Pressfotografins dystra baksida

Tragik i midsommartid

Olycksbilder får mig att faktiskt känna mig som en hyena. Skulle bara ta en enkel bild vid en midsommardagsgudstjänst hållen i en lantlig bygdegård innan kosan skulle ställas till nästa uppdrag som tilldrog sig på en ort där man firade midsommar på midsommardagen istället för på midsommarafton. Det uppdraget blev försenat.

Under midsommargudstjänsten som hölls inomhus  p g a regn talades det om himmelen. Jag tittade just upp emot densamma på väg till bilen för att kolla om molnen skulle lätta. Såg ett litet lågflygande flygplan och ännu tjockare moln än tidigare. Körde i c:a 6 minuter på skogsvägen då polisradion närmast exploderade av olika upprörda röster. Mottagning dålig men så mycket framgick genom sprakandet att ett flygplan observerats och befarats tvingats nödlanda i besvärlig terräng. Närmsta ort hann jag uppfatta och det var bara att köra en knapp mil så befann jag mig i rena helvetet.

Yrkesmänniska vs medmänniska

Det gick knappt att se att det varit ett flygplan på platsen planet störtat. Mer en krater och vrakdelar. Under sådana här omständigheter håller man sig helt kall under själva fotograferingen. Reaktionen kommer senare eftersom yrkesmannen tar över hjärnan och släpper inte in medmänniskan just då. Jag har fotograferat många dödsolyckor: Mest trafikolyckor och bränder men mer sällan flygolyckor. Den förra flygolyckan jag fotograferade handlade om ett plan som störtat i en större sjö. Hur bisarrt det än må låta rekvirerade jag och reportern då ett sportflygplan med pilot som flög oss över olycksplatsen så att vi kunde få bilder som inte kunde tas från land.

Vem fan sätter sig i ett flygplan för att fotografera en flygolycka? Vad för människa är man som agerar så? Jag har inget bra svar annat än att man gör det i tjänsten fast det låter lika illa som de koncentrationslägervakter som ursäktade avrättningarna i gaskamrarna med att de bara följde order.

Reaktion och "straff"

Nåväl, även om man är adrenalinfull och har medmänniskan bortkopplad samt bara tänker på bästa bildvinkel så fungerar det med lite is i blodet att ta bilder. Tankarna och "straffet" kommer sedan och poppar upp i tid och otid under flera år. Straffet består i att så snart hustru och barn är ute och åker bil och blir de det minsta försenade ser man alla förvridna bilvrak och lemlästade människor bland blodiga attiraljer och ångesten stiger inom en när man föreställer sig att det är just något sådant som hänt dem. Icke desto mindre kan man nästa dag ånyo slå kallvatten i ådrorna och ta olycksbilder om nu någon sådan inträffar.

Ställföreträdande åskådare

Vid samtal med branschfolk, polis och räddningstjänst har det framkommit att pressfotografens roll vid en olycka är "ställföreträdande åskådare". Det är nämligen så att folk gärna stannar till och orsakar trafikstockningar, men ser de en fotograf på olycksplatsen vet de att de kan läsa om vad som skett nästa dag eller se på TV samma kväll. Ställföreträdande åskådare känns i alla fall i efterhand lite grann som Peeping Tom. Att man dessutom just de här ögonblicken tjänar pengar på andra människors olycka är i längden ingen tröst-snarast tvärtom.

Ej berörda??

Jag har mött mängder av andra pressfotografer vid olycksplatser och många spelar tuffa och säger att de är så vana att det inte berör dem längre. De må ursäkta mig, men jag tror att de antingen ljuger eller i bästa fall lurar sig själva. Hoppas det är så i alla fall!

Den här flygolyckan inträffade i början av 2000-talet någonstans i Småland. Direkt efter fotograferingen var det att sätta sig i bilen och köra som en dåre till midsommarfirande på fel dag  och konfronteras med halvnyktra människor som roade sig och antagligen omedvetna för stunden att liemannen alltid väntar bak knuten. Bilderna är maskade till viss del där kroppsdelar syntes.

Rester av flygplan och någonstans rester av människor. Det kunde varit du eller jag....

Helikopter spanar efter eventuella passagerare som kastats ut vid kraschen

Speciellt berörs man av kläder och andra personliga attiraljer

Polis och räddningstjänst gör verklig nytta. Som fotograf känns det som man begår helgerån

Nu är olycksplatsen snart avspärrad. Och fotografen drar vidare för att fotografera glada och firande människor- allt enligt uppdragslistan. Kontraster visst! De kanske behövs, men inte så snart inpå varandra. Livet är så skört och oförutsägbart. Vid tidpunkten dessa bilder togs ansågs pressfotograf vara lite av glamouryrke. Det är det inte. Det kan vara trevligt- men absolut inte dagar som dessa. Syftet med detta blogginlägg är att vara dokumentär och framföra egna känslor. Kanske som en bearbetning av dessa känslor. Personligen anser jag att man i denna yrkesroll borde ha en professionell medmänniska att prata med istället för att trycka ned det hela under många års yrkesutövande. Hade jag framfört de tankarna på redaktionen för nattchefen innan deadline hade jag förmodligen blivit betraktad som en "mjukis". Jag borde ha gjort det.

Avkoppling på Bolmen

ÄNTLIGEN EN LUGN KVÄLL OCH FISKE

Efter att en tids sjukdom och en envis blåst avhållit mig och frun från att ge oss ut på Bolmens vattenvidder blev det äntligen lugnare och varmare. Efter kvällsmat ut på böljan för att kolla om gösen ville nappa. Tog med en liten lätt kamera.

Bolmen är Sveriges tionde största sjö till ytan (18000 hektar) och mycket farlig när det blåser. Sjön är så stor att man upplever horisontkrökning. Den är stenig och innehåller många grynnor samt över 300 öar och har grunda sand- och vasstränder men också stora djup på uppåt 40 meter som gränsar mot grundare områden. Närheten till kusten gör att vindarna ofta är friska och sjön ligger till större delen i Kronobergs län, men den västra delen tillhör Hallands och norra delen Jönköpings län. Bolm betyder stor på fornnordiska och innan landhöjningen var sjön en havsvik. Här har skett lite för många förlisningar och drunkningsolyckor, men ALLA sjöar är farliga om man inte är försiktig.

Tur eller otur- det var skönt i alla fall

Jag och fru Margareta har turen att bo endast 60 meter från sjön i den lilla byn Sjöhagen som hör till Bolmstad. Nedanför vår kåk ligger en liten badstrand och en liten hamn. Jag har varit slö i mitt bloggande eftersom jag faktiskt ägnat mig åt fotografering. Acceptabel ursäkt, eller hur? Nåväl, här kommer en liten bildkavalkad från senaste turen (eller oturen för gösarna var små).

Vår sjösäkra och snabba båt rycker i förtöjningarna och vill gå till sjöss. Liksom vi.

Äntligen på väg? Nej, på sjö borde det väl heta?

Under utfarten möter vi semesterfirare som föredrar gädd- och abborrfiske i lugnare vikar.

Ekolodet tecknar att vi börjar närma oss djupare vatten och farten sänks för att lättare se bottensstrukturen.

Så var det här med att välja bete. Vi hade tänkt oss att vobblern skulle gå på 8-9 meters djup.

Valet föll på denna djupgående variant som redan har repor och märken efter många göständer.

Margareta tycker bäst om att hålla i spöet under trollingfiske men väntan kan bli lång.

Fast inte så lång. Och gösen var ju inte heller så lång. Vi fick ett par stycken i ungefär samma storlek, men vi har ju tagit ett par gösar på drygt 7 kg (bortskämda är vi) men fiskelycka och avkoppling ska inte räknas i kilo och längden har ju ingen betydelse, sägs det:)

När solen började gå ned "i säck" åkte vi hem. Helt avkopplade och nöjda. Gösarna vi tog var också nöjda eftersom de släpptes tillbaka i sitt rätta element. Lite större får de vara. Var vi för upptagna av att bara njuta, eller var det fel på betet. Hemska tanke om jag körde på fel ställen. Men i slutänden kvittar det. En död fisk på båtens durk är inget mått på fiskelycka.

Å andra sidan är det intressant med betesval. Hörde berättas om en tjej som plockade hallon och skulle skölja vägdammet från dem i en liten å intill vägen. Då kom en gädda upp och högg efter den hallonfyllda handen. Det inspirerade mig att tota ihop detta bildmontage som sedan såldes till en tidnings Turistbilaga. Slänger med denna bild som lite kuriosa.

Hoppas nu att sommaren fortsätter med mer värme och stilla kvällar och att även hösten blir mild och varm så kanske jag får möjlighet att visa bilder på lite större gösar.