Snabbast över mållinjen

Lite från arkivet. Förra sommaren.

Det är EM deltävling i dragracing. Depåområdet är proppfullt med tävlande när jag glider in på Tierp Arena. En helg fylld med mycket hästkrafter och däckrök. Det är många tävlande som skall göra upp genom att accelerera sina fordon 402m och komma först över mållinjen.

Det är blandade klasser. Allt från hobbynivå till renodlade proffs. Allt styrs från ett reglemente så det blir på så lika villkor som möjligt. Men det kostar att köra dragrace. Din bil får utstå enorma krafter och därmed ett högt slitage vilket resulterar i täta byten av delar. Tex i den högsta klassen Top Fuel har bilarna ca 10 000 hk. Då är det inte lång livslängd på delarna oavsett vad de är tillverkade av.

Jag parkerar och lastar ur min kamerautrustning. Himmeln är blå och solen steker. Det väldigt varmt och jag svettas redan. I min stora isolerade vattenflaska har jag isbitar. Det är gott med kallt vatten när törsten skall släckas. Och vatten kommer gå åt en sån här heldag i solen. Jag rättar till solhatten och beger mig mot startområdet.

.

^{Den stora vingen genererar 5 ton tryck när Top Fuel dragstern accelererar och avgaserna som lämnar motorn genererar ca halvt ton. Det krävs för att få ner 10 000 hk i backen.}

Jag har fått möjligheten att fotografera inne vid startplattan. Jag har både hörselproppar och kåpor men när de högsta klasserna kör så räcker det knappt till när man står 5m ifrån bilarna. Och när Top Fuel kör så ramlar jag nästan omkull av vinddraget när de gasar iväg från startlinjen. "- det är första gången du plåtar va? *Skratt*" hörs från en av de andra fotograferna. Det är klart en bil som håller 500-600 km/h efter 3.5 sek genererar en hel del "tryck" tänkte jag när jag återfick balansen.

^{Top Fuel dragstern kör på ett bränsle som heter nitrometan. Skillnaden mot bensin är att 1kg bensin kräver 14.7kg luft för optimal förbränning medans 1kg nitrometan kräver endast 1.7kg luft vilket innebär att motorn kan förbränna över 7 gånger mer nitrometan.}

Det blir en liten paus när man inspekterar banan efter skräp och annat. Det gör man rätt så ofta för att säkerställa säkerheten för de tävlande. Ibland lossnar det någon del eller lite oljespill från någon bil och då kör man ut traktorer som sopar banan med stora borstar. Ibland sprutar man även på med "trackbite" som är ett medel som fungerar som ett klister på vägbanan. För att ge bilarna ett extra bra fäste.

^{Starter. Den som bestämmer när bilarna skall rulla fram till startlinjen. I sin hand håller han en kontroll som styr lamporna på startgranen även kallad "julgranen". På den ser varje tävlande när de står exakt på startlinjen och sedan när den gröna lampan tänds bär det iväg.}

Det är skönt med en paus. De flesta går till pressrummet men jag stannar och ställer mig i skuggan istället. Passar på att dricka vatten och bläddrar igenom bilderna. Det är svårt att panorera med bilarna och samtidigt ha en lång slutartid för att få lite fartkänsla i bilderna. Många blir suddiga och jag justerar lite inställningar inför nästa runda som är lite saktare bilar vilket innebär ännu längre slutartid.

^{Kön till startplattan (pitlane). Här får endast funktionärer och mekaniker och medlemmar i raceteam vara. Här står en funktionär redo att släcka brand. "- Darth Vader, är det du?"}

Det är lång kö till pitlane och bilarna knuffas för hand eller dras fram av en fyrhjuling eller liknande. Det är mycket snack i kön och även fast de flesta är "motståndare" så är humöret glatt och orden vänliga. Många fokuserar ju så klart på det sista och går igenom däcktryck, lustgassystem m.m innan det blir deras tur att rulla fram till linjen. Jag frågar ett team hur läget är och de är lite bekymrade då det är en tuff motståndare som de ska möta.

^{För vissa blir det besvikelse när man förlorar och blir så kallad eliminerad.}

Det går inte som tänkt för teamet och de blir utslagna av en snabbare bil. Men det var nära men nära räknas inte. Det handlar inte bara om hur du kör bilen som utan mycket handlar också om reaktion vid startgranen. Det gäller att komma iväg precis när den gröna lampan tänds. Varken före (tjuvstart) eller efter. Det krävs mycket koncentration för att allt ska klaffa. Har du en snabb bil med några extra hästar under huven så kan du köra ikapp om du kommer iväg sent men i toppen när det närmar sig final är det ganska jämt så det är svårt.

^{För andra blir det extra glädje när man tar sig vidare mot en final och kanske en pallplats.}

Det är inte bara bilar som tävlar utan också motorcyklar. Det finns olika klasser där också allt från gaturegistrerade fabrikshojar till fartmonster som kör på nitrometan och har 1500 hk. Personligen kan jag tycka att det är rätt så vågat att gränsla en sådan hoj och sedan vrida fullt på rullen. I en bil så sitter man ju i en störtbur som skyddar om olyckan är framme. På en hoj är det inte mycket som skyddar.

^{Redo för takeoff.}

^{Full rulle och låg ställning för fartvindens skull.}

^{Ett fartmonster lämnar startlinjen. Vågat värre.}

Solen steker på och jag fyller hela tiden på med vätska för att inte bli uttorkad. Det gäller att vara alert när man står vid startplattan. Vid det här laget börjar jag skönja en lätt rodnad på huden och jag smetar på lite mera solskydd. Det börjar också bli dags för lunch. Jag letar mig ut till depåområdet igen och passar på att gå en runda bland depåtälten och kika lite. Det är fritt för all publik att besöka raceteamen i depåområdet.

^{Precis tillbaks efter ett race. Nu gäller det att snabbt förbereda inför nästa utslagsrunda.}

^{Den 8.2 liter stora motorn i Top Fuel dragster monteras isär i molekyler efter varje race.}

^{En noga rengöring och kontroll utförs innan allt monteras ihop igen.}

Det är full aktivitet i depåområdet och jag stannar till lite extra hos ett finländskt racing team som håller på att montera isär motor och drivlina. Kopplingen som är helt i metall glöder nästan fortfarande och jag kan känna värmen från den. Det är många mekaniker i detta team och var och en har sin egen uppgift och ansvarsområde på dragstern. Allt flyter på i ett imponerande tempo.

^{Det finns juniorklasser också. Tänk att vara 10 år och ratta en sån här "lådbil".}

Jag tar en sista tugga av kebabtallriken och skyndar mig tillbaks. Precis i tid för att se det sista av juniorerna som gör upp. Nu är det strax dags för en ny tävlingsklass med bilar innan finalerna börjar. Det är dags för gamla klassiska amerikanare med v8 muller. En del har imponerande puts på sin gamla bil och andra är lite mer råa.

^{Det gäller att ha tungan rätt i munnen när man bara ser himmel framför sig.}

^{Här fick en bil sladd och kom över på andra banan. Den fick stopp på bilen innan betongmuren och den andra bilen hade redan passerat som tur var.}

^{Det gäller att däcket sitter fast på fälgen när man har bra fäste.}

^{En redig "burnout" där man låter backdäcken spinna loss är bra. Då rengör man däcken samt så lägger man ut gummi på banan för extra fäste.}

Det blir en längre paus och inspektion av banan igen inför stundande finaler. Bilar och motorcyklar i varje tävlingsklass radar upp sig. Det är nu det gäller vem som blir etta och vem som blir två. Jag har varit en sväng till pressrummet och tömt minneskorten i kamerorna. Många bilder har det blivit under dagen. Finalerna rivs av och efter en dags träning så börjar bilderna sitta som de ska och det blir ett bra avslut.

^{Fina pokaler ska delas ut och även prispengar.}

^{Har man gjort bra ifrån sig så får man ställa sig överst på prispallen och ta emot publikens jubel.}

En kul och lärorik dag är till ända. Både foto och upplevelse har varit på topp. Många skratt och roligt snack i pauserna med de andra fotrograferna. Rekommenderas verkligen att någon gång besöka en dragracing tävling. Tierp har en fin arena. Det är fritt att ta med egen mat och fika in till läktaren. Många hade en kylbag med sig med mat och dryck i. Det går även att handla mat inne på området om man vill det. Riktiga toaletter finns även för besökarna och inte de där tråkiga bajamajorna. Så håll ögonen öppna för tävlingar på Tierp Arena och gör ett besök och få en minnesvärd upplevelse. Glöm inte hörselskydden bara.

Plötsligt händer det

Jag sitter i en trälåda högt upp i de Andalusiska bergen i södra Spanien. Det är dimmigt och småkallt. Kompisen dricker kaffe och jag stirrar intensivt ut mot bergssluttningen utanför. Vi är här för att förhoppningsvis få se och fota det utrotningshotade lodjuret Iberisk panterlo som endast finns här.

År 2002 fanns det endast ca 94 individer kvar och en total utrotning var nära men tack vare akuta räddningsåtgärder som sattes in av spanska regeringen tillsammans med WWF har beståndet ökat successivt sedan dess. Den är fortfarande rödlistad men är på en stark uppgång.

Det har gått några dagar och vi har inte sett eller hört något lodjur än. Det är slitsamt för både kroppen och hjärnan med 12 timmars pass på helspänn och lite sömn där emellan. Men vi håller modet uppe för vi vet att vi är här på den bästa tiden och med de bästa förutsättningarna då det är parningstid och lodjuren är extra rörliga i området. Våra trälådor så kallade gömslen är också placerade invid de stigar som lodjuren brukar använda.

Vi vet att det är på djuren och naturens villkor och inga garantier finns. Framför allt inte sådana här gånger då det inte finns några extra "tricks" att ta till. Tålamod och väntan är det som gäller och har vi tur så blir vi rikligt belönade. Femte dagen börjar precis som alla dagar innan med tidig morgon och ca 1 timmes bilresa längs dåliga vägar uppför berget i kolsvart mörker. Det är sista dagen och en liten misströstan infinner sig att vi kanske inte kommer få se något lodjur.

Det ljusnar och timmarna tickar på medans vi sitter trötta och blickar ut. Plötsligt pekar kompisen och jag tittar inte ens utan klistrar ögat mot sökaren innan jag vrider upp kameran. Där kommer den! Det är ca 10m fram till ett ståtligt och vackert lodjur. En välmående hona som sakta kliver fram från buskarna. Jag har svårt att ta in detta fantastiska ögonblick och jag matar reflexmässigt på med bilder. Hon luktar på några stenar och går sedan sakta och lugnt förbi oss. Det hela är över på ca 30 sekunder men WOW! Ett minne för livet.

.

.

.

.

.

Året 2022

År 2022 blev nog ett rekord år i antal tagna bilder. Framför allt från naturen men väldigt mycket familj och musik samt flygplan. I maj uppgraderade jag min hårdvara och började använda spegellöst. Det blev en fröjd att kunna fota ute i naturen helt ljudlöst och komma djuren och fågellivet närmare. Och det är just från naturen och framför allt fåglar jag väljer att visa bilder på sånär som på ett inslag av en metallfågel.

.

Januari började med en tur till Råstasjön i Solna. Som vanligt mycket gråhägrar på plats och ofta lite småbråk som är kul att fånga på bild.

.

Februari bjöd på en vacker lappuggla. Ett spännande möte.

.

Mars månad så dök det upp en ägretthäger i trakterna. Börjar numera bli en ganska vanlig gäst men är alltid lika kul att se och fota.

.

April var det full fart på känslorna hos svarthakedoppingarna. En inkräktande hane får sig en match.

.

Maj kryddas till lite extra genom en resa till Ungern och möte med det exotiska fågellivet där.

.

Juni månad så har tornfalksungarna växt på sig rejält och det är snart dags att lämna holken.

.

Juli månad blir det en båtutfärd på Mälaren för att fota närbilder på fiskgjuse.

.

Augusti fastnar en plåtfågel på bild. Det är flygvapnet som har uppvisning och gamla veteranplan som tex viggen mullrade runt på himlen.

.

September månad så får jag ett möte med törnskatan som också blir ett nytt kryss i min artlista.

.

Oktober reser jag till Kalvträsk och träffar Conny och hans kungsörnar.

.

November tittar solen fram och det blir en fin stund med strömstaren.

.

December firar jag jul hemma i Norrland och i grannbyn har det landat en sällsynt tallsparv i någons trädgård. En ny raritet och det blir ett nytt kryss i min artlista.

.

Gott nytt år!

Välkommen nya fotoåret 2023. Och hoppas det bjuder på många intressanta upplevelser och bilder.

Stockholms nyårsfyrverkeri uteblev i år också. Jag är egentligen inte så förtjust i att det skjuts fyrverkerier överallt på nyår. Dock uppskattar jag att titta på ett välordnat fyrverkeri av det större slaget.

I år så avslutade Eje Berglund sin nästan 40åriga karriär inom pyro. Eje var den som bland annat anordnade millennium fyrverkerierna i Stockholm och hade nu utlovat en likvärdig uppvisning i sin hemmastad Gävle.

Det blev en fantastisk uppvisning och säkert största i Norden. Svårt att göra den rättvis med bilder men några visar jag upp här i alla fall.

.

.

.

.

.

.