dig nu! Va inte så fjantig, ät! Det e bara att äta. Du bara gör dig till...". Men, det funkar ju inte på det sättet. Ätstörningarna e ju ett tvång, o det ger ångest. Dessa tankar man får då, de tar ju över helt o hållet. Det e otroligt hur mkt en enda liten tanke kan påverka. O hur svårt det kan va att gå emot den. O hur mkt ångest det kan ge om man går emot den.
Men, enda sättet att bryta det e att gå emot den. Göra tvärtom. För att sedan inse att "Men, detta kanske inte va så farligt som jag trodde...". Sen, går det i preioder med, ena stunden e det enklare att stå emot tankarna, o andra inte. Jag har inte anorexi längre, men jag har fortfarande kvar ätstörningar, jag har kvar dessa tankar som man får i samband med mat ibland. Men, jag har numera lärt mig att försöka ignorera dem. Ibland går det bättre o ibland inte så bra. Det beror på hur jag mår rent allmänt. Depressionen gör det ju inte enklare heller! Men, tankarna kommer, varje dag. O det e ju så utmattande! Att tänka så hela tiden, att oroa sig etc, det e så utmattande både psykiskt o fysiskt.
Det enda som gäller e att inte ge upp! Även om det i nuet känns för jävligt. Man vet ju inte hur det kommer att gå. Asså, skulle man ge upp nu så finns det ju absolut INGEN möjlighet att det kan bli bättre!

Kram

Att glida iväg ensam på ett isflak mot ett gigantiskt vattenfall, känna paniken över att måsta ta sig in till land och den enda som kan hjälpa en är en själv, att sitta där i valet och kvalet -glida med...eller försöka ta sig i land...ett helvete.

Du är en klok kvinna Milla, du finner en lösning, jag är säker på det.

Stor kram!

Hej Camilla..allt som förväntas av dig ? Förväntningar som du tror att andra har på dig? Eller dina egna förväntningar på dig..samhällets förväntningar..?
Jag tänker inte säga att du ska rycka upp dig...det fungerar inte så..
Men det du säger, känns igen från andra som mår så här (några i min närhet)..det jag hör är att man i en sådan här "måsituationen" sätter sina egna tunga tankar på andra människor och gör det till deras åsikter...min man skulle må bättre...min omgivning skulle helst vilja slippa mig etc..
Men det är inte omgivningens tankar., det är inte makens tankar, det är inte mina tankar heller
Min svägerska gick och hängde sig..efterlämnade 5 gossar..genomtänkt till 100% från hennes sida ..nu skulle alla slippa henne, alla skulle må bra,,allt skulle bli bättre..
Tror du det ? Att allt blev bättre?..Alla blev lyckligare ?..
Vad kan du göra för att bli tryggare, känna större självkänsla..vet inte

Någon pratade om att bryta isoleringen..ta med dig kameran..ta ett steg i taget.
Finns det någon där du bor som kan ge t.ex kinesiologi? Akupunktur ? För att balansera upp kemin i kroppen..
Bara några tankar..inte meningen att du ska ta illa upp..i så fall, hör av dig så kan jag korrigera om jag skrivit så det feltolkas..
En FS vän / lena i norr

Läser ofta bloggar här på fotosidan, men kommenterar väldigt sällan/aldrig inläggen tyvärr.
Har även följt din blogg och tycker det är starkt av dej att dela med dig som du gjort.
Nu skriver jag en kommentar och det är därför Du berör.
Ge inte upp och kämpa på!!
/Stefan

Strongt av dig att dela med dig av dina problem med oss, dina vänner på fotosidan. Jag hoppas och tror att allt ordnar upp sig för dig i sinom tid.

Ingenting blir bättre av att inte finnas, alla har nånting att ge världen och det finns människor som behöver dig och tycker om dig. Redan det att du tar så vackra bilder som du gör och delar med dig av dem här på FS är orsak nog för dig att finnas, de sprider glädje ska du veta. Det är tungt att leva på bidrag om man saknar jobb, men tänk inte på det som bidrag utan som en kompensation för allt det goda du faktiskt ger denna värld. Allt kan inte mätas i pengar. Trots att du skriver om allt som tynger dig och att det framgår att du verkligen inte mår bra för tillfället så skiner det ändå igenom att du innerst inne är en glad, sympatisk och trevlig tjej med ett mycket stort och gott hjärta. Det gör mig övertygad om att allt du har lidit så mycket av kommer att bli förpassat till historien inom en snar framtid.

Jag tror ändå du måste försöka rikta om din skuta lite, kanske försöka hitta nån ny omgivning som ger livsglädje och inspiration och som eliminerar de element som tynger ner en och gör livet jobbigt. Mitt egna smultronställe är en sommarstuga i skärgården som än så länge ägs av mina föräldrar. Hade jag mer tid att leva vid sidan om arbetet som slukar en så stor del av livet skulle jag tillbringa mycket mer tid där än jag gör nu, det gör gott för själen att varva ner vid stugan och leva mer på naturens villkor än arbetslivets bojor...

Med vänliga hälsningar,
Magnus

Från "Anonym":

Så skulle världen förlora ett strålande leende.
Och en samling fantastiska bilder som ännu väntar på att bli tagna.
Världen skulle förlora en hel massa vishet, klokhet, erfarenhet, kunskap.
Vi skulle förlora en massa värme och omtanke och glädje som du bjuder på.
Jag tror att du är en förebild för fler än mig.
Ger inspiration att kämpa vidare.
Ger inspiration till nya utmaningar med kameran och bildredigeringen.
Ger inspiration med ditt öppna sätt, mod att våga vara dig själv, kraft att berätta, prata, dela med dig, komma med tips.
Ger vidgade vyer till alla oss med våra pyttesmå problem som ibland fått växa sig för stora.

Idag körde jag en sväng med mouintainbiken. Skogen är ett hav av blåsippor, marken försvinner under allt det blå. Då tänkte jag att jag ville visa dig det.
Och så hamnade jag vid klapperstenstranden och önskade att du fått vara med och se solen glittra i havet, helt folktomt, det passar nog dig (och mig) tänkte jag.
Så du var med mig på min cykeltur idag, och det var en trevlig upplevelse som jag inte skulle fått om du inte fanns.

Dina tankar är också mina tankar vad gäller att inte finnas, eller att finnas. I alla fall periodvis.

Inte för att det märks så mycket, men jag har i grund och botten en tro på en god gud och jag har ett mantra som jag rabblar som kommer från femte moseboken.
”Jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse.
Så må du då välja livet.”

Så jag tjatar på mig själv; jag väljer livet, jag väljer livet, jag väljer livet.

Det har funnits stunder då det inte funnits så mycket annat kvar att hoppas på, än att det finns en gud, att det finns en mening, att det finns ett sammanhang, även om jag är oförmögen att se det.
Mitt liv har ibland känts viktigare för andra än för mig själv. Jag förstår nu att det är ett val man kan göra, att vara viktig för sig själv, hur man kommer dit är svårare. Men insikten har i alla fall kommit till mig, att jag måste få vara jag, oavsett hur jag är, vem jag är. Nu för tiden ägnar jag mig bara åt sådan jag mår bra av. Allt annat går bort.

För det tillkommer ju ändå en massa skit som man måste ta vara på. Försäkringskassan t.ex. Panikångest. Korkade chefer. Löss och fästingar och katter som spyr hårbollar på heltäckningsmattan.

Jag är glad att du finns. Jag önskar att du också kan vara glad att du finns.

Varma och kärleksfulla tankar till dig!

Min fru Camilla har en sådan man, och jag har en sådan fru. Men det har tagit 22 år av övning att nå dit. ;)

Ha en skön helg.
mvh/Ove