Ett litet steg för SJ, men ett jättestort steg för mig...
Hade någon sagt till mig att jag skulle åka kommunalt in till stan för ett år sedan, hade det känts som om de bett mig fara till månen! Men igår tog jag det initiativet alldeles själv!!!
Sedan cirka femton år tillbaka har jag (på grund av min panikångest) fått skjuts av min man in till stan varje gång jag skall klippa mig (jag klipper mig alltid hos samma frisör ;o)
Men igår när jag skulle klippa mig sade jag till Marko "jag kan ta tåget och tunnelbanan in till stan, om Du kommer och hämtar mig sedan"? Han blev alldeles paff...
För säkerhets skull tog jag med mig en vän, jag var inte ens säker på om jag skulle hitta dit efter så många år...
Tågresan gick galant. Jag vet inte om det beror på att jag hade med mig en vän, att vi åkte mitt på dagen när det inte var så mycket folk och att vinterkräksjukan inte "kommit igång" eller om det bara är medicinen förtjänst? Nästa steg blir att åka pendeltåg alldeles själv.
Foto: Camilla Thieme
OBS! Mobilkamera (HTC Incredible S)
Tunnelbanan kändes dock lite värre. Tack och lov behövde vi endast åka en station! Det var proppfullt med folk och alla trängdes i gångarna. Själv stod jag vid dörrarna och svettades. Om det berodde på ångest eller värme, det vet jag faktiskt inte. Jag har märkt att kroppen ibland fortfarande reagerar med ångestsymtom, fast hjärnan inte känner av någon rädsla/ångest.
Jag hade även packat ned handsprit, astmaspray och läkeroltabletter i handväskan. Ifall jag skulle må dåligt... Ytterligare ett steg i tillfrisknandet blir att ta bort även dessa så kallade "säkerhetsbeteenden". Som tur är så är jag väl medveten om dem och igår använde jag (hör och häpna) inga av dessa "säkerhetsbeteenden", trots att de låg i handväskan. Jag behövde dem inte helt enkelt :o)
Kram Milla
/Milla
Jag hoppas, precis som Du :o) Tack.
/Milla
/Milla
Jag har inte ångest men hatar ändå att åka trånga fullsatta vagnar!
vare sig man har ångest eller ej...
/Milla