Har länge funderat över vad som drivit och driver mig och andra att fotografera. Efter en relativ lång gärning som yrkesfotograf är jag sedan ett tag "bara" vanlig fotograf och fascineras av bildernas och inte minst fotoverktygens inverkan på oss fotoindivider. Ibland måste funderingarna ut och skrivas ned. Precis som de ibland hamnar på bild.

Mitt öde att bli fotograf?

Jag föddes in i fotografins värld och framlevde mina första levnadsår i en våning belägen vägg i vägg med Södermanlands Nyheters redaktion. Ovanför rummet jag sov låg tidningens mörkrum och dålig ventilation gjorde att lukt av fixermedel ibland kändes i sovrummet.

Under golvet låg tryckeriet och enligt min mamma kunde jag inte somna förrän den stora rotationspressen satte igång. Detta trots att rummet och resten av våningen vibrerade och ljudnivån liknade en tunnelbanas.

Min pappa var journalist på blaskan och hade ett visst besvär med att hålla mig borta från redaktion, mörkrum och tryckeri. Med milt våld fick han ta ifrån mig en Rolleiflex Planar f/2.8 som jag "hittat" utanför mörkrummet.

Jag var helt fascinerad av den och redan som fyraåring fick jag vara med den snälle fotografen som visade hur det blev bilder av rullen som togs ur Rolleiflexen. Jag fick t o m trycka på avtryckaren och min första bild blev en vy över Nyköpingsån som flöt bara ett stenkast från vår balkong. Fick vara med och framkalla filmen, kopiera min bild (med hjälp) och blev helt tagen av papperskopian jag fick i min lilla näve. Sedan dess var jag fast i fotografins värld.

Vid åtta års ålder hade jag sparat ihop till en Agfa Isola och smyglånade mörkrummet. Rädd för att bli upptäckt var jag, men jag vet i efterhand att det skedde med fotografernas goda minne så länge jag inte störde deras arbete.

 Att fotografering lägre fram i livet skulle bli mitt levebröd hade jag ingen aning om då, men fröet såddes här till stor del. Men också av att jag så länge jag kan minnas oftast i hjärnan omvandlade mina tankar till svartvita bilder. Men skolgång, ett intresse för rockmusik (som stal en massa tid från skolgången och rätteligen ska benämnas skolk) och efter en  studentexamen (som då benämndes "gymnasiekompetens") med lite tvivelaktiga betyg samt jobb inom andra branscher sköt på det slutliga yrkesvalet många år. I själva verket kom fotot i skymundan under en lång period, men likväl fortsatte jag att tänka i bilder. Kanske var "dömd" att bli fotograf till sist?

 Nåväl, den här bloggen kommer inte att följa någon kronologi eller vara inriktad på fotot som yrke utan mer en filosofisk betraktelse och hastiga tankar om vad bilder och fotoprylar gör med mig och likasinnade i livet.

Inlagt 2015-07-22 21:14 | Läst 1490 ggr. | Permalink
Kul att läsa din historia...och man blir väldans nyfiken på mer... :) Både text och bilder...

Mvh Lena E
Svar från Photocon 2015-07-23 22:21
Jag är oxå nyfiken på vart det här ska dra iväg...
Men tack!
//Lennart
Jag har ju jobbat tillsammans med din son. Ska bli intresssant att se om han också börjar blogga..
Svar från Photocon 2015-07-23 22:20
Gud förbjude något sådant....
Härligt inspirerande text att läsa (kommer från en person som annars inte läser bloggar).

Väcker en hel del tankar också, för jag har nog intresserat mig för allt annat än bonde-livet jag växte upp med.

Ha det gött!
Svar från Photocon 2015-07-24 11:46
Ha inte för stora förväntningar. Jag är av naturen ganska manisk och ägnar mg intensivt åt ett intresse åt gången.
De är foto, musik och sportfiske. Ibland är jag lat och lämnar dessa intressen åt sidan och bara läser och promenerar samt ser mer eller mindre bra filmer.
Men när jag är igång så är jag. Vi får får se vart det landar. I fotot ingår ju så mycket annat än själva fotograferandet, bildskapandet och utrustning. Där finns drömmar som ibland uppfylls eller kommer på skam, möten med människor och företeelser, framåt- och tillbakablickar samt en viss filosofi som gör att man måste fotografera.
//Lennart