PANIK!

Jaha, då har det gått ytterligare en månad utan någon som helst "inkomst". Börjar få lite smått PANIK! Är nu uppe i fyra månader och 7 dagar utan en enda krona i plånboken...

Jag fixade till och med en praktikplats till mig själv, där jag kunde arbeta hemifrån. Men det godkände inte Arbetsförmedlingen! Tror inte ens Försäkringskassan anser att jag skall jobba någon annanstans än hemifrån... Fattar inte hur de tänker ärligt talat.

Tyvärr har även min smärta tilltagit eftersom jag inte kan slappna av så länge jag inte vet hur min ekonomi blir. Har haft enorma smärtor i ryggen, skuldrorna, axlarna, nacken och armarna. Har även börjat spänna käken konstant. Inte bra det här, måste lära mig att kunna slappna av :o)

Läste på text tv:n härom dagen att socialförsäkringsminister Christina Husmak Pehrsson (M) sade att "ingen skall ramla mellan stolarna". Det låter bra det, för det är precis vad jag har gjort! Tänkte skriva ett brev till henne och fråga om hon kan hjälpa mig :o) Vad tror Ni, kommer det att hjälpa? Berätta gärna!

Kram Milla

"De lyckligaste människorna är inte de som har det som är bäst,

utan de som på bästa sätt använder det som de har" ;o)

Foto: Pia Hansen-Svensson

Bildredigering: Camilla Thieme

Livet i HD...

Jag såg ett tv-program för ett par dagar sedan som heter Dr. Åsa. Det handlade bland annat om en man som haft cancer i många år. Han berättade att sedan han fick sin diagnos så värderar han livet på ett helt annat sätt än tidigare. Han behöver inte längre åka jorden runt för att känna lycka och tillfredsställelse, för allt finns ju utanför hans dörr. "Det är som att helt plötsligt leva sitt liv i HD" sade han. Jag tycker att det var så himla bra sagt!

Tyvärr är det ofta så att man måste vara med om en "motgång" (t.ex. ett dödsfall eller sjukdom) för att uppskatta livet, det man äger, sina vänner/familj och sin hälsa fullt ut.

Så var det i alla fall för mig, när jag drabbades av ett njurstensanfall sommaren 2005. Det är visserligen ingen allvarlig eller dödshotande sjukdom, men det räckte som "väckarklocka" och fick mig att inse vad skört livet faktiskt är och att man skall vara glad och tacksam för det man har. Jag känner även andra människor som blivit betydligt ödmjukare och helt "nya människor" efter att de fått beskedet att de bär på en dödlig sjukdom.

Nackdelen är att effekten ofta avtar i samma takt som personen tillfrisknanar. Så var det i alla fall för mig. Självklart önskar jag ingen människa sjukdom eller elände, men det vore bra om man kunde behålla den där känslan av tacksamhet, trots att man blir frisk igen :o)

Hur känner Du? Håller Du med mig om att det ofta krävs en olycka eller liknande för att vi skall uppskatta det vi redan har och vara tacksamma för livet? Berätta gärna!

Kram Milla

We start living our lifes in HD ;o)

När livet känns tungt, titta gärna på detta klipp...

Första gången...

Idag gjorde jag något som jag aldrig gjort tidigare! Jag lämnade återbud...

Jag skulle ha träffat arbetspsykologen på Arbetsförmedlingen klockan ett, men jag mådde inte bra. Så istället för att tvinga mig själv att gå dit (som jag alltid annars gjort) och sitta där och må illa och bara härda ut, skrev jag ett mail i morse och talade om som det var. Jag kände mig jättedum, eftersom jag är uppfostrad med att man "inte får må dåligt" och att "man alltid skall göra det man blivit tillsagd att göra". Men samtidigt tänkte jag "varför skall alla andra kunna lämna återbud när de inte mår bra, men inte jag"? 

Jag visste dessutom vad vi skulle prata om under mötet och att det inte skulle leda till något, så det gjorde det lite lättare att stanna hemma.

Vad tycker Du, gjorde jag rätt eller fel? Berätta gärna!

Kram Milla

OBS! Det betyder inte att jag alltid kommer att göra på det här viset bara för att jag gjorde det idag! Men nu vet jag i alla fall att man kan lämna återbud, utan att för den skull vara "en sämre människa"...

Efter en del svar här kanske jag skall förtydliga att jag inte mådde dåligt av ångest. Jag har problem med njurarna och när detta sker brukar jag bli illamående. Det var därför som jag kände mig dålig och stannade hemma.

KBT uppskjuten...

I fredags skulle min KBT behandling ha påbörjats på Carema Hjärnhälsan i Haninge. Då skulle jag fått lära mig att åka bil utan eller åtminstone med mindre ångest. Tyvärr blev den uppskjuten, för alla psykologer var uppbokade. Fick dock en ny tid den 5 oktober...

Idag skall jag och min man åka och hälsa på min syster och hennes familj (har inte varit där sedan julafton)! Då blir jag tvungen att åka bil. Har någon av Er något bra tips på hur man kan minska sina negativa tankar (som leder till ångesten och panik) under bilfärden? Berätta gärna! Alla tips är välkomna. Jag har dock testat det mesta ;o)

Kram Milla

Ps. Skall ta med mig min kamera och fotografera deras hundvalp Frasse (som säkert har hunnit blivit stor). Lägger upp en bild här på bloggen sedan :o) Ds.

Här är min systers förra hund Jack, som tyvärr fick avlivas för en tid sedan.

Foto: Marko Thieme

Bildredigering: Camilla Thieme

Att hämta posten...

Jag tänkte jag skulle försöka förklara för de personer som tvivlar på att det är svårt att leva med den problematiken som jag har. Ta bara en sådan enkel sak som att hämta posten...

Det börjar redan när jag vaknar, tankarna "undra om det kommit någon post idag", "jag måste ju hämta den" osv. far runt i skallen på mig. Timmarna går och jag drar mig in i det längsta för att gå ned till postfacket vi har i fastigheten där jag bor. Ibland klarar jag inte av det alls, då får posten ligga tills jag kan ta mig dit och ibland får min man ta den på vägen hem från jobbet (notera att han jobbar på sjön varannan vecka, så ibland kan det dröja flera dagar innan jag hämtar posten). Ibland går jag ned mitt i natten, då är jag nästan säker på att jag inte stöter på någon granne i trapphuset. Jag måste alltid "göra mig i ordning/klä på mig" för att gå ned i morgonrock eller liknande skulle jag aldrig göra. Helst är jag sminkad, men ibland har jag gått osminkad och då är jag livrädd för att jag skall stöta på någon jag måste stanna och prata med...

När jag klätt på mig och (oftast) sminkat mig tar jag så steget utanför dörren. Jag hoppas att grannen inte skall stå på sin entrébalkong, för då vill jag inte gå ut, så jag öppnar först dörren på glänt för att lyssna om jag hör några människor där ute. Gör jag det stänger jag dörren och gör ett nytt försök lite senare. Är det däremot tyst vågar jag mig snabbt ut, jag slänger en blick in till styrelserummet för att se att ingen är där och "kusten är klar" innan jag öppnar entrédörren till balkongen och går ut i trapphuset. Väl där stannar jag igen och lyssnar om någon befinner sig i trapphuset eller om hissen är på väg upp eller ned. Är så fallet, går jag tillbaka och proceduren börjar om...

Är det dock tyst i trapphuset och ingen använder hissen, går jag fram till fönstret vid hissen för att se om någon är på väg in genom entrén. Samma sak där, lyssna, vänta och eventuellt börja om. Är det ingen som är på väg in trycker jag med ena armbågen på hissknappen (för att inte få baciller på fingrarna) kliver in i hissen och trycker ännu en gång på hissknappen med armbågen (eller en bit tyg). Jag är totalt lamslagen och livrädd över att någon skall kliva in i hissen och åka med mig samtidigt (speciellt om jag inte har sminkat mig). Jag är dock uppfostrad att alltid se folk i ögonen och hälsa, så det gör jag alltid! Till och med när folk inte tittar på mig eller hälsar. Min pappa lärde mig att "det är bättre att hälsa två gånger än ingen gång alls".

När hissdörren går upp och jag är nere vid entrén tar jag en snabb titt åt både höger och vänster för att se att "kusten är klar" sedan halvspringer jag fram till brevlådorna, låser upp facket så snabbt jag bara kan och fullkomligt sliter ut posten. Sedan kastar jag igen luckan och låser, har jag tur hinner jag smita in i hissen innan dörrarna stänger. Har jag otur måste jag trycka på ännu en knapp (givetvis med en armbåge eller en bit tyg) för att sedan slänga mig in i hissen. Samma sak som när jag åkte ned... Hoppas, hoppas ingen skall åka med...

När jag kliver av på min våning tar jag en snabb titt så att grannen inte kliver ut genom dörren, sedan öppnar jag min entrédörr och kollar så att nästa granne inte är ute på balkongen. Är de där hälsar jag snabbt på dem och sedan försvinner jag raskt in till tryggheten. Det första jag gör är att tvätta händerna, sedan sätter jag mig ned för att "pusta ut". Allt detta bara för att hämta posten! Förstår Ni då hur det är att leva med ångest/oro och fobier? Tänk alla utmaningar, "faror", baciller och olika uppgifter man måste utsätta sig för dagligen... MEN jag gör det (i alla fall nästan jämt) och även om det tar lite längre tid för mig ibland ;o)

Kram Milla

Teckning: Camilla Thieme

OBS! Hoppas ingen tar illa upp, det är inte min mening.

Jag vill bara förklara hur min vardag ser ut.