Ångestdämpande medicin
Som säkert ingen av Er har undgått (?) så har jag haft panikångest i över 17 år. Under större delen av dessa år har psykologer och läkare försökt få mig att ta ångestdämpande medicin mot min ångest. Men jag har totalvägrat* tills nu... Nu har tanken börjat växa att kanske, kanske skulle jag prova i alla fall. Vad har jag att förlora? Som det är nu så lever jag inte, jag är bara vid liv.
Har någon av Er erfarenhet av ångestdämpande mediciner (ätit det själv eller känner någon som gjort/gör det)? Berätta gärna!
Jag skulle vilja ha svar på dessa frågor:
- Är de beroendeframkallande (säkert olika från preparat till preparat).
- Blir man mycket sämre en tid när man precis påbörjat sin medicinering?
- Mår man illa (spyr) av dem?
- Kan man gå upp i vikt? (Alltså av själva tabletten, inte för att de ökar aptiten).
- Är tabletterna dyra?
- Andra eventuella biverkningar?
*Varför jag totalvägrat att äta medicin:
- Är rädd för att jag skall må illa/spy av dem (det är just min emetofobi/kräkfobi som utlöste min panikångest).
- Vill inte bli beroende (är emot nästan allt beroendeframkallande, så som droger, alkohol, tobak osv.).
- Vill inte ha främmande "substanser" i kroppen (tog inte ens Alvedon när jag hade ont i huvudet som barn).
- Vill inte gå upp i vikt (gick ned 12 kg till mitt bröllop 2008 och vill gärna behålla den).
- Känner mig som en "svag individ" och en "sämre människa" om jag skulle behöva ta medicin mot min ångest. Är uppvuxen med att man alltid skall vara stark och klara sig själv.
- Tycker att det är bättre att lösa själva orsaken till problemet istället för att ta medicin. Men ibland kanske det inte fungerar... Många människor behöver en kombination av medicin och terapi för att över huvudtaget fungera i samhället och klara av sin vardag.
Kram Milla
Foto: Camilla Thieme
Vill passa på att TACKA för alla fina mail i samband med detta inlägg.
Innehållskategorier
Arkiv
- Juli 2015
- Juni 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Januari 2015
- December 2014
- Oktober 2014
- September 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014
- Februari 2014
- Januari 2014
- December 2013
- November 2013
- Oktober 2013
- September 2013
- Augusti 2013
- Juli 2013
- Juni 2013
- Maj 2013
- April 2013
- Mars 2013
- Februari 2013
- Januari 2013
- December 2012
- November 2012
- Oktober 2012
- September 2012
- Augusti 2012
- Juli 2012
- Juni 2012
- Maj 2012
- April 2012
- Mars 2012
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Mars 2011
- Februari 2011
- Januari 2011
- December 2010
- November 2010
- Oktober 2010
- September 2010
- Augusti 2010
- Juli 2010
- Juni 2010
- Maj 2010
- April 2010
- Mars 2010
- Februari 2010
- Januari 2010
- December 2009
- November 2009
- Oktober 2009
Kategorier
- Intresse - Action / Äventyr
- Intresse - Arkitektur
- Intresse - Barn
- Intresse - Bröllop
- Intresse - Digital efterbehandling
- Intresse - Gatufoto
- Intresse - Husdjur / Tamdjur
- Intresse - Konsertfoto
- Intresse - Konstfoto
- Intresse - Landskap
- Intresse - Macro
- Intresse - Mode
- Intresse - Nattbild
- Intresse - Porträtt
- Intresse - Posering
- Intresse - Produkter
- Intresse - Reportage / Situation
- Intresse - Resefoto
- Intresse - Sport / Motorsport
- Intresse - Studio
- Intresse - Svart-vitt
- Intresse - Utrustning
- Intresse - Vilda djur
- Intresse - Växter, insekter, naturdetalj
- Teknik - Färg
- Teknik - Makro
- Teknik - Montage
- Teknik - Retuscherad
- Teknik - Sv/v
- Teknik - Undervattensbild
Tack för Dina rader Torbjörn!
Mvh Milla
Du verkar tänka ungefär likadant som mig när det gäller ångestdämpande medicin. Jag är absolut ingen expert alls men har fått för mig att läkarna ibland skriver ut medicin lite för lätt istället för att slussa patienten vidare till någon att prata med.
Sen är det som är bäst säkert beroende på vad det är som orsakar ångesten/depressionen också.
Tycker att man bör se t.ex. depression eller liknande som vilken annan sjukdom som helst, d.v.s. att man absolut inte bör skämmas eller liknande. Mycket av hjärnan styrs ju av substanser så om man t.ex. har brist på något sådant ämne är det ju samma sak som om man har brist på något annat som kanske orsakar någon annan sjukdom.
Har tyvärr inte svar på dina frågor... Hoppas iaf att du kan börja må bättre!!!
(hoppas det inte känns konstigt att jag som inte känner dig svarar)
Känns inte alls konstigt att Du som inte känner mig svarar, tvärtom!
Jag blir glad :o) Tack för Dina rader, de uppskattas mycket! :o)
Mvh Milla
Antar att vi nu talar om SSRI preparat och inte benzo, och då är svaret den att medicinarna säger att det är de inte. Och det är de väl inte på samma sätt som t.ex. alkohol. Men psykologiskt skulle jag säga att de är beroendefrankallande. Jag träffar rätt många som gått på dessa piller i många år, och som inte längre tycker/tror att de hjälper ngt, men som säger: Jag vågar inte sluta, för tänk om jag då mår sämre...
- Blir man mycket sämre en tid när man precis påbörjat sin medicinering?
Det är väldans individuellt, men det är sällan det är mycket. Att man får lite känningar av ngt i början får man väl räkna med.
- Mår man illa (spyr) av dem?
Lite illamående är hyggligt vanligt. Aldrig hört talas om att man börja spy. (Dessutom ska det till väldigt mycket för att börja spy. Att spy är för det mesta viljestyrt och inte ofrivillig som det flesta kräkfobiker verkar tro. Då räknar jag bort om man är rikitigt ordentligt (somatiskt) sjuk. Många som är rädda för att kräkas lyckas låta bli, t.o.m. när de fått vinterkräksjukan..)
- Kan man gå upp i vikt? (Alltså av själva tabletten, inte för att de ökar aptiten).
Det är individuellt, men det är vanligt att man går upp. Lite olika vanligt på olika preparat. Om det har ngn ev. påverkan på hormonerna/ämnesomsättningen får ngn annan uttala sig om. Hur som helst är det svårt att inte påverkas om det blir vajsing på ens egna mättnads känsla.
- Är tabletterna dyra?
Ja, men de omfattas väl av högkostnadsskyddet, så när man betalat en tusing, eller vad det nu är, så de väl "gratis". För samhället är de sjukt dyra.
- Andra eventuella biverkningar?
Ja, ofta olika varianter på vanliga ångestsymtom. Vanligt är yrsel, sömnpåverkan, svettningar, hjärtklappning m.m. Läs på fass.. Många säger också att de tar bort de värsta "dalarna", men också topparna. Frågan är om det är värt att i mindre utsträckning kunna känna sig glad, engagerad, lycklig m.m.
Min kommentar är att jag som psykolog (KBT:are) är skeptisk till SSRI-preparat. Träffar allt för många som tagit dem länge, utan att det verkar hjälpa ngt. För många verkar det hjälpa i början, men sedan minskar/försvinner effekten. Men jag kanske träffar ett snett urval, d.v.s. de som de inte funkar så bra för. Personligen skulle jag inte ta dem.
Jag får fundera vidare...
Mvh Milla
Har dock inte bestämt mig ännu...
Mvh Milla
Jag har haft lust att svar på flera blogginlägg, men det är svårt att få tid och dina frågor kräver en del funderande.
Dina tankar om medicin är inget nytt för mig. Du tänker precis som många andra gör runt den här typen av medicinering. Jag hade också svårt att ta medicin regelbundet under en längre tid. Men till sist lärde jag mig att jag måste, om jag ville ge mig själv en chans.....
Bipolär sjukdom, eller manodepressiv som sjukdomen hette förr, innebär tider av onormal upprymdhet och perioder av djup depression. Livet blir ett litet helvette där det inte finns fram eller bak och där det är omöjligt att få ordning på det enklaste saker i vardagen....
För fanns bara ett läkemedel som kunde hjälpa patienter med bipolär sjukdom. Medicinen hette litium och har, hade hemska biverkningar. Men idag finns mediciner som är effektiva och har små biverkningar. Vid behandling av bipolär sjukdom används idag mer lamictal än litium. Den senare medicinen har jag själv och har bra erfarenhet av den. Innan medicin fanns behandlades psykiska problem med tex lobotomi......
Ruggigt ( men nog av hemska historier )
De mediciner som används idag är ofta antidepressiva som saroxat, cipramil, zoloft. Alla de här läkemedlen har nästan inga biverkningar. Det finns fler mediciner tex sobril valium. Dessa ingår i en grupp läkemedel som kallas bensodiazepiner och dom är farliga. Dom skall absolut inte användas vid längre bruk. Dom är narkotika klassade och är beroende framkallande vid längre användning.
Ibland används en medicin som heter Lyrica och som från början är en antiepileptika som har god effekt mot ångest. Det finns även en medicin som heter Efexor som också används. De två sista används ofta vid behandling av
GAD.
Medicinen i sig är inte beroende framkallande, men det är också en formuleringsfråga. Tunga narkotika som heroin och amfetamin anses som beroende framkallande Men de får en människa att totalt överge sitt liv för narkotika. De förstör en individ och hennes liv totalt på bara några månader.
Det gör knappast den medicin du får.
Men tyvärr kräver vissa sjukdomar en livslång behandling. Bipolär är en av dem. Det var tufft att förstå när man var 23 att jag skulle vara tvungen att ta medicin i resten av mitt liv.
Hur länge du blir tvungen att ta medicin är svårt att avgöra och du är den som bestämmer till sist. Alla mediciner har biverkningar men sjukdomen är också ett allvarligt hot. Två faktorer måste vägas, medicin eller fortsatta sjukdomssymptom.
Men efter vad du skrivit skulle jag nog råda dig att i alla fall pröva.
Henrik
Jag funderar vidare ;o)
Sköt om Dig!
Mvh Milla
Jag har själv jobbat som KBT/KPT terapeut i 20 års tid och träffat många
patienter med ångestbesvär. Min erfarenhet är att kombinationen KBT + SSRI
är den oöverträffbart effektivaste behandlingen.
Nackdelen med SSRI är viktuppgång. Många får det, men absolut inte alla.
Fluoxetin är det enda SSRI preparatet som inte har viktuppgång som
biverkan, det är däremot inte effektivast, vilket Paroxetin och Sertralin är.
Första 2 veckorna kan man få en ökad ångest, det ska man vara medveten om,
men som sagt det går över efter 2 veckor. Har man svår ångest så kan man
vara försiktigare i upptrappning av dosen.
Man kan även få yrsel, svettningar, mm de 2 första veckorna. Skulle någon
biverkan kvarstå, vilket sällan är fallet så får man som patient överväga
om man är beredd att stå ut med det för att bli kvitt sin ångest. Men som
sagt det är väldigt sällan biverkningarna är kvar efter 2 veckor.
Undantaget är tyvärr viktuppgången.
Om SSRI är bereoendeframkallande så är svaret nej. Men så länge man mår
dåligt så har man ju ett behov eller?
När/om man uppnår symtomfrihet, dvs att all ångest är borta så skall man
fortsätta ta medicinen i 2 år. Anledningen är att man under denna tid
hinner glömma bort känslan av ångest. Ångest handlar väldigt mycket om
rädslan att få ångest, speciellt för panikångestpatienter. Med detta sagt
så är det tyvärr så, att alla inte uppnår symtomfrihet, däremot en klar
symtomlindring, vilket innebär att man i de flesta fall klarar av ett
arbete och att ha en meningsfull och rik fritid.
I väldigt sällsynta fall så hjälper inte heller SSRI, då får man prova
klomipramin som är väldigt effektiv, men är också den medicin som har mest
biverkningar. Även med den gäller att inte alla får biverkningar, men
risken är större. Det handlar framför allt om svettningar och viktuppgång.
Vad gäller att SSRI skulle kapa toppar i måendet så är det inte något som
jag under mina 20 år fått inrapporterat av mina patienter, däremot
förekommer det vid litiummedicinering, vilket inte är aktuellt för dig.
Läs gärna iaf de 2 sista sidorna i socialstyrelsens rapport ang.
behandling av ångest och dess effektivitet.
http://www.sbu.se/upload/Publikationer/Content0/1/SBU_sammanfattning_angest.pdf
Min rekommendation är i af att jag tycker du ska prova. Du kan när som
helst sluta att ta medicinerna om du får obehag av dom. När man slutar
medicinera så kan man inte göra det abrupt utan man halverar dosen och tar
denna en vecka, därefter halverar man igen om det är möjligt, tar denna dos
en vecka för att sedan helt sluta. Anledningen till detta är att man annars
kan få samma biverkningar som vid insättandet av medicinen.
Lycka till!
Mvh
För mig fungerade samtal bättre, och jag är sedan länge depressionsfri :), men då hade jag ju en fantastisk kurator också och nu samma tur med psykolog för min stress/utmattning. Vad jag har förstått på dig har du inte haft samma tur. Kanske Gregor vet någon som är duktig?
Önskar dig lycka till i dina funderingar! Och hoppas på att du träffar rätt personer inom vården, så att du får den hjälp och stöd du behöver.
/Anna
Tack snälla Du för Ditt inlägg :o)
Jag har tyvärr aldrig haft någon psykolog som kunnat hjälpa mig fullt ut.
Har tyckt att två varit väldigt bra, men som alltid har jag inte fått behålla dem.
Den ena hade bara "korttidsbehandlingar" och den andre slutade :o(
Tack för Dina lyckönskningar :o)
Mvh Milla
Har precis läst igenom din blogg, t.o.m. slutet av mars 2010. Har fått mig
några goda skratt, och känner annars igen mycket från människor (främst
patienter) jag träffat. Är mycket imponerad av dina foton, väldigt bra. Och
verkligen, stort grattis till att du kommit med på FS och i flera foto-tidningar.
Vill direkt säga att vägra någon behandling p.g.a. att de inte vill ta medicin, är ett argument som inte håller. De kan ha andra argument som man inte kan säga så mycket om, t.e.x. att de har begränsade resurser, måste prioritera andra m.m. Men inte att vägra ge KBT om man inte samtidigt tar
SSRI. Utifrån ett KBT perspektiv är det snarast kontraproduktivt att inleda
en KBT behandling och samtidigt en SSRI behandling. Det blir ett direkt
pedagogiskt problem i KBT behandlingen, vad var det som hjälpte, KBT eller
medicinen? Medicin ses också som ett säkerhetsbeteende, vilket vidmakthåller rädslan. Om patienten sedan tidigare står på SSRI och inte gör några förändringar, anses det generellt vara ok av KBT:are. Förr antogs det att forskningen visat att det bästa var KBT i kombination med SSRI. Nu är det inte längre så, även om man ofta fortfarande får höra det. Faktum är att socialstyrelsen nyligen ändrat rekommendationerna till att KBT är första hands val vid behandling av ångests jukdomar (förr var KBT och SSRI, och kombinationen, jämnställt förstahandsval).
Tycker gott att de skulle kunna erbjuda dig KBT. Du borde ju vara den perfekta målgruppen för dem, om man läser deras (Caremas) anbud inför den upphandling som de sedermera vann. Att behandla ångestsjukdomar med KBT, var själva huvudfokus... Och man kan inte säga att du har för "lite" panikångest/emetofobi, diagnosen är ju i ditt fall tydlig. Och även nyttan, t.e.x. trolig återgång i arbete, utöver vad det skulle innebära för din livskvalité, skulle vara stor om behandlingen lyckas. Nu vet jag att de flesta (alla?) KBT-psykologer, slutat i Haninge, så frågan är om de har ngn "riktig" KBT att erbjuda för ngn, tyvärr..
Hur som helst, jag hoppas verkligen att saker går bättre för dig och att
du fortsätter med foto och foto-sidan, du är ju verkligen bra.
Har du några frågor, så ska jag försöka svara på dem så gott jag kan.
MVH
Följer din blogg till å från och varje gång du berättar om din situation, så blir jag lika överraskad varje gång... Jag menar, när man ser bilder på dig, läser dina rader om fotografering å ditt å datt, så får man definitivt inte bilden av att du är en person med panikångest mm. Tvärtom! Du ser ut att vara hälsan själv!!
Nåväl, jag läste häromdagen i Aftonbladets nätupplaga om en kvinna som haft (har?) panikångest sedan tonåren men som idag har det hela under kontroll. Kom att tänka på din situation, kanske den artikeln med sina tips och hänvisningar kan vara en väg...? Artikeln var mycket intressant, tror du skulle uppskatta den.
Beträffande din blogg-fråga om andras erfarenheter kring ångestdämpande mediciner, så funkade den typen av medicinering väldigt bra i Aftonbladets exempel.
Jag är oxå en person som har ett mycket restriktivt förhållningssätt till "piller", men för den skullen inte en fanatisk motståndare. Jag är i botten naturvetare och tror i det stora på vetenskapen. Trots det så inser jag att i vissa fall måste man nog tillåta ett å annat piller. Människokroppen kan göra ofantligt mycket på egen hand, men ibland behöver hon lite hjälp på traven...
Lycka till i din fight! Så som du tycks känna dig, så kan det bara bli bättre...
Det var ett tag sedan du skrev detta inlägg nu men jag chansar att skriva ändå.
Hur gick det sen, provade du någon medicin? Isåfall vilken.
Svara gärna på min email.
mvh
Jag har skrivit om hela min "resa" här i bloggen under kategorin "Ångest". Där kan Du läsa att jag började ta medicinen Fluoxetin och att jag sedan dess varit ångestfri.
Om Du vill att jag skall maila Dig behöver jag Din mailadress ;o)
Mvh Milla
Prövat olika medeciner utan hjälp har du tips om medecin min fråga är hur du blev av med ångesten hur du hanterade det kan du kontatka mig på mejl vore sjukt tacksam