Pressfotografins dystra baksida

Tragik i midsommartid

Olycksbilder får mig att faktiskt känna mig som en hyena. Skulle bara ta en enkel bild vid en midsommardagsgudstjänst hållen i en lantlig bygdegård innan kosan skulle ställas till nästa uppdrag som tilldrog sig på en ort där man firade midsommar på midsommardagen istället för på midsommarafton. Det uppdraget blev försenat.

Under midsommargudstjänsten som hölls inomhus  p g a regn talades det om himmelen. Jag tittade just upp emot densamma på väg till bilen för att kolla om molnen skulle lätta. Såg ett litet lågflygande flygplan och ännu tjockare moln än tidigare. Körde i c:a 6 minuter på skogsvägen då polisradion närmast exploderade av olika upprörda röster. Mottagning dålig men så mycket framgick genom sprakandet att ett flygplan observerats och befarats tvingats nödlanda i besvärlig terräng. Närmsta ort hann jag uppfatta och det var bara att köra en knapp mil så befann jag mig i rena helvetet.

Yrkesmänniska vs medmänniska

Det gick knappt att se att det varit ett flygplan på platsen planet störtat. Mer en krater och vrakdelar. Under sådana här omständigheter håller man sig helt kall under själva fotograferingen. Reaktionen kommer senare eftersom yrkesmannen tar över hjärnan och släpper inte in medmänniskan just då. Jag har fotograferat många dödsolyckor: Mest trafikolyckor och bränder men mer sällan flygolyckor. Den förra flygolyckan jag fotograferade handlade om ett plan som störtat i en större sjö. Hur bisarrt det än må låta rekvirerade jag och reportern då ett sportflygplan med pilot som flög oss över olycksplatsen så att vi kunde få bilder som inte kunde tas från land.

Vem fan sätter sig i ett flygplan för att fotografera en flygolycka? Vad för människa är man som agerar så? Jag har inget bra svar annat än att man gör det i tjänsten fast det låter lika illa som de koncentrationslägervakter som ursäktade avrättningarna i gaskamrarna med att de bara följde order.

Reaktion och "straff"

Nåväl, även om man är adrenalinfull och har medmänniskan bortkopplad samt bara tänker på bästa bildvinkel så fungerar det med lite is i blodet att ta bilder. Tankarna och "straffet" kommer sedan och poppar upp i tid och otid under flera år. Straffet består i att så snart hustru och barn är ute och åker bil och blir de det minsta försenade ser man alla förvridna bilvrak och lemlästade människor bland blodiga attiraljer och ångesten stiger inom en när man föreställer sig att det är just något sådant som hänt dem. Icke desto mindre kan man nästa dag ånyo slå kallvatten i ådrorna och ta olycksbilder om nu någon sådan inträffar.

Ställföreträdande åskådare

Vid samtal med branschfolk, polis och räddningstjänst har det framkommit att pressfotografens roll vid en olycka är "ställföreträdande åskådare". Det är nämligen så att folk gärna stannar till och orsakar trafikstockningar, men ser de en fotograf på olycksplatsen vet de att de kan läsa om vad som skett nästa dag eller se på TV samma kväll. Ställföreträdande åskådare känns i alla fall i efterhand lite grann som Peeping Tom. Att man dessutom just de här ögonblicken tjänar pengar på andra människors olycka är i längden ingen tröst-snarast tvärtom.

Ej berörda??

Jag har mött mängder av andra pressfotografer vid olycksplatser och många spelar tuffa och säger att de är så vana att det inte berör dem längre. De må ursäkta mig, men jag tror att de antingen ljuger eller i bästa fall lurar sig själva. Hoppas det är så i alla fall!

Den här flygolyckan inträffade i början av 2000-talet någonstans i Småland. Direkt efter fotograferingen var det att sätta sig i bilen och köra som en dåre till midsommarfirande på fel dag  och konfronteras med halvnyktra människor som roade sig och antagligen omedvetna för stunden att liemannen alltid väntar bak knuten. Bilderna är maskade till viss del där kroppsdelar syntes.

Rester av flygplan och någonstans rester av människor. Det kunde varit du eller jag....

Helikopter spanar efter eventuella passagerare som kastats ut vid kraschen

Speciellt berörs man av kläder och andra personliga attiraljer

Polis och räddningstjänst gör verklig nytta. Som fotograf känns det som man begår helgerån

Nu är olycksplatsen snart avspärrad. Och fotografen drar vidare för att fotografera glada och firande människor- allt enligt uppdragslistan. Kontraster visst! De kanske behövs, men inte så snart inpå varandra. Livet är så skört och oförutsägbart. Vid tidpunkten dessa bilder togs ansågs pressfotograf vara lite av glamouryrke. Det är det inte. Det kan vara trevligt- men absolut inte dagar som dessa. Syftet med detta blogginlägg är att vara dokumentär och framföra egna känslor. Kanske som en bearbetning av dessa känslor. Personligen anser jag att man i denna yrkesroll borde ha en professionell medmänniska att prata med istället för att trycka ned det hela under många års yrkesutövande. Hade jag framfört de tankarna på redaktionen för nattchefen innan deadline hade jag förmodligen blivit betraktad som en "mjukis". Jag borde ha gjort det.

Avkoppling på Bolmen

ÄNTLIGEN EN LUGN KVÄLL OCH FISKE

Efter att en tids sjukdom och en envis blåst avhållit mig och frun från att ge oss ut på Bolmens vattenvidder blev det äntligen lugnare och varmare. Efter kvällsmat ut på böljan för att kolla om gösen ville nappa. Tog med en liten lätt kamera.

Bolmen är Sveriges tionde största sjö till ytan (18000 hektar) och mycket farlig när det blåser. Sjön är så stor att man upplever horisontkrökning. Den är stenig och innehåller många grynnor samt över 300 öar och har grunda sand- och vasstränder men också stora djup på uppåt 40 meter som gränsar mot grundare områden. Närheten till kusten gör att vindarna ofta är friska och sjön ligger till större delen i Kronobergs län, men den västra delen tillhör Hallands och norra delen Jönköpings län. Bolm betyder stor på fornnordiska och innan landhöjningen var sjön en havsvik. Här har skett lite för många förlisningar och drunkningsolyckor, men ALLA sjöar är farliga om man inte är försiktig.

Tur eller otur- det var skönt i alla fall

Jag och fru Margareta har turen att bo endast 60 meter från sjön i den lilla byn Sjöhagen som hör till Bolmstad. Nedanför vår kåk ligger en liten badstrand och en liten hamn. Jag har varit slö i mitt bloggande eftersom jag faktiskt ägnat mig åt fotografering. Acceptabel ursäkt, eller hur? Nåväl, här kommer en liten bildkavalkad från senaste turen (eller oturen för gösarna var små).

Vår sjösäkra och snabba båt rycker i förtöjningarna och vill gå till sjöss. Liksom vi.

Äntligen på väg? Nej, på sjö borde det väl heta?

Under utfarten möter vi semesterfirare som föredrar gädd- och abborrfiske i lugnare vikar.

Ekolodet tecknar att vi börjar närma oss djupare vatten och farten sänks för att lättare se bottensstrukturen.

Så var det här med att välja bete. Vi hade tänkt oss att vobblern skulle gå på 8-9 meters djup.

Valet föll på denna djupgående variant som redan har repor och märken efter många göständer.

Margareta tycker bäst om att hålla i spöet under trollingfiske men väntan kan bli lång.

Fast inte så lång. Och gösen var ju inte heller så lång. Vi fick ett par stycken i ungefär samma storlek, men vi har ju tagit ett par gösar på drygt 7 kg (bortskämda är vi) men fiskelycka och avkoppling ska inte räknas i kilo och längden har ju ingen betydelse, sägs det:)

När solen började gå ned "i säck" åkte vi hem. Helt avkopplade och nöjda. Gösarna vi tog var också nöjda eftersom de släpptes tillbaka i sitt rätta element. Lite större får de vara. Var vi för upptagna av att bara njuta, eller var det fel på betet. Hemska tanke om jag körde på fel ställen. Men i slutänden kvittar det. En död fisk på båtens durk är inget mått på fiskelycka.

Å andra sidan är det intressant med betesval. Hörde berättas om en tjej som plockade hallon och skulle skölja vägdammet från dem i en liten å intill vägen. Då kom en gädda upp och högg efter den hallonfyllda handen. Det inspirerade mig att tota ihop detta bildmontage som sedan såldes till en tidnings Turistbilaga. Slänger med denna bild som lite kuriosa.

Hoppas nu att sommaren fortsätter med mer värme och stilla kvällar och att även hösten blir mild och varm så kanske jag får möjlighet att visa bilder på lite större gösar.

Bildreportage med drag i

Mitt första längre uppdrag med en DSLR...

...skedde innan jag vant mig vid den. Hade för säkerhets skull min analoga Nikon F4s med när jag skulle både skriva lite om ABU-museet i Svängsta men också ta bilder. Utrustningen bestod av en ny Nikon D1 och objektivet 17-35/2.8 som både hade AF-S och vanlig bländarring. Resultatet blev kanske inte helt perfekt då jag också skulle skriva och måste anteckna en massa.

När jag skulle summera bildinnehållet tyckte jag att något fattades. Nämligen den miljö ABU:s redskap används i. Lade därför till ett par analoga bilder jag tagit med en liten Rollei 35 SE.

En stämningsbild tagen på Bolmen med Rollei 35SE. Negativet scannat. Lägg märke till skogsbranden i bakgrunden. Jag var ledig så den fick annan fotograf bevaka.

AB Urfabrikens originalverkstad har blivit museum. Här grundlades tillverkningen av en av Sveriges största exportartiklar. Nämligen spinnrullen som först hette Record, men som utvecklades till den världsberömda multiplikatorrullen Ambassadeur. Grundaren Göte Borgström och hans anställda tillverkade annars taxametrar, ur och andra finmekaniska artiklar, men fick idén att tillverka fiskredskap strax efter andra världskriget. Bilden är tagen med Nikon D1 i färg men konverterad till sv/v och tonad. Den nu aktuelle marknadschefen Olle Lidesjö med kollega fick agera personal på bilden.

Till vänster den första Recordrullen och till höger en modernt designad Ambassadeur. I bakgrunden syns de klassiska ursprungliga Ambassadeurrullarna som bara tillverkades i 2 storlekar och benämndes 5000 resp 6000. Den röda färgen var länge den klassiska rullens signum.

ABU 444 (till höger) var ABU:s första egentillverkade haspelrulle. Den blev något av en succé på hemmamarknaden och hade en unik bakplacerad slirbroms. Kom på 50-talet. Till vänster en modern haspelrulle från ABU, späckad med kullager och en mekanism baserad på s k snäckväxel som precisionsfräses. Sedan denna bild togs har designen blivit ännu mer sofistikierad. Vissa konservativa sportfiskare hävdar att den nu gällande utanpåliggande spolen inte är någon större förbättring. Andra anser tvärtom. Hur som helst går både den gamla 50-talaren och sin 5 decennier yngre släkting utmärkt att fiska med med. Och fisken skiter väl i utseendet på rullen?

Eller hur? Försökte fråga abborren innan den släpptes tillbaka. Hade den kunnat tala hade den nog ansett att betet är vad som syns samt kallat mig förbannad lurendrejare som sabbade mellanmålet. Denna bild är också tagen med analog Rollei 35SE och negativet scannat.

Drag i massor har har tillverkats vid ABU-fabriken i Svängsta. Tja, drag och drag...Beten av olika typ är nog mer korrekt att skriva för här finns även pilkar och wobblers.

Vid mitt besök i Svängsta guidade fortfarande Henning intresserad publik på museei. Henning kunde ALLT. Inte så konstigt då han själv var trotjänare i den gamla verkstaden. Den moderna fabriken ligger bara ett par stenkast från den gamla verkstaden vid Mörrumsån. Eller ska man kanske skriva ett par spinnspökast?

________________________________________________________________________________________

JA, HÄR SLUTAR JAG FÖR DENNA GÅNG. KANSKE DET KOMMER NÅGOT OM TRÅKIGA ELLER TRAGISKA BILDER SOM MÅSTE TAS. MEN INTE IDAG. TÄNKER PÅ OLYCKSBILDER SOM VERKLIGEN KAN FÅ EN ATT KÄNNA SIG SOM EN "HYENA" OCH SOM LÄMNAR SPÅR I HJÄRNA OCH HJÄRTA.

______________________________________________________________

Min födelsestad både lik och olik

KÄNDE MIG HEMMA OCH BORTA SAMTIDIGT

Som nämnt tidigare återvände jag till Nyköping först efter några decennier. Mycket var sig likt, annat helt förändrat. Det mesta dock till det bättre och jag fick nya perspektiv på platser som betytt mycket för mig under mina barndomsår.

Den gamla kvarnens hjul hade ställts ut som sevärt objekt och delar av kvarnen blivit restaurang. Här vid kvarnbron tillbringade jag många timmar med fiske när dammluckorna var stängda. Bilden tagen nyårsafton strax innan 2008 blev 2009. Testade en Sony A900  första gången. Trevlig kamera.

Storgatan var när jag flyttade från Nyköping fortfarande genomfart för dåvarande Riksettan och kullerstensbelagd på många ställen. Nu delvis förvandlad till gågata och asfalterad. När Riksettan gick här var det trångt om saligheten. Bilden tagen med ett Zeiss 85/1.4 i skymningsljus.

Nedanför kvarnfallet hade en mycket vacker gångväg anlagts. Den följer ån ända ned till hamnen 

Vägen passerar den gamla bron jag lekte vid

För att inte tala om alla timmarna jag tillbringade med metspö i näven här vid Nyköpingshus. Från detta gamla slott regerades Sverige en tid innan Stockholm blev huvudstad. De flesta känner väl till "Nyköpings Gästabud"? Gästerna slängdes i fängelsehålan och nyckeln kastades i ån enligt historien.  

Nåväl, ån är mindre fiskrik nu fast å andra sidan mycket renare och numera har laxen återvänt. Flugfiske med tvåhandsspö efter öring.

Anna Lindhs vackra minnesplats på vägen ned mot Kvarnbron. Tyvärr vandaliserades den ett antal gånger. Ibland undrar man hur vissa individer är ihopskruvade under peruken. Sorgligt i dubbel bemärkelse.

Slutligen leder gångvägen ned till hamnen. Här lägger båten ut från åmynningen ut på fjärden till den vackra skärgården.

Hamnområdet hade verkligen ändrats rejält till det bättre och vimlade av folk alla sommardagar. Mycket vackert renoverat hamnkontor som nu blivit restaurang.

För att inte tala om de gamla hamnbodarna. Nu plats för olika små affärer, gallerier och annat. När jag växte upp i Nyköping mynnade en stor kloak ut i hamnbassängen framför bodarna som då var ett kärt tillhåll för "pilsnergubbar" som skrämde oss ungar när vi metade runt kloaken och fick massor med fisk bland allt dasspapper och använda kondomer. 

HÄR SLUTAR DENNA DEL AV BILDRAPSODIN FRÅN ETT ÅTERBESÖKT NYKÖPING. DET BLIR KANSKE EN FORTSÄTTNING NÅGON GÅNG FRAMÖVER. DÅ MER INRIKTAD PÅ SJÄLVA STADSMILJÖN. ÅN, HAMNEN OCH DESS OMGIVNINGAR BETYDDE MYCKET FÖR MIG NÄR JAG VÄXTE UPP. SKÖNT ATT KUNNA VANDRA HÄR OCH BARA KNÄPPA ENKLA BILDER UTAN KRAV PÅ ATT DE SKULLE VARA YRKESMÄSSIGA.

______________________________________________________________________

Stressfotografens helg

En pressfotografs helg under tidigt 90-tal

Förutsättningar: Tre anställda fotografer har ett schema som innebär att var tredje helg tjänstgör man ensam och ska "serva" en helgskribent, två sportskribenter samt innan deadline nattredaktör och redigerare.

Förutom att framkalla och kopiera egna bilder ska lokalredaktionernas filmrullar framkallas och kopieras manuellt. Ingen kopist finns. Lokalredaktionerna tar inga actionbilder eller bilder under svårare ljusförhållanden.

Bevakningslistan omfattar 22 uppdrag plus sådana som tillkommer (exempelvis trafikolyckor, bränder eller plötsliga nyheter). Lägg därtill att de flesta av uppdragen innebär både kortare och längre körningar- ingen mobiltelefon finns (dock kommunikationsradio och polisradio).

Uppdragen omfattar under lördagen och söndagen 4 fotbollsmatcher på 4 olika orter, 1 hockeymatch och 1 handbollsmatch på "hemorten", scoutläger ute i oländig mark 6 mil från redaktionen, skolklassjubileum, loppmarknad, en sen rockkonsert som börjar 2400 under lördagen, fisketävling som börjar 0700 på söndagen 3 mil från redaktionen, Centerpartistämma i Växjö 6 mil från hemorten, konstutställning i nytt Galleri, motocross 4 mil från hemorten, riksdagspolitiker besöker hemstaden, brandövning etc..etc..

Som lök på laxen (eller kanske mök på braxen) 2 otäcka trafikolyckor ( råkade köra om polisbilen bara för att hinna) och en dam som tipsar redaktionschefen om att hon hittat en "rekordstor" svamp (6 mil körda i onödan då svampen hade skrumpnat ihop när fotograf och reporter anländer). Fast bossen tyckte det var viktigt att denna svamp kom med.

Schemat säger 10 tim tjänstgöring lördag och 10 tim söndag. Går inte bra ihop med den sena konserten efter midnatt och tidig fisketävling på söndagen eftersom man ska vara i Växjö kl 0930 för att sedan hålla på hela dagen tills tidningen ska gå i tryck vid c:a 23.00.

När helgen summeras har man alltså kört 92 mil (nästan olaglig hastighet hela tiden), manuellt framkallat 20-30 filmrullar, luppgranskat negativen och kopierat bilderna. Hela kroppen stinker fixermedel och svett. Sedan ska ens egna bilder vara klara vid olika tidpunkter så att skribenten får dem i tid. Och framförallt måste man ju hinna fotografera. Den sista fotbollsmatchen fotograferade jag från bilen genom nedvevad ruta eftersom det bara återstod 2 min av matchen. Det var lyckligtvis en hörna som inträffade då. Men 10+10 tim...glöm det. Dessutom skulle man ju äta i den mån man hann det. Att ligga och köra på motorväg vrålkissnödig är heller ingen höjdare.

Oavsett omständigheterna var den oskrivna med stenhårda lagen: Återvänd aldrig utan bild utan mycket bra ursäkt. T o m när jag råkade få en puck från blå linjen rakt i munnen och halvsvimmade såg en konkurrerade kollega från annan tidning till att min film levererades innan jag forslades till akuten. Har så mycket konstig metall i käften att jag förmodligen kan driva kameran via galvanism wired from the mouth istf batteri.

Sedan ställs naturligtvis kravet att ens bilder ska vara "klara och skarpa" samt framtagna i olika versioner (höjdare eller breddare), negativen ska arkiveras i pärmar. 

Räkna dessutom med att de olika evenemangen ALDRIG startar på angiven tid, att bara bilkörningen borde ta 10 tim i anspråk. Dessutom förväntas man ha polisradion på när man är och äter samt även hemma vid sängen när man ska sova (i den mån man nu hinner det).

OBS: Alla helger var inte så här, men långt ifrån ovanliga. Hade man otur låg schemat så att man skulle vara dagfotograf på måndagen, mindre otur så var man kvällsfotograf och stor tur så var man ledig beroende på det rullande schemat.

Så gick det till på den analoga tiden när de flesta bilderna var i sv/v på mindre lokaltidningar med stort täckningsområde. Pressfotograf är nog fel benämning. Kan ett bättre rimmande ord: STRESSFOTOGRAF

Så hur kunde man älska sitt jobb? Ja, det kan man fråga sig men jag gjorde det i alla fall trots att jag idag sitter med pajad axel och nacke (fotoutrustning är tung när man sk springa med 2 motorkameror kring halsen och resten av gluggarna plus annat utstyr i fotoväskan över axeln), magbesvär mm.

Jag är alltså varm anhängare av den digitala fotografin. Att kunna sända från plats direkt till redigeraren. Kom också ihåg att även i slutet på 80-talet och början av 90-talet var inte alla tidningens objektiv försedda med AF-möjlighet. Något som många yrkesfotograf-wannabees upptäckte jämte att yrket inte bara handlade om att fotografera.

Så inget nostalgiskt snack från mig om den "gamla, goda analoga tiden"

Allt skulle bevakas: Sunnerbo Lucia var jätteviktigt. Missade man det blev det tjära o fjäder

Eller konserter

Lokal fotboll eller annat evenemang. Det gällde att komma som ett skott och plåta samt rusa vidare.