Den digitala revolutionen

ETT TIDSHOPP

Efter flytten till Ljungby i Småland som blev något av kulturkrock för mig tog jag real- och studentexamen i denna industristad där ingen kunde säga "r". Spelade i rockband en tid och försökte försörja mig på det- det gick inte så bra ekonomiskt, men kul var det.

Därefter jobbade jag som lärarvikarie, metallarbetare och blev till sist yrkesvägledare på Arbetsförmedlingen. Min största insats där torde vara att jag vägledde mig själv bort därifrån och satsade på fotografyrket. Startade egen firma och tog uppdrag åt tidningar som Kronobergaren och Smålandsposten i Växjö samt ljungbyeditionen av Sunnerbotidningen. Meste uppdragsgivaren blev dock Smålänningen med utgivningsorter Ljungby, Älmhult och Markaryd samt resten av sydvästra Kronoberg.

Uppdragen var synnerligen skiftande vilket jag kommer att berätta om i kommande blogginlägg. Till sist blev jag tillfrågad av Smålänningen om jag inte ville ha fast anställning och jag accepterade. Tiden där lär väl också bli ett bloggämne, men idag känner jag för att berätta om skiftet från analogt till digitalt foto.

Jag blev digitaliserad 1999. Jag insåg tidigt fördelarna med det hela och var den förste pressfotografen i stan som satsade på det. Jag hade nu slutat på Smålänningen för att bli "min egen" igen och ställde min Nikon F4s på hyllan till förmån för en Nikon 1D som då kostade c:a 70.000:-. En vågad satsning som dock gick hem. Minneskorten var dock extremt dyra och jag minns att jag betalade nästan 3.000:- för ett 64 Mb CF-kort. En fasansfull summa sett i relation till dagens priser då vi talar om 64 Gb istället.

ÖVERST: Ett CF-kort som följde med en kamera rymde endast 1 rawfil eller 6 st jpeg skulle alltså ersätta min favoritfilm som gick att pressa till iso 1600-3200. Tidningarna fordrade nämligen både färg och sv/v möjlighet. Direkt investering i ett 64 Mb CF.

UNDERST: Min älskade F4s som gjort trogen tjänst åren 1988-1999 utan ett enda fel hamnade på hyllan efter ett år som backupkamera  och såldes för en billig slant 2003. Ångrar det idag. Hade varit kul att plåta analogt då och då. Tidningen FOTO har nu gått ur tiden också.

MITTEN: "Miraklet" Nikon D1 som verkligen tog täten bland dslr med 4 bps, APS-C sensor och bakåtkompabilitet med alla gamla Nikongluggar. Modellen blev dock senare detroniserad av Canons modeller med cmos-sensor. Idag betraktas den av många som "hur f-n gick det att klara sig med den?" Zoomen 35-70/2.8 fick hänga med ett tag men blev för begränsad på vidvinkelsidan. Byttes mot ett 16-35/2.8.

Datorer med tillräcklig kraft och Photoshop hade jag tidigare eftersom jag bruka scanna mina negativ och bearbeta. Och det behövdes verkligen med filerna från D1 som fick underliga färgstick. Dess 2,7 mp räckte gott och väl för pressbruk eftersom en färgbild endast fordrade 180 dpi. Med viss interpolering kunde man nöjaktigt fylla en hel tabloidsida med en höjdbild. Rastreringen "tvättade" bort en hel del brus. 

Allt var väldigt kul en tid; Inte för att det förändrade min sätt att fotografera och närma mig motiven utan främst för att man kunde se på displayen om en bild satt som den skulle. Dock började man slarva lite eftersom det bara var att "radera" en misslyckad bild och ta en ny. Skulle aldrig gjort så med film.

Nackdelen var att jag började bli något av teknikfreak eftersom utvecklingen på dslr-sidan började gå fortare och fortare. Blev nog lite för mycket byten av modeller och s k "uppgraderingar". Tror det hämmade min kreativitet under en viss tid. Revolutionen var egentligen bara byte av medium. Fotografiska och optiska regler samt egen fantasi gällde ju fortfarande.

2015-07-24 16:58   Stican

Kul att läsa din historia om övergången från analogt till digitalt, den påminner till viss del om min , men från ett amatörperspektiv. Ser fram mot fortsättningen.
Ha det gott/Stig

Svar från Photocon 2015-07-24 19:31

Ja, det var ju egentligen mera besvär eftersom jag trängdes med fotografer som lämnade vanliga inscannade filer eller rentav papperskopior. Det gällde att leverera så att format i spaltbredd och färgmättnad överensstämde med deras tryckprofil.
Histogrammen på redaktionernas datorer slog i taket då kameran levererade lite högre DR än vanlig film och de ville helst att histogrammen skulle se ut som en kulle som utelämnade det djupaste svarta och det vitaste vita som det fortfarande var teckning i. Med andra or skulle bilden se något "fadd" ut.
Att sedan sända bilder via slöa telefonmodem var ju också alltid spännande.
Fast det är alltid spännande att uppleva ett teknikskifte. Ha det bra själv!
//Lennart