Ett litet steg för SJ, men ett jättestort steg för mig...

Hade någon sagt till mig att jag skulle åka kommunalt in till stan för ett år sedan, hade det känts som om de bett mig fara till månen! Men igår tog jag det initiativet alldeles själv!!!

Sedan cirka femton år tillbaka har jag (på grund av min panikångest) fått skjuts av min man in till stan varje gång jag skall klippa mig (jag klipper mig alltid hos samma frisör ;o)

Men igår när jag skulle klippa mig sade jag till Marko "jag kan ta tåget och tunnelbanan in till stan, om Du kommer och hämtar mig sedan"? Han blev alldeles paff...

För säkerhets skull tog jag med mig en vän, jag var inte ens säker på om jag skulle hitta dit efter så många år...

Tågresan gick galant. Jag vet inte om det beror på att jag hade med mig en vän, att vi åkte mitt på dagen när det inte var så mycket folk och att vinterkräksjukan inte "kommit igång" eller om det bara är medicinen förtjänst? Nästa steg blir att åka pendeltåg alldeles själv.

Foto: Camilla Thieme

OBS! Mobilkamera (HTC Incredible S)

Tunnelbanan kändes dock lite värre. Tack och lov behövde vi endast åka en station! Det var proppfullt med folk och alla trängdes i gångarna. Själv stod jag vid dörrarna och svettades. Om det berodde på ångest eller värme, det vet jag faktiskt inte. Jag har märkt att kroppen ibland fortfarande reagerar med ångestsymtom, fast hjärnan inte känner av någon rädsla/ångest.

Jag hade även packat ned handsprit, astmaspray och läkeroltabletter i handväskan. Ifall jag skulle må dåligt... Ytterligare ett steg i tillfrisknandet blir att ta bort även dessa så kallade "säkerhetsbeteenden". Som tur är så är jag väl medveten om dem och igår använde jag (hör och häpna) inga av dessa "säkerhetsbeteenden", trots att de låg i handväskan. Jag behövde dem inte helt enkelt :o)

Kram Milla

2011-09-15 11:55   Tovok

Bravo Milla! /Tommy.

Besvara

Svar från Trullan 2011-09-16 23:23

Tackar Tommy!!
/Milla

Svara

2011-09-15 11:59   Piritta

Starkt gjort! Har själv levt nära personer med panikångest och det är en komplicerad sjukdom som inte syns utåt. Det är svårt för andra som inte har nån erfarenhet av den och förstå vilket helvete små saker i vardagen kan vara för personen i fråga. Hoppas verkligen du är åt rätt håll och får en dag uppleva friheten med och kunna åka själv:) Katja

Besvara

Svar från Trullan 2011-09-16 23:29

Ja, det är verkligen komplicerat, tyvärr.
Jag hoppas, precis som Du :o) Tack.
/Milla

Svara

2011-09-15 11:59   vaktmästaren

Jag säger det samma. Bravo Milla! Och grattis med framstegen!/Benny

Besvara

Svar från Trullan 2011-09-16 23:26

Tack snälla Benny!
/Milla

Svara

2011-09-15 12:06   Peterus

Så duktig Du är!
Jag har inte ångest men hatar ändå att åka trånga fullsatta vagnar!

Besvara

Svar från Trullan 2011-09-16 23:22

Ja, det är väl aldrig speciellt kul kan jag tänka mig,
vare sig man har ångest eller ej...
/Milla

Svara