Jag är missbrukare...
Jag trodde aldrig att jag skulle säga dessa ord om mig själv, någonsin. Jag som aldrig druckit alkohol, testat cigaretter, snus eller narkotika och är emot sådant till 110%.
Nu har jag själv "trillat dit", fast när det gäller mat. Jag har blivit matmissbrukare!
Istället för att "skärpa mig" och skära ned på allt skräp jag stoppar i mig, har jag börjat äta ännu mer! Jag har dessutom slutat att motionera, går vare sig på gym eller promenerar längre.
Att jag vill kalla det för "missbruk" och inte bara något "tillfälligt frosseri" baserar jag bland annat på mitt "smygätande". Jag gillar att vara ensam hemma, så jag kan stoppa i mig allt jag känner för, utan att någon annan ser och ger mig skuldkänslor/dåligt samvete.
Än så länge är det inga enorma mängder mat jag stoppar i mig, men jag är rädd att det kommer att bli så inom en snar framtid (om jag inte tar tag i detta). Jag berättar dock för min man vad jag äter och skulle aldrig ljuga om han frågade.
Jag har en teori om varför jag reagerar så som jag gör på mat nu för tiden. Om någon läkare läser detta och kan svara på mitt påstående vore jag väldigt tacksam.
Jag skall försöka förklara så enkelt jag bara kan, så att alla kan "hänga med" i mitt tankesätt. Observera att detta är min teori och inte något vetenskapligt bevisat (än i alla fall...).
Min teori:
Alla människor har olika mängd serotonin i hjärnan. Jag hade, som många andra med ångest, depression med mera brist på serotonin i många år.
Serotoninet ger en "lustfylld" känsla och när jag hade brist på denna hjärnsubstans behövde jag inte mycket "godsaker" för att tillfredsställa detta "lustbehov".
Nu när jag tillför serotonin genom min medicin (och dessutom en tre gånger så hög dos än normalt) kanske jag behöver mer "godsaker" för att stilla mitt begär/söt sug. Därav denna ökad mängd av onyttigheter som jag dagligen stoppar i mig.
Kan det vara så här tror Ni? Berätta gärna!
Detta nya beteende är så långt ifrån mig som man kan komma. Jag blir nästan rädd för mig själv.
Fortsättning följer...
Kram Milla
Ps. Jag skrev detta inlägg innan jag läste det här på nätet. Kanske är min teori inte så dum ändå... Ds.
Den medicin du äter ansågs länge vara den som gav minst risk för viktökning, men man vet i dag att detta är högst individuellt, och det kan mycket väl vara så någon av de övriga SSRI medicinerna ur viktsynpunkt skulle vara att föredra för just DIG...
Sen kan det ju helt enkelt vara så att det faktum att du idag mår bra - i sig själv gör att du helt enkelt har större matlust... Är man djupt deprimerad och ångestfylld brukar det ofta leda till att man tappar matlust - såväl som livslust och lust till andra vardagliga rutiner, även om motsatsen förekommer i form av tröstätande mm.
Ofta brukar det annars gå att balansera det hela genom att äta "rätt" - Morötter och sallad brukar ju sällan orsaka någon direkt viktuppgång även om det inte är lika smaskigt som pizza mm...
Hoppas det ordnar sig för dig..!
Ha det så gott!
Vet inte vilken sort du fått men det är allmänt känt att man går upp i vikt av vissa antidepressiva. De påverkar aptiten. Jag fick Remeron (mirtazapin) och gick upp 16 kg på en månad. Det var hysteriskt! Jag kunde inte sluta, köpte massor och bara vräkte i mig. Så det var inte bara att de ökade aptiten, de gjorde mig till ett galet monster som slukade allt i sin närhet. Så akta dig för den typen. Kolla upp hur just din sort fungerar.
Annika
P.S. Min läkare sa inte ett ord om detta till mig innan. Men "jo, det stämmer", när jag frågade ... D.S.
Av alla missbruken du nämnde är nog maten det "bästa" alternativet iallafall.
Det funkar inte för dig att ha bestämda tider att äta/fika på?
Att om du är sugen på nåt tänka: kl 13 får jag äta det. Då kanske suget lagt sig lite och det räcker med liten portion?!
Skulle du träna om du hade tex en crosstrainer hemma, då finns det liksom inga ursäkter att inte göra det!
Äter själv Mirtazapin sedan tre månader och har inte ökat ett hekto, så det kan vara väldigt individuellt.
Kram!
Helene K
Men nu var det ju inte viktuppgången utan aptiten vi skulle prata om... seretonin är väl det som utsöndras i högre grad vid belöning av hjärnan/kroppen? Då borde du ju egentligen inte behöva belöna dig då tabletterna i sig lurar kroppen att tro att den blir belönad? Ja jag vet inte, bara en fundering. Om du frågar din läkare lova berätta vad du fick för svar!
Vad jag däremot tycker borde vara lättare för dig är att klara av att motstå frestelserna när du nu mår bra psykiskt... men jag tror förr på det du själv sagt innan att när du var sjuk vågade du knappt äta goda saker nu vågar du o då gör du det för det ger dig även den glädjen av att känna dig frisk! Att du varit så smal innan är säkert just för att du inte vågat sätta i dig något, den vikt du har nu är förmodligen just din "normalvikt" (om man nu får använda ett sådant uttryck). Jag tror egentligen kroppen har en vikt den trivs bäst med o den är svår att komma i från. Som jag, jag kan gå ner till under 60 (är ju bara 157 cm) men så fort jag tillåter mig att äta är jag uppe snabbt i 62-62 igen. Det är som att kroppen trivs bäst med den vikten. Visserligen, frossar jag går jag upp 1kg i veckan utan problem så jag måste hela tiden hålla koll, annars är jag tillbaka på de 77,5kg jag vägde för 4 år sen o dit vill jag INTE igen!
Kram Lena