Bildreportage med drag i

Mitt första längre uppdrag med en DSLR...

...skedde innan jag vant mig vid den. Hade för säkerhets skull min analoga Nikon F4s med när jag skulle både skriva lite om ABU-museet i Svängsta men också ta bilder. Utrustningen bestod av en ny Nikon D1 och objektivet 17-35/2.8 som både hade AF-S och vanlig bländarring. Resultatet blev kanske inte helt perfekt då jag också skulle skriva och måste anteckna en massa.

När jag skulle summera bildinnehållet tyckte jag att något fattades. Nämligen den miljö ABU:s redskap används i. Lade därför till ett par analoga bilder jag tagit med en liten Rollei 35 SE.

En stämningsbild tagen på Bolmen med Rollei 35SE. Negativet scannat. Lägg märke till skogsbranden i bakgrunden. Jag var ledig så den fick annan fotograf bevaka.

AB Urfabrikens originalverkstad har blivit museum. Här grundlades tillverkningen av en av Sveriges största exportartiklar. Nämligen spinnrullen som först hette Record, men som utvecklades till den världsberömda multiplikatorrullen Ambassadeur. Grundaren Göte Borgström och hans anställda tillverkade annars taxametrar, ur och andra finmekaniska artiklar, men fick idén att tillverka fiskredskap strax efter andra världskriget. Bilden är tagen med Nikon D1 i färg men konverterad till sv/v och tonad. Den nu aktuelle marknadschefen Olle Lidesjö med kollega fick agera personal på bilden.

Till vänster den första Recordrullen och till höger en modernt designad Ambassadeur. I bakgrunden syns de klassiska ursprungliga Ambassadeurrullarna som bara tillverkades i 2 storlekar och benämndes 5000 resp 6000. Den röda färgen var länge den klassiska rullens signum.

ABU 444 (till höger) var ABU:s första egentillverkade haspelrulle. Den blev något av en succé på hemmamarknaden och hade en unik bakplacerad slirbroms. Kom på 50-talet. Till vänster en modern haspelrulle från ABU, späckad med kullager och en mekanism baserad på s k snäckväxel som precisionsfräses. Sedan denna bild togs har designen blivit ännu mer sofistikierad. Vissa konservativa sportfiskare hävdar att den nu gällande utanpåliggande spolen inte är någon större förbättring. Andra anser tvärtom. Hur som helst går både den gamla 50-talaren och sin 5 decennier yngre släkting utmärkt att fiska med med. Och fisken skiter väl i utseendet på rullen?

Eller hur? Försökte fråga abborren innan den släpptes tillbaka. Hade den kunnat tala hade den nog ansett att betet är vad som syns samt kallat mig förbannad lurendrejare som sabbade mellanmålet. Denna bild är också tagen med analog Rollei 35SE och negativet scannat.

Drag i massor har har tillverkats vid ABU-fabriken i Svängsta. Tja, drag och drag...Beten av olika typ är nog mer korrekt att skriva för här finns även pilkar och wobblers.

Vid mitt besök i Svängsta guidade fortfarande Henning intresserad publik på museei. Henning kunde ALLT. Inte så konstigt då han själv var trotjänare i den gamla verkstaden. Den moderna fabriken ligger bara ett par stenkast från den gamla verkstaden vid Mörrumsån. Eller ska man kanske skriva ett par spinnspökast?

________________________________________________________________________________________

JA, HÄR SLUTAR JAG FÖR DENNA GÅNG. KANSKE DET KOMMER NÅGOT OM TRÅKIGA ELLER TRAGISKA BILDER SOM MÅSTE TAS. MEN INTE IDAG. TÄNKER PÅ OLYCKSBILDER SOM VERKLIGEN KAN FÅ EN ATT KÄNNA SIG SOM EN "HYENA" OCH SOM LÄMNAR SPÅR I HJÄRNA OCH HJÄRTA.

______________________________________________________________

Min födelsestad både lik och olik

KÄNDE MIG HEMMA OCH BORTA SAMTIDIGT

Som nämnt tidigare återvände jag till Nyköping först efter några decennier. Mycket var sig likt, annat helt förändrat. Det mesta dock till det bättre och jag fick nya perspektiv på platser som betytt mycket för mig under mina barndomsår.

Den gamla kvarnens hjul hade ställts ut som sevärt objekt och delar av kvarnen blivit restaurang. Här vid kvarnbron tillbringade jag många timmar med fiske när dammluckorna var stängda. Bilden tagen nyårsafton strax innan 2008 blev 2009. Testade en Sony A900  första gången. Trevlig kamera.

Storgatan var när jag flyttade från Nyköping fortfarande genomfart för dåvarande Riksettan och kullerstensbelagd på många ställen. Nu delvis förvandlad till gågata och asfalterad. När Riksettan gick här var det trångt om saligheten. Bilden tagen med ett Zeiss 85/1.4 i skymningsljus.

Nedanför kvarnfallet hade en mycket vacker gångväg anlagts. Den följer ån ända ned till hamnen 

Vägen passerar den gamla bron jag lekte vid

För att inte tala om alla timmarna jag tillbringade med metspö i näven här vid Nyköpingshus. Från detta gamla slott regerades Sverige en tid innan Stockholm blev huvudstad. De flesta känner väl till "Nyköpings Gästabud"? Gästerna slängdes i fängelsehålan och nyckeln kastades i ån enligt historien.  

Nåväl, ån är mindre fiskrik nu fast å andra sidan mycket renare och numera har laxen återvänt. Flugfiske med tvåhandsspö efter öring.

Anna Lindhs vackra minnesplats på vägen ned mot Kvarnbron. Tyvärr vandaliserades den ett antal gånger. Ibland undrar man hur vissa individer är ihopskruvade under peruken. Sorgligt i dubbel bemärkelse.

Slutligen leder gångvägen ned till hamnen. Här lägger båten ut från åmynningen ut på fjärden till den vackra skärgården.

Hamnområdet hade verkligen ändrats rejält till det bättre och vimlade av folk alla sommardagar. Mycket vackert renoverat hamnkontor som nu blivit restaurang.

För att inte tala om de gamla hamnbodarna. Nu plats för olika små affärer, gallerier och annat. När jag växte upp i Nyköping mynnade en stor kloak ut i hamnbassängen framför bodarna som då var ett kärt tillhåll för "pilsnergubbar" som skrämde oss ungar när vi metade runt kloaken och fick massor med fisk bland allt dasspapper och använda kondomer. 

HÄR SLUTAR DENNA DEL AV BILDRAPSODIN FRÅN ETT ÅTERBESÖKT NYKÖPING. DET BLIR KANSKE EN FORTSÄTTNING NÅGON GÅNG FRAMÖVER. DÅ MER INRIKTAD PÅ SJÄLVA STADSMILJÖN. ÅN, HAMNEN OCH DESS OMGIVNINGAR BETYDDE MYCKET FÖR MIG NÄR JAG VÄXTE UPP. SKÖNT ATT KUNNA VANDRA HÄR OCH BARA KNÄPPA ENKLA BILDER UTAN KRAV PÅ ATT DE SKULLE VARA YRKESMÄSSIGA.

______________________________________________________________________

Stressfotografens helg

En pressfotografs helg under tidigt 90-tal

Förutsättningar: Tre anställda fotografer har ett schema som innebär att var tredje helg tjänstgör man ensam och ska "serva" en helgskribent, två sportskribenter samt innan deadline nattredaktör och redigerare.

Förutom att framkalla och kopiera egna bilder ska lokalredaktionernas filmrullar framkallas och kopieras manuellt. Ingen kopist finns. Lokalredaktionerna tar inga actionbilder eller bilder under svårare ljusförhållanden.

Bevakningslistan omfattar 22 uppdrag plus sådana som tillkommer (exempelvis trafikolyckor, bränder eller plötsliga nyheter). Lägg därtill att de flesta av uppdragen innebär både kortare och längre körningar- ingen mobiltelefon finns (dock kommunikationsradio och polisradio).

Uppdragen omfattar under lördagen och söndagen 4 fotbollsmatcher på 4 olika orter, 1 hockeymatch och 1 handbollsmatch på "hemorten", scoutläger ute i oländig mark 6 mil från redaktionen, skolklassjubileum, loppmarknad, en sen rockkonsert som börjar 2400 under lördagen, fisketävling som börjar 0700 på söndagen 3 mil från redaktionen, Centerpartistämma i Växjö 6 mil från hemorten, konstutställning i nytt Galleri, motocross 4 mil från hemorten, riksdagspolitiker besöker hemstaden, brandövning etc..etc..

Som lök på laxen (eller kanske mök på braxen) 2 otäcka trafikolyckor ( råkade köra om polisbilen bara för att hinna) och en dam som tipsar redaktionschefen om att hon hittat en "rekordstor" svamp (6 mil körda i onödan då svampen hade skrumpnat ihop när fotograf och reporter anländer). Fast bossen tyckte det var viktigt att denna svamp kom med.

Schemat säger 10 tim tjänstgöring lördag och 10 tim söndag. Går inte bra ihop med den sena konserten efter midnatt och tidig fisketävling på söndagen eftersom man ska vara i Växjö kl 0930 för att sedan hålla på hela dagen tills tidningen ska gå i tryck vid c:a 23.00.

När helgen summeras har man alltså kört 92 mil (nästan olaglig hastighet hela tiden), manuellt framkallat 20-30 filmrullar, luppgranskat negativen och kopierat bilderna. Hela kroppen stinker fixermedel och svett. Sedan ska ens egna bilder vara klara vid olika tidpunkter så att skribenten får dem i tid. Och framförallt måste man ju hinna fotografera. Den sista fotbollsmatchen fotograferade jag från bilen genom nedvevad ruta eftersom det bara återstod 2 min av matchen. Det var lyckligtvis en hörna som inträffade då. Men 10+10 tim...glöm det. Dessutom skulle man ju äta i den mån man hann det. Att ligga och köra på motorväg vrålkissnödig är heller ingen höjdare.

Oavsett omständigheterna var den oskrivna med stenhårda lagen: Återvänd aldrig utan bild utan mycket bra ursäkt. T o m när jag råkade få en puck från blå linjen rakt i munnen och halvsvimmade såg en konkurrerade kollega från annan tidning till att min film levererades innan jag forslades till akuten. Har så mycket konstig metall i käften att jag förmodligen kan driva kameran via galvanism wired from the mouth istf batteri.

Sedan ställs naturligtvis kravet att ens bilder ska vara "klara och skarpa" samt framtagna i olika versioner (höjdare eller breddare), negativen ska arkiveras i pärmar. 

Räkna dessutom med att de olika evenemangen ALDRIG startar på angiven tid, att bara bilkörningen borde ta 10 tim i anspråk. Dessutom förväntas man ha polisradion på när man är och äter samt även hemma vid sängen när man ska sova (i den mån man nu hinner det).

OBS: Alla helger var inte så här, men långt ifrån ovanliga. Hade man otur låg schemat så att man skulle vara dagfotograf på måndagen, mindre otur så var man kvällsfotograf och stor tur så var man ledig beroende på det rullande schemat.

Så gick det till på den analoga tiden när de flesta bilderna var i sv/v på mindre lokaltidningar med stort täckningsområde. Pressfotograf är nog fel benämning. Kan ett bättre rimmande ord: STRESSFOTOGRAF

Så hur kunde man älska sitt jobb? Ja, det kan man fråga sig men jag gjorde det i alla fall trots att jag idag sitter med pajad axel och nacke (fotoutrustning är tung när man sk springa med 2 motorkameror kring halsen och resten av gluggarna plus annat utstyr i fotoväskan över axeln), magbesvär mm.

Jag är alltså varm anhängare av den digitala fotografin. Att kunna sända från plats direkt till redigeraren. Kom också ihåg att även i slutet på 80-talet och början av 90-talet var inte alla tidningens objektiv försedda med AF-möjlighet. Något som många yrkesfotograf-wannabees upptäckte jämte att yrket inte bara handlade om att fotografera.

Så inget nostalgiskt snack från mig om den "gamla, goda analoga tiden"

Allt skulle bevakas: Sunnerbo Lucia var jätteviktigt. Missade man det blev det tjära o fjäder

Eller konserter

Lokal fotboll eller annat evenemang. Det gällde att komma som ett skott och plåta samt rusa vidare.

Negativ konsekvens

ALLTING FÅR KONSEKVENSER

Berörde tidigare kortfattat den "digitala revolutionen" och den fick en hel del negativa konsekvenser efter en kort tid.

Kompaktkameror ur exempelvis Canons G-serie var så säkra med sin AF och evaluerande ljusmätning att man från många tidningsledningars sida ansåg dem som varande idiotsäkra. Tillsammans med faktumet att det gick fortare att få fram bilder digitalt ansåg man att det var läge för att skribenterna själva skulle ta sina bilder. Här såddes fröet till den s k "multijournalisten".

Inget fel i tanken att låta fotografer ta hand om mer krävande bilder som fordrade rutin, snabbhet och vana, men övergången skedde för snabbt och reportrarna ville oftast bara knäppa bilder och sedan överlämna kamera med minneskort till fotografen för att den skulle ladda in, beskära och bearbeta bilderna som till största delen såg minst sagt medelmåttiga ut. Eller rent ut sagt skit på ärans och hjältarnas språk.

Skakningsoskärpa, felaktigt riktad fokuspunkt, röda ögon, motiv tagna på för långa avstånd, borttappade minneskort, glömska att ladda batterier var väl bara förnamnet.

Det fanns dock undantag där reportrarna faktiskt hade ett bra bildseende och verkligen gick in för att lära sig. Men de första åren innebar mest dubbelarbete för fotograferna.

Vi ser tänket än idag. Dåliga bilder som inte säger något från läsares mobiltelefoner i tidningarna eller oinspirerade bilder från reportrar som tagit bilder av typen "Tre gubbar och ett papper" där minst en av gubbarna blundar. Men det har blivit bättre i ärlighetens namn. Samtidigt har dock mycket kompetens försvunnit rent fotomässigt.

Men nu är vi där och de rena yrkesfotograferna blir färre och färre inom media. Själv började jag skriva parallellt med fotograferandet och hade ingen större svårighet med det. Andra kolleger hade det dock, men i rättvisans namn hade en del inget intresse av det- eller oförmåga. Precis som skribenterna måste lära sig tänka mer i bilder. Multijournalistiken är här för att stanna inom media. Skriva, plåta och redigera. Allt under devisen "Bara det blir något som visar att vi var där". Glöm konstnärliga bilder och kom ihåg att annonsörerna ska vara nöjda i första hand. Hur de nu kan bli det som vissa tidningar är utformade idag: Dålig stilistik, överdrivna rubriker eller rubriker med felsyftning och många gånger mediokra bilder. Kvällstidningarna har blivit megafoner till vad som tilldragit sig i TV och TV ägnar sig mest åt matlagningsprogram eller s k realityserier där folk mest förödmjukar sig själv och andra.

Så vem vill vara seriös fotograf längre. Inte jag i alla fall. Varken i papperstidningar eller dess nätupplagor. Bättre att vara fotograf för sitt eget nöjes skull och ha annan inkomst eller pension.

DET BLEV "END OF THE LINE" FÖR DE RENODLADE ANSTÄLLDA PRESSFOTOGRAFERNA

Den digitala revolutionen

ETT TIDSHOPP

Efter flytten till Ljungby i Småland som blev något av kulturkrock för mig tog jag real- och studentexamen i denna industristad där ingen kunde säga "r". Spelade i rockband en tid och försökte försörja mig på det- det gick inte så bra ekonomiskt, men kul var det.

Därefter jobbade jag som lärarvikarie, metallarbetare och blev till sist yrkesvägledare på Arbetsförmedlingen. Min största insats där torde vara att jag vägledde mig själv bort därifrån och satsade på fotografyrket. Startade egen firma och tog uppdrag åt tidningar som Kronobergaren och Smålandsposten i Växjö samt ljungbyeditionen av Sunnerbotidningen. Meste uppdragsgivaren blev dock Smålänningen med utgivningsorter Ljungby, Älmhult och Markaryd samt resten av sydvästra Kronoberg.

Uppdragen var synnerligen skiftande vilket jag kommer att berätta om i kommande blogginlägg. Till sist blev jag tillfrågad av Smålänningen om jag inte ville ha fast anställning och jag accepterade. Tiden där lär väl också bli ett bloggämne, men idag känner jag för att berätta om skiftet från analogt till digitalt foto.

Jag blev digitaliserad 1999. Jag insåg tidigt fördelarna med det hela och var den förste pressfotografen i stan som satsade på det. Jag hade nu slutat på Smålänningen för att bli "min egen" igen och ställde min Nikon F4s på hyllan till förmån för en Nikon 1D som då kostade c:a 70.000:-. En vågad satsning som dock gick hem. Minneskorten var dock extremt dyra och jag minns att jag betalade nästan 3.000:- för ett 64 Mb CF-kort. En fasansfull summa sett i relation till dagens priser då vi talar om 64 Gb istället.

ÖVERST: Ett CF-kort som följde med en kamera rymde endast 1 rawfil eller 6 st jpeg skulle alltså ersätta min favoritfilm som gick att pressa till iso 1600-3200. Tidningarna fordrade nämligen både färg och sv/v möjlighet. Direkt investering i ett 64 Mb CF.

UNDERST: Min älskade F4s som gjort trogen tjänst åren 1988-1999 utan ett enda fel hamnade på hyllan efter ett år som backupkamera  och såldes för en billig slant 2003. Ångrar det idag. Hade varit kul att plåta analogt då och då. Tidningen FOTO har nu gått ur tiden också.

MITTEN: "Miraklet" Nikon D1 som verkligen tog täten bland dslr med 4 bps, APS-C sensor och bakåtkompabilitet med alla gamla Nikongluggar. Modellen blev dock senare detroniserad av Canons modeller med cmos-sensor. Idag betraktas den av många som "hur f-n gick det att klara sig med den?" Zoomen 35-70/2.8 fick hänga med ett tag men blev för begränsad på vidvinkelsidan. Byttes mot ett 16-35/2.8.

Datorer med tillräcklig kraft och Photoshop hade jag tidigare eftersom jag bruka scanna mina negativ och bearbeta. Och det behövdes verkligen med filerna från D1 som fick underliga färgstick. Dess 2,7 mp räckte gott och väl för pressbruk eftersom en färgbild endast fordrade 180 dpi. Med viss interpolering kunde man nöjaktigt fylla en hel tabloidsida med en höjdbild. Rastreringen "tvättade" bort en hel del brus. 

Allt var väldigt kul en tid; Inte för att det förändrade min sätt att fotografera och närma mig motiven utan främst för att man kunde se på displayen om en bild satt som den skulle. Dock började man slarva lite eftersom det bara var att "radera" en misslyckad bild och ta en ny. Skulle aldrig gjort så med film.

Nackdelen var att jag började bli något av teknikfreak eftersom utvecklingen på dslr-sidan började gå fortare och fortare. Blev nog lite för mycket byten av modeller och s k "uppgraderingar". Tror det hämmade min kreativitet under en viss tid. Revolutionen var egentligen bara byte av medium. Fotografiska och optiska regler samt egen fantasi gällde ju fortfarande.