Tredje gången gillt för oss i Fotogruppen Fabel

Galleri Bellman, Bellmansgatan 16-21 december.

Efter pandemiåren är det nu åter dags för oss i Fotogruppen Fabel att ställa ut.  Nio fotografer som fortsätter att träffas och ställa ut. Fem år efter att vi på den ettåriga kursen på Fotografiska bestämde att vi skulle hålla kontakten och bilda Fotogruppen Fabel. Vi spretade då. Det har vi fortsatt med. Vi är spridda över landet. Det bryr vi oss inte om, vi åker och hälsar på varandra i stället. Vi är många viljestarka personer vana vid att leda andra. Funkar ändå. Inga hårda ord eller tjafs om utställningsytor. Vi gillar helt enkelt att hänga med varandra. Alla passionerat intresserade av fotografi. Kanske är det tack vare spretigheten som vi fortsätter få kraft. Kanske är det alla egna fotoprojekt. Utbildningar. Men en gång om året samlar vi ihop oss. Det är dags. I år är det på Galleri Bellman. Raka väggar, inte de valvformade som man innerligt hoppades slippa hamna på när vi ställde ut på nu nerlagda Galleri Movitz. Nu är vi några meter därifrån. Inne på Galleri Bellman, Bellmansgatan 9. I år är vi sju som visar sina bilder och ytterligare en sin fotobok. I morgon är det vernissage. Kom förbi då eller någon gång under tiden fram till och med 21 december. Vi kommer att ha öppet alla dagar mellan klockan 12.00 till 18.00.

Med en leende dörr på Planket

Att plötsligt upptäcka att en dörr ler mot en. Den är i trä, grönmålad och befinner sig i en smal gränd i Gamla stan. Jag är just utsläppt efter att ha varit pandemiisolerad i ett och ett halvt år. Smittan gör tillvaron fortsatt osäker. Men just där, just då, utomhus i första höstkylan 2021 känner jag mig fri. Glädjen i att fotografera bubblar upp. Att se. Upptäcka former, mönster, se ljuset. Att våga möta andra människors blickar utan rädsla. Jag känner mig levande. Och när jag så småningom går igenom mina bilder upptäcker jag att den gröna dörren lever, den ler mot mig. I mitt pågående projekt Walls döper jag denna bild till Alive. Kanske är det förmätet att inte ge bilden en titel på svenska. Men på något sätt känns det mer levande på engelska. Kanske för att Doktor Frankensteins replik It's alive etsat sig fast. Ett dött ting som faktiskt fått liv, nästan mänskligt sådant. Medan filmen Alive, om människorna som överlevde flygkatastrofen i Anderna, mer speglar min egen känsla av lättnad över att ha överlevt den långa pandemiisoleringen. Till skillnad från mina känslor som evaporerat och anpassat sig till vardagslivets lunk fortsätter dörren att le och fick många att kommentera leendet under Planket Stockholm 14 augusti 2022. I samtalen, diskussionerna, värmen och den mänskliga samvaron där fanns det en alldeles extra ton. Glädjen och uppskattningen över att få vara med här och nu. Alive.

Våren - var tog du vägen?

Tisdag 5 april. Till och med statyerna tycktes få liv i vårsolens värme, trots iskylan på andra sidan husknutarna.

Fotobok som e-bok – funkar det?

En fotobok ska vara tryckt på papper. Eller går det att göra en fotobok till en e-bok? Det finns inte särskilt många fotoboksförfattare som vågat ta det steget. Steget mellan en tryckt bild och en digital kanske anses vara för stort. Nu har jag tagit det och väntar med spänning på mottagandet. Kommer den att accepteras, beställas, återfinnas i bibliotekens utlåningslistor över nedladdningsbara e-böcker?

Min skönlitterära fotobok Där vi en gång var trycktes 2018. Jag har sålt den själv i samband med utställningar och mässor. I övrigt har jag låtit Adlibris och Bibliotekstjänst administrera försäljningen. Ingen jätteanstormning, jag blir inte rik och det kommer att krävas ytterligare ett antal sålda ex innan produktionskostnaden är betald. Men för min del handlar det om att nå ut till de som normalt inte bryr sig om konstböcker, som inte har råd att själv lägga ett antal hundralappar på en bok men som går iväg till biblioteket och lånar.

Min bok handlar om förorten då i text och nu i bild. Den finns på de större biblioteken i landet. Och efter det att jag haft separatutställning med bilder ur boken på biblioteket i Alvik i början av 2020 var det kö för att låna den. Då kom covid-19. Biblioteket stängde och sedan dess har jag funderat fram och tillbaka. Går det verkligen att göra en e-bok av en fotobok som är så beroende av bilden och samtidigt av den sammankopplade skönlitterära texten?

Jag har fått förslag på att göra en fast e-bok i Indesign. Det skulle innebära att jag skulle behöva lära mig ett avancerat designprogram där det finns stora möjligheter att gå bort sig om man inte är säker. Och sedan fick jag förslag att göra den som e-bok i pdf. Efter mycket tänkande fastnade jag för pdf-alternativet. Naturligtvis har jag låtit de som är proffs fixa till den så att bilderna skyddas och boken blir en utlånings- och säljbar e-bok. Den är nu gjord så att det går att se uppslag om man vill, eller visa den i mobilen. Trots att det inte blir en responsiv text som automatiskt anpassar sig till mobilskärmen går det tydligen att läsa enligt en av mina provläsare. Men kommer den att uppfattas som en fotobok? Eller blir det så att texten kommer att dominera och bilderna förvandlas till illustrationer snarare än självständiga, tolkningsbara bilder som de är i den tryckta boken?

Mitt i alla mina tankar hade jag en diskussion om boken och då, under samtalet, inser jag att e-boken förvandlat boken till något annat, också. I mobilen får den ytterligare ett liv, den förvandlas till en handfast guide till det förflutna. De riktigt intresserade kommer att kunna stå på platserna där bilderna är tagna och låta sig svepas tillbaka i tiden av texten i kombination med bilderna. Helt plötsligt kommer de se sin omgivning genom mina ögon men i ett annat ljus. Hoppas, hoppas att jag får kontakt med någon som varit ute och promenadgått med boken i mobilen. Vad är det egentligen de upplever att de sett? Jag saknar så alla diskussioner om mina förortsbilder som uppstått med besökarna på utställningarna jag deltagit i. Kan e-boken ge möjlighet till digitala diskussioner?

Nu är det bara några dagar tills e-boken släpps. I den nationella bibliotekskatalogen finns titeln redan publicerad och Adlibris har prissatt den. Ett nytt spännande äventyr börjar, det som inleddes med en vanlig fotopromenad i mina barndomskvarter för tre år sedan.

Tillbaks till rötterna

Nytt år och nya erfarenheter väntar. För första gången ska mina foton från förorten möta människorna, barn- och ungdomskamrater, tidigare grannar och syskon till skolkompisar. Jag har tagit modet till mig och ska under januari månad visa min bildsvit "Där vi en gång var" på biblioteket i Alvik, en snabbspårvägshållplats från där jag växte upp.

Vissa av bilderna ställde jag ut på Fria fotografers filial, Planket, Galleri Movitz, Arbetets museum (Norrköping) och CFF 2019.  Men det är första gången jag får tillfälle att visa upp så många foton på en gång och att då få göra det på det som en gång var hemmaplan känns både kul och lite nervöst. Lite som mina föräldrar ofta sade, tänk på grannarna. Vad ska grannarna tycka? De få f d grannar som jag stött på förra året har varit mycket positiva. Stolta över att just vårt hörn av världen får strålkastarljuset på sig.

Jag är beredd på alla typer av reaktioner. Jag har inte ansträngt mig för att försköna eller förkonstliga bilderna. Bara tagit bilderna rakt av. I färg. Ibland blir det brutalt, ibland banalt. Men så finns där den skönlitterära texten och det som uppkommer hos betraktaren och läsaren i gapet mellan text och bild. Ska bli mycket intressant. Räknar med diskussioner. Kommer finnas på plats i biblioteket varje söndag kl. 13-15 för att träffa besökarna.

Plats: Alviks bibliotek, Gustavslundsvägen 26. T-bana: Alvik

Tid: 12 januari - 31 januari 2019

Vernissage: 12 januari kl.13-15

Program: 26 januari kl. 13-14