.k. Är vi färdiga när vi har exponerat bilden? Har en bild i en kartong eller frysbox något värde?

Sitter och funderar över blogginlägg, samtal mellan fotograferande vänner och över några kartonger med bilder som jag tagit på mig arkivansvaret för.

När jag läser blogginläggen här på fotosidan eller pratar med mina fotograferande vänner tycks det som om själva jakten på bilden är en stor del av drivkraften till att vi fotograferar. Själva "knäppandet" verkar vara det som ger största tillfredsställelsen. Vi pratar om att "fånga bilden", "måste ut med kameran", "det känns så bra med slutarljudet från en gammal analog kamera"... ja ni förstår :)

Tittar nu på mina kartonger med bilder som i stort legat nedpackade sedan de kom hem från fotofirman (mina föräldrars bilder från 1967-1985). Har de något värde? Räcker det med att de ligger där sina lådor?

Sen har vi ju fotograferna som inte ens framkallar och kopierar sina bilder. Kanske det räcker att lägga de exponerade filmerna i frysboxen eller dumpa sina digitala filer på någon hårddisk?

Behöver vi över huvud taget film i kameran och skulle det inte underlätta om vi bara formaterade om minneskortet när det börjar bli fullt? Hmmm, här går nog gränsen för mig. På något sätt så är ju ändå en exponerad film i frysboxen eller en bildfil på hårddisken en fysisk manifestation av mitt "knäppande". Det känns liksom bra att det blivit något av ansträngningen :)

En annan fundering - är det inte först när vi presenterar våra bilder för en publik som vi går från att vara "knäppare" till att vara bildskapare?

Avslutar med några bilder från kartongerna som inte haft någon publik på 39 år.

1. Min mor, jag själv och min yngsta lillebror fotograferade av min far. Observera Instamatic kameran i min mors hand.

2. Min far och min yngsta bror. Observera kameran om halsen på min far.

De här bilderna låg inte snyggt tillsammans och det först när jag skannat in dem som jag såg att de var tagna vid samma tillfälle.Det tyckte jag var kul :)

Och inte kunde väl min mor och far föreställa sig att de bilder som de tog för 39 år sedan skulle nå ut till så många människor (ja så många som nu läser min blogg).

Nu börjar en spirande förkylning göra sig påmind och hjärnan mosa igen. Det är dags att sluta ;)

Ha det bra

Kurt

2011-04-13 00:29   Tomasz

Ah, det här är frågor som rentav kan uppfattas som obehagliga om man börjar tänka ordentligt på dem. Ordet "Häradsbetäckare" dyker upp i min skalle, kan man vara en sådan med kamera? Har man samma drivkraft då? Man bara knäpper av något nytt som man fattat tycke för men bryr sig inte om resultatet.

Det är först när man visar bilderna som de finns, det håller jag helt och hållet med dig om. Speciellt i dagens digitala bildålder då man kan ta tusentals bilder så länge batteriet räcker, det är de bilder man väljer att visa som berättar om dig som fotograf och om dina motiv.

Det är helt underbara 39-åringar som du visar men det är nog mest igenkännandets glädje som gör min entusiasm. Luftgevärstavlan i handen, vårsolen, cigaretten i pappas mun (fast min farsa rökte pipa.)
Riktigt bra kvalitet på bilderna tycker jag, lite rödgula som man kan vänta sig men kontrasten är helt OK

Ha det gott! /Thomas

Besvara

Svar från Kurt Nord 2011-04-14 09:33

Jo lite fundersam blir man, men man kanske inte skall fundera allt för mycket på sina drivkrafter ;)

Svara

2011-04-13 05:57   N Thomas Meldert

Det var en äkta "app" i den instamaticen =) Härliga, historiska bilder! Jag håller med också. Bilder är till för att visas men en del bilder är avsedda för en mindre publik än andra.

Besvara

Svar från Kurt Nord 2011-04-14 09:36

Instamaticen fungerade ju faktiskt riktigt hyfsat som kamera :) Däremot kom det någon annan tillplattad kamera efter Instamaticen som det tog urusla bilder om jag kommer ihåg rätt.

Svara

2011-04-13 10:23   janolof

När sådana här bilder är nya, är de (oftast) intressanta bara för en mindre krets, som familjesbilder,när de blir äldre kan de vara intressanta för en större krets, som tidsdokument.

Finns en bild om ingen ser den? Det kan man göra till en klassisk filosfisk frågeställning.

Besvara

Svar från Kurt Nord 2011-04-14 09:45

Ja, tidsanda är ett intressant begrepp tycker jag. Något som inte går att se alls när man lever mitt i det, men som syns så tydligt när man tittar tillbaka. Här är ju fotografiet ett helt fantastiskt verktyg :)

Sen får vi väl ägna några fikastunder eller nattsittningar i goda vänners lag och reda ut det här med när en bild finns ;)

Svara