Negativ konsekvens

ALLTING FÅR KONSEKVENSER

Berörde tidigare kortfattat den "digitala revolutionen" och den fick en hel del negativa konsekvenser efter en kort tid.

Kompaktkameror ur exempelvis Canons G-serie var så säkra med sin AF och evaluerande ljusmätning att man från många tidningsledningars sida ansåg dem som varande idiotsäkra. Tillsammans med faktumet att det gick fortare att få fram bilder digitalt ansåg man att det var läge för att skribenterna själva skulle ta sina bilder. Här såddes fröet till den s k "multijournalisten".

Inget fel i tanken att låta fotografer ta hand om mer krävande bilder som fordrade rutin, snabbhet och vana, men övergången skedde för snabbt och reportrarna ville oftast bara knäppa bilder och sedan överlämna kamera med minneskort till fotografen för att den skulle ladda in, beskära och bearbeta bilderna som till största delen såg minst sagt medelmåttiga ut. Eller rent ut sagt skit på ärans och hjältarnas språk.

Skakningsoskärpa, felaktigt riktad fokuspunkt, röda ögon, motiv tagna på för långa avstånd, borttappade minneskort, glömska att ladda batterier var väl bara förnamnet.

Det fanns dock undantag där reportrarna faktiskt hade ett bra bildseende och verkligen gick in för att lära sig. Men de första åren innebar mest dubbelarbete för fotograferna.

Vi ser tänket än idag. Dåliga bilder som inte säger något från läsares mobiltelefoner i tidningarna eller oinspirerade bilder från reportrar som tagit bilder av typen "Tre gubbar och ett papper" där minst en av gubbarna blundar. Men det har blivit bättre i ärlighetens namn. Samtidigt har dock mycket kompetens försvunnit rent fotomässigt.

Men nu är vi där och de rena yrkesfotograferna blir färre och färre inom media. Själv började jag skriva parallellt med fotograferandet och hade ingen större svårighet med det. Andra kolleger hade det dock, men i rättvisans namn hade en del inget intresse av det- eller oförmåga. Precis som skribenterna måste lära sig tänka mer i bilder. Multijournalistiken är här för att stanna inom media. Skriva, plåta och redigera. Allt under devisen "Bara det blir något som visar att vi var där". Glöm konstnärliga bilder och kom ihåg att annonsörerna ska vara nöjda i första hand. Hur de nu kan bli det som vissa tidningar är utformade idag: Dålig stilistik, överdrivna rubriker eller rubriker med felsyftning och många gånger mediokra bilder. Kvällstidningarna har blivit megafoner till vad som tilldragit sig i TV och TV ägnar sig mest åt matlagningsprogram eller s k realityserier där folk mest förödmjukar sig själv och andra.

Så vem vill vara seriös fotograf längre. Inte jag i alla fall. Varken i papperstidningar eller dess nätupplagor. Bättre att vara fotograf för sitt eget nöjes skull och ha annan inkomst eller pension.

DET BLEV "END OF THE LINE" FÖR DE RENODLADE ANSTÄLLDA PRESSFOTOGRAFERNA

Den digitala revolutionen

ETT TIDSHOPP

Efter flytten till Ljungby i Småland som blev något av kulturkrock för mig tog jag real- och studentexamen i denna industristad där ingen kunde säga "r". Spelade i rockband en tid och försökte försörja mig på det- det gick inte så bra ekonomiskt, men kul var det.

Därefter jobbade jag som lärarvikarie, metallarbetare och blev till sist yrkesvägledare på Arbetsförmedlingen. Min största insats där torde vara att jag vägledde mig själv bort därifrån och satsade på fotografyrket. Startade egen firma och tog uppdrag åt tidningar som Kronobergaren och Smålandsposten i Växjö samt ljungbyeditionen av Sunnerbotidningen. Meste uppdragsgivaren blev dock Smålänningen med utgivningsorter Ljungby, Älmhult och Markaryd samt resten av sydvästra Kronoberg.

Uppdragen var synnerligen skiftande vilket jag kommer att berätta om i kommande blogginlägg. Till sist blev jag tillfrågad av Smålänningen om jag inte ville ha fast anställning och jag accepterade. Tiden där lär väl också bli ett bloggämne, men idag känner jag för att berätta om skiftet från analogt till digitalt foto.

Jag blev digitaliserad 1999. Jag insåg tidigt fördelarna med det hela och var den förste pressfotografen i stan som satsade på det. Jag hade nu slutat på Smålänningen för att bli "min egen" igen och ställde min Nikon F4s på hyllan till förmån för en Nikon 1D som då kostade c:a 70.000:-. En vågad satsning som dock gick hem. Minneskorten var dock extremt dyra och jag minns att jag betalade nästan 3.000:- för ett 64 Mb CF-kort. En fasansfull summa sett i relation till dagens priser då vi talar om 64 Gb istället.

ÖVERST: Ett CF-kort som följde med en kamera rymde endast 1 rawfil eller 6 st jpeg skulle alltså ersätta min favoritfilm som gick att pressa till iso 1600-3200. Tidningarna fordrade nämligen både färg och sv/v möjlighet. Direkt investering i ett 64 Mb CF.

UNDERST: Min älskade F4s som gjort trogen tjänst åren 1988-1999 utan ett enda fel hamnade på hyllan efter ett år som backupkamera  och såldes för en billig slant 2003. Ångrar det idag. Hade varit kul att plåta analogt då och då. Tidningen FOTO har nu gått ur tiden också.

MITTEN: "Miraklet" Nikon D1 som verkligen tog täten bland dslr med 4 bps, APS-C sensor och bakåtkompabilitet med alla gamla Nikongluggar. Modellen blev dock senare detroniserad av Canons modeller med cmos-sensor. Idag betraktas den av många som "hur f-n gick det att klara sig med den?" Zoomen 35-70/2.8 fick hänga med ett tag men blev för begränsad på vidvinkelsidan. Byttes mot ett 16-35/2.8.

Datorer med tillräcklig kraft och Photoshop hade jag tidigare eftersom jag bruka scanna mina negativ och bearbeta. Och det behövdes verkligen med filerna från D1 som fick underliga färgstick. Dess 2,7 mp räckte gott och väl för pressbruk eftersom en färgbild endast fordrade 180 dpi. Med viss interpolering kunde man nöjaktigt fylla en hel tabloidsida med en höjdbild. Rastreringen "tvättade" bort en hel del brus. 

Allt var väldigt kul en tid; Inte för att det förändrade min sätt att fotografera och närma mig motiven utan främst för att man kunde se på displayen om en bild satt som den skulle. Dock började man slarva lite eftersom det bara var att "radera" en misslyckad bild och ta en ny. Skulle aldrig gjort så med film.

Nackdelen var att jag började bli något av teknikfreak eftersom utvecklingen på dslr-sidan började gå fortare och fortare. Blev nog lite för mycket byten av modeller och s k "uppgraderingar". Tror det hämmade min kreativitet under en viss tid. Revolutionen var egentligen bara byte av medium. Fotografiska och optiska regler samt egen fantasi gällde ju fortfarande.

Åter till brottsplatsen

Jag alternerade mellan att bo i Nyköping, Stockholm och Högsjö under mina första elva levnadsår. Berodde på mammas och pappas arbetssituation. Min morfar bodde på Heleneborgsgatans korsning till Varvsgatan på Söder och var pensionerad varvsarbetare som utfört sin dagliga gärning på varvet strax nedanför hans bostad. Där bodde jag i längre perioder, men större delen av barndomen var Nyköping "hemma".

P g a pappas arbete skedde en flytt Småland och Ljungby i Kronobergs län. Inte förrän 2001 besökte jag Nyköping igen. Normalt sett hade jag och familjen bara åkt förbi Nyköping på väg till Stockholm där min fru har sina rötter i Alvik. Men den här gången stannade vi till ordentligt och beskådade gamla Nyköping.

Nu var jag yrkesfotograf och jag ville naturligtvis återvända till "brottsplatsen" där mitt fotointresse väckts, d v s Södermanlands Nyheters kåk där jag bott på andra våningen med utsikt över ån. Kåken var vitare än jag mindes den. Berodde sannolikt på att det brann i den och kåken rökskadades med påföljande sanering. Blev faktiskt räddad av OS-mästaren i kanot Gert Fredriksson som då jobbade som brandman i Nyköping. Kommer ihåg hur han bar mig genom det rökfyllda trapphuset i byggnadens torndel. 

Redaktionen var fortfarande verksam vid besöket och är väl det fortfarande, men den gamla charmiga bakgården var borta liksom de gamla träkåkarna på andra sidan av S:t Annegatan rivna

Därtill blev min fru så förtjust i Nyköping att vi hyrde en pytteliten etta där för att kunna besöka hennes sjukliga föräldrar i Stockholm oftare när vi var lediga. Men också för att njuta av skärgårdsliv igen.

Nåväl, jag plåtade kåken med en Nikon 1D på" hela 2,7 mp" från andra sidan ån, d v s vid Kvarnbron där jag ofta stått och metat till mammas fasa. Bara ett par meter från kraftverkets turbintunnlar.

EFTER BRANDEN

Våningen i tidningsbyggnaden blev obeboelig under renoveringen så mina föräldrar tog sin son och övriga inventarier och hyrde en våning i en vacker kåk på Fruängsgatan. Där fick jag ett eget rum för första gången i mitt liv. Hyran var billig, men vid återbesöket i vuxen ålder lär lägenheten kosta en hel skjortfabrik att hyra.

I MITT rum vilade faktiskt Agfakameran i sitt äkta plastfordral i läderimitation ganska länge till förmån för modellbygge. I våningen bredvid bodde en gammal rådman som snällt men oförståndigt lånade ut sitt salongsgevär till mig. Det borde han inte gjort då det fick vissa konsekvenser som inte nämns här. Övrig tid fiskade jag mycket i ån och levererade abborre till rådmannen. Hur någon nu ville äta den fisken som togs i den då kraftigt förenade ån. Vill minnas att jag fick någon krona för varje leverans och rådmannen levde när vi flyttade.

Ångrar att jag under detta år inte fotograferade. Å andra sidan skulle jag nog inte hitta negativen eller kopiorna idag.

Men den här kåken flyttade vi in i och bodde kvar där tills det vilda Småland kallade på faderskapet.

Har för mig att jag plåtade denna kåk med min första digitalkamera som jag skaffade privat sommaren 1999. En Nikon Coolpix 950 med så få pixlar att men inte trodde det skulle bli annat än taggiga konturer. Men den fungerade och gick att göra printar som nästan täckte ett A4 med. Iso var hela 80:):)

Fotograferade den kameran med min Nikon 1D (som jag fick i dec 1999 och började konstra med bilden i Photoshop. Bara att byta bakgrund och skära ut motiv i lager var en ny upplevelse. Sedan dess har jag knappt rört en analog kamera.

Tror faktiskt jag ska fortsätta berätta framöver om vilket intryck ens födelsestad ger när återser den efter flera decennier. Fast då med bilder på platser som betytt mycket för mig och förändrats eller är sig lika. Fast sedan kommer jag nog att göra ett hopp i tiden. IGEN!

Mitt öde att bli fotograf?

Jag föddes in i fotografins värld och framlevde mina första levnadsår i en våning belägen vägg i vägg med Södermanlands Nyheters redaktion. Ovanför rummet jag sov låg tidningens mörkrum och dålig ventilation gjorde att lukt av fixermedel ibland kändes i sovrummet.

Under golvet låg tryckeriet och enligt min mamma kunde jag inte somna förrän den stora rotationspressen satte igång. Detta trots att rummet och resten av våningen vibrerade och ljudnivån liknade en tunnelbanas.

Min pappa var journalist på blaskan och hade ett visst besvär med att hålla mig borta från redaktion, mörkrum och tryckeri. Med milt våld fick han ta ifrån mig en Rolleiflex Planar f/2.8 som jag "hittat" utanför mörkrummet.

Jag var helt fascinerad av den och redan som fyraåring fick jag vara med den snälle fotografen som visade hur det blev bilder av rullen som togs ur Rolleiflexen. Jag fick t o m trycka på avtryckaren och min första bild blev en vy över Nyköpingsån som flöt bara ett stenkast från vår balkong. Fick vara med och framkalla filmen, kopiera min bild (med hjälp) och blev helt tagen av papperskopian jag fick i min lilla näve. Sedan dess var jag fast i fotografins värld.

Vid åtta års ålder hade jag sparat ihop till en Agfa Isola och smyglånade mörkrummet. Rädd för att bli upptäckt var jag, men jag vet i efterhand att det skedde med fotografernas goda minne så länge jag inte störde deras arbete.

 Att fotografering lägre fram i livet skulle bli mitt levebröd hade jag ingen aning om då, men fröet såddes här till stor del. Men också av att jag så länge jag kan minnas oftast i hjärnan omvandlade mina tankar till svartvita bilder. Men skolgång, ett intresse för rockmusik (som stal en massa tid från skolgången och rätteligen ska benämnas skolk) och efter en  studentexamen (som då benämndes "gymnasiekompetens") med lite tvivelaktiga betyg samt jobb inom andra branscher sköt på det slutliga yrkesvalet många år. I själva verket kom fotot i skymundan under en lång period, men likväl fortsatte jag att tänka i bilder. Kanske var "dömd" att bli fotograf till sist?

 Nåväl, den här bloggen kommer inte att följa någon kronologi eller vara inriktad på fotot som yrke utan mer en filosofisk betraktelse och hastiga tankar om vad bilder och fotoprylar gör med mig och likasinnade i livet.