Några rosenlundare
Efter andra världskriget fanns en ung generation fotografer som helt plötsligt fick möjlighet att åka utomlands och få nya intryck. Svensk fotografi var den här tiden till stor del styrd rigida regler. Det skulle vara finkornigt, fina valörer, inga helsvarta skuggor eller kritiga partier. dimmiga hamnar, vita björkar och ulliga moln var bra. Kompositionsregler som gyllene snittet och diagonalkomposition. skulle följas. Utställningen Unga fotografer struntade i dessa regler och det uppstod en livlig debatt samt en motutställning. Några invektiv de unga fick höra var bakgårdsfotografi och soptunnerealism. Signaturen Don Color i FOTO kontrade med att kalla de äldre rosenlundare efter ett ålderdomshem. Som ung grabb fattade man tycke för det nya, fräna. Nu har det gått några år och jag tänker prova på några rosenlundare.
På våren står hässjorna fortfarande uppställda för vinterförvaring.
Själva slåttern missade jag, men här är en bild på den traktordragna släpräfsan.
Nikon D800E
Det är verkligen en intressant period i svenskt fotografi från mitten av fyrtiotal till början av sextiotal. Det händer mycket i världen som avspeglar sig i provinsen.
Det ser ut som ett spännande och givande försök.
/Gunnar S
Själv har jag alltid varit Rosenlundsk till min läggning. Min första läromästare på 1960-talet var Svante Lundgren. Följaktligen gillar jag dina bilder! Mycket bra.
/B
Motsättningar mellan generationer är något evigt. Förr hade man hyfsad koll på både svensk och internationell fotografi, men nu känns det som om de unga är så många att det är omöjligt. Inte blev det bättre av att den "riktiga" tidningen Foto försvann.
- hawk