Att hämta posten...

Jag tänkte jag skulle försöka förklara för de personer som tvivlar på att det är svårt att leva med den problematiken som jag har. Ta bara en sådan enkel sak som att hämta posten...

Det börjar redan när jag vaknar, tankarna "undra om det kommit någon post idag", "jag måste ju hämta den" osv. far runt i skallen på mig. Timmarna går och jag drar mig in i det längsta för att gå ned till postfacket vi har i fastigheten där jag bor. Ibland klarar jag inte av det alls, då får posten ligga tills jag kan ta mig dit och ibland får min man ta den på vägen hem från jobbet (notera att han jobbar på sjön varannan vecka, så ibland kan det dröja flera dagar innan jag hämtar posten). Ibland går jag ned mitt i natten, då är jag nästan säker på att jag inte stöter på någon granne i trapphuset. Jag måste alltid "göra mig i ordning/klä på mig" för att gå ned i morgonrock eller liknande skulle jag aldrig göra. Helst är jag sminkad, men ibland har jag gått osminkad och då är jag livrädd för att jag skall stöta på någon jag måste stanna och prata med...

När jag klätt på mig och (oftast) sminkat mig tar jag så steget utanför dörren. Jag hoppas att grannen inte skall stå på sin entrébalkong, för då vill jag inte gå ut, så jag öppnar först dörren på glänt för att lyssna om jag hör några människor där ute. Gör jag det stänger jag dörren och gör ett nytt försök lite senare. Är det däremot tyst vågar jag mig snabbt ut, jag slänger en blick in till styrelserummet för att se att ingen är där och "kusten är klar" innan jag öppnar entrédörren till balkongen och går ut i trapphuset. Väl där stannar jag igen och lyssnar om någon befinner sig i trapphuset eller om hissen är på väg upp eller ned. Är så fallet, går jag tillbaka och proceduren börjar om...

Är det dock tyst i trapphuset och ingen använder hissen, går jag fram till fönstret vid hissen för att se om någon är på väg in genom entrén. Samma sak där, lyssna, vänta och eventuellt börja om. Är det ingen som är på väg in trycker jag med ena armbågen på hissknappen (för att inte få baciller på fingrarna) kliver in i hissen och trycker ännu en gång på hissknappen med armbågen (eller en bit tyg). Jag är totalt lamslagen och livrädd över att någon skall kliva in i hissen och åka med mig samtidigt (speciellt om jag inte har sminkat mig). Jag är dock uppfostrad att alltid se folk i ögonen och hälsa, så det gör jag alltid! Till och med när folk inte tittar på mig eller hälsar. Min pappa lärde mig att "det är bättre att hälsa två gånger än ingen gång alls".

När hissdörren går upp och jag är nere vid entrén tar jag en snabb titt åt både höger och vänster för att se att "kusten är klar" sedan halvspringer jag fram till brevlådorna, låser upp facket så snabbt jag bara kan och fullkomligt sliter ut posten. Sedan kastar jag igen luckan och låser, har jag tur hinner jag smita in i hissen innan dörrarna stänger. Har jag otur måste jag trycka på ännu en knapp (givetvis med en armbåge eller en bit tyg) för att sedan slänga mig in i hissen. Samma sak som när jag åkte ned... Hoppas, hoppas ingen skall åka med...

När jag kliver av på min våning tar jag en snabb titt så att grannen inte kliver ut genom dörren, sedan öppnar jag min entrédörr och kollar så att nästa granne inte är ute på balkongen. Är de där hälsar jag snabbt på dem och sedan försvinner jag raskt in till tryggheten. Det första jag gör är att tvätta händerna, sedan sätter jag mig ned för att "pusta ut". Allt detta bara för att hämta posten! Förstår Ni då hur det är att leva med ångest/oro och fobier? Tänk alla utmaningar, "faror", baciller och olika uppgifter man måste utsätta sig för dagligen... MEN jag gör det (i alla fall nästan jämt) och även om det tar lite längre tid för mig ibland ;o)

Kram Milla

Teckning: Camilla Thieme

OBS! Hoppas ingen tar illa upp, det är inte min mening.

Jag vill bara förklara hur min vardag ser ut.

2010-09-07 16:35   esonkar

Den där gillar jag skarpt, den är underbar!

Kram Anders

Besvara

Svar från Trullan 2010-09-07 16:40

Ok...
Kram Milla

Svara

2010-09-07 17:09   enanse

Wow! Vilken underbar teckning! :) Har du fler sådana? Har du tänkt på att höra med ett bokförlag om de behöver en barnbokstecknare (eller vad det nu heter...)? Då kan du jobba hemifrån... fick en idé bara... :)

Din berättelse gav mig mer förståelse... tack för att du delade med dig!
Kramar
Anna

Besvara

Svar från Trullan 2010-09-07 17:22

Du är ju bara för go Anna :o)
Tack! Men jag kan inte rita... Detta var bara en "lyckoträff".
Jag hade en idé om en barnbok för länge sedan, men då skulle
jag författa och en annan person teckna ;o)
Kramar Milla

Ps. Här kan Du se några teckningar jag gjort ;o)
http://www.fotosidan.se/blogs/mittinrerum/41009.htm Ds.

Svara

2010-09-07 17:46   Johan Svensson

Ångest är grymt o fruktansvärt.Förstår att du måste ha det skitjobbigt!!
Har du prövat SSRI läkemedel? För att ha det på det viset som du beskriver kan ju inte vara meningen med livet!
//Johan

Besvara

Svar från Trullan 2010-09-07 20:15

Hej Johan!
Ja, jag brukar säga att "jag inte lever, jag är endast vid liv"...
Har aldrig provat medicin (på grund av rädslan för biverkningarna).
Men jag har börjat fundera på att kanske våga försöka snart... ;o)
//Milla

Svara