Negativ konsekvens

ALLTING FÅR KONSEKVENSER

Berörde tidigare kortfattat den "digitala revolutionen" och den fick en hel del negativa konsekvenser efter en kort tid.

Kompaktkameror ur exempelvis Canons G-serie var så säkra med sin AF och evaluerande ljusmätning att man från många tidningsledningars sida ansåg dem som varande idiotsäkra. Tillsammans med faktumet att det gick fortare att få fram bilder digitalt ansåg man att det var läge för att skribenterna själva skulle ta sina bilder. Här såddes fröet till den s k "multijournalisten".

Inget fel i tanken att låta fotografer ta hand om mer krävande bilder som fordrade rutin, snabbhet och vana, men övergången skedde för snabbt och reportrarna ville oftast bara knäppa bilder och sedan överlämna kamera med minneskort till fotografen för att den skulle ladda in, beskära och bearbeta bilderna som till största delen såg minst sagt medelmåttiga ut. Eller rent ut sagt skit på ärans och hjältarnas språk.

Skakningsoskärpa, felaktigt riktad fokuspunkt, röda ögon, motiv tagna på för långa avstånd, borttappade minneskort, glömska att ladda batterier var väl bara förnamnet.

Det fanns dock undantag där reportrarna faktiskt hade ett bra bildseende och verkligen gick in för att lära sig. Men de första åren innebar mest dubbelarbete för fotograferna.

Vi ser tänket än idag. Dåliga bilder som inte säger något från läsares mobiltelefoner i tidningarna eller oinspirerade bilder från reportrar som tagit bilder av typen "Tre gubbar och ett papper" där minst en av gubbarna blundar. Men det har blivit bättre i ärlighetens namn. Samtidigt har dock mycket kompetens försvunnit rent fotomässigt.

Men nu är vi där och de rena yrkesfotograferna blir färre och färre inom media. Själv började jag skriva parallellt med fotograferandet och hade ingen större svårighet med det. Andra kolleger hade det dock, men i rättvisans namn hade en del inget intresse av det- eller oförmåga. Precis som skribenterna måste lära sig tänka mer i bilder. Multijournalistiken är här för att stanna inom media. Skriva, plåta och redigera. Allt under devisen "Bara det blir något som visar att vi var där". Glöm konstnärliga bilder och kom ihåg att annonsörerna ska vara nöjda i första hand. Hur de nu kan bli det som vissa tidningar är utformade idag: Dålig stilistik, överdrivna rubriker eller rubriker med felsyftning och många gånger mediokra bilder. Kvällstidningarna har blivit megafoner till vad som tilldragit sig i TV och TV ägnar sig mest åt matlagningsprogram eller s k realityserier där folk mest förödmjukar sig själv och andra.

Så vem vill vara seriös fotograf längre. Inte jag i alla fall. Varken i papperstidningar eller dess nätupplagor. Bättre att vara fotograf för sitt eget nöjes skull och ha annan inkomst eller pension.

DET BLEV "END OF THE LINE" FÖR DE RENODLADE ANSTÄLLDA PRESSFOTOGRAFERNA

2015-07-25 17:52   Tomasz

Som jag nyss skrev, riktigt roligt att läsa! Du verkar i alla fall inte höra till dem som är oförmögna att skriva, "Tre gubbar och ett papper" är en fras som jag ska lägga på minnet :)

Ha det gott! /Thomas

Svar från Photocon 2015-07-25 19:20

Tre gubbar och ett papper är gammal vedertagen journalistjargong för en "skitbild" som ska visa att man "var där", exempelvis på ett kommunsammanträde. Alltså "trött journalistik".

En riktig fotograf tar en bild som visar en konsekvens av beslutet som står på papperet. Det kanske handlar om nedläggelse av en byskola. Då åker man dit och plåtar föräldrar med barn som nu blir tvungna att bussas 2 mil.
De tre gubbarna kan strykas till en, nämligen ordföranden och det räcker med en frimärksstor ansiktsbild.

Sedan fortsätter man i kommande nummer och sammanför ordföranden med de som drabbats av beslutet, med vass bildtext och rubrik. Det handlar om att skapa debatt där alla parter får komma till tals istället för att sopa hälften under mattan med en skitbild och en summarisk rapport att X-skolan läggs ned. Pressen ska alltså vara garant för att demokratin upprätthålls-inte en ensidiga megafon för makthavare eller vad den eller den kändisen har för kalsonger.

Fortsätt ha det gott!
//Lennart