Första printen

Så äntligen har första printen kommit ut ur min skrivare.

Visst, jag saknar RIP'en, men skrivaren gör som jag vill. Och vilket resultat det blev, otroligt. Nu är det bara mig det hänger på om mina printar ska bli bra.

Det lär väl gå åt några blad innan jag blir helt nöjd. Fick tag på ett underbart papper som heter Museo Silver Rag. 

Så nu ser jag fram mot att påbörja utskrifterna av bilder.  

Ska även kalibrera skärmen enligt UGRA certifiering innan jag fortsätter. 

Jag har blivit med printer

Så har jag så äntligen köpt mig en skrivare. 

Va, tänker du, har jag inte haft skrivare tidigare? Jo många.

Men nu har jag köpt en storformatare, Epson 4800. Har länge tänkt köpa en men inte tyckt jag haft råd. Så fick jag tag i en begagnad till hyfsat pris.

Men med skrivaren kom en stor fråga. Vad ska jag skiva ut för bilder? Inte bara att printa, bör ju ha något vettigt. Material har jag, men det är så svårt att välja, ska jag ta bild A eller B, eller kanske bild C. Så kommer nästa stora fråga, vilket papper. Tidigare fanns det blankt eller matt. Nu har jag upptäckt att det finns mängder av varianter, olika struktur, olika ton mm, mm.

Livet var enklare förr.

Så kan man ju tycka att det är billigare att lämna bildfilen till ett labb. Visst, men det är som när man stod i mörkrummet och slabbade med kemikalier. Det är känslan att ta fram bilden själv så har man ju kontroll på vad man gör.

Nu väntar jag bara på att få hem en uppgraderad RIP som fungerar på Leopard. Med RIP,en så underlättas utskrifterna och färgförbrukningen blir optimerad. Men framförallt, så finns det ICC-profiler till alla papper. 

Jag tänker börja med att printa bilder som jag ska ha till en kommande utställning med Tanzaniabilder.

Skjuta från höften

Vid mitt besök i Tanzania fick jag glömma det mesta jag lärt mig om kompositioner vid fotografering.

Folket där är mörkhyade, rättare sagt svarta. Så kommer jag från ett regnigt Sverige och är inte ens ljushyad, jag är VIT. Jag syns på långt håll. Att jag dessutom har 2 i deras ögon monsterkameror hängandes på mina axlar gör inte saken bättre. Det är en D2x och en D200 alltid med någon 2,8 glugg påmonterad och de har ganska stora öppningar.

Föresten, någon som vet hur det känns att i minsta detalj bli granskad av ca 50 barn på mycket nära håll och även vuxna på lite håll, med kamerorna på axeln och drickandes vatten ur en flaska. Jag lovar, där var det nära panik, snälla även jag dricker vatten, sluta titta på mig.

När jag så ville ta ett kort på något barn hade jag ca 0,5 sekunder på mig från det att jag lyfte upp min kamera till ögat tills jag var tvungen att knäppa av på det enskilda barnet. Därefter fanns det många barn runt omkring. Många av dem skulle leka Rambo eller liknande. Det var sällan problem annars att fotografera barn. Vuxna reagerade ofta som Svenskar, "Nej ta ingen bild på mig".

Så fort jag knäppt några bilder på barnen kom de skrikandes och ville se bilden, alltid lika roligt.

Så jag tänkte att igentligen skulle man lära sig att skjuta av bilder från höften. Det skulle gå att få mera natruliga bilder då.

Många personer jag fotograferade kunde inte förstå varför jag inte alltid ville fota hela människan utan bara en del. En hand, en fot eller en normalt beskuren bröstbild. För mig är det ofta bättre att se detaljer i en persons ansikte än hela personen på avstånd.

När jag gick där i Tanzanias stekande sol tänkte jag på vad min kamera fått utstå. Allt från extrem kyla och snö i Sylarna ( se Christer Lindhs bild på mig) till denna 40 - gradiga hetta. Nu fungerar väl de flesta kamerorna bra, men jag känner att jag kan lita helt på min Nikon, den har varit mig trogen i 60 000 ggr.

Jag tog regelbundet backupp på mina minneskort till en mellanlagringsenhet, en Hyperdrive Colorspace. Jag var även noga med att aldrig förvara kort och mellanlagring på samma ställe, ifall någon tyckte sig behöva någon av mina väskor. Nu gick allt bra. 

Christer 

9 kronor

9 kr per dag, så mycket skulle det kosta mig att hjälpa min tolk med en bra 2-årig utbildning. Han kom inte in på den den statliga skolans linje han vill gå. Efter skolan räknar han med att flytta hem igen och använda sina kunskaper till att hjälpa sin familj och sin by.

Det finns ingen el i byn, all bor i hus tillverkade av bränd lera, många med halmtak och jordgolv. Spisen är så långt från vår induktionshäll man kan komma, tre stenar med en brasa under.

Att då hjälpa denna kille och hans familj kanske är bra. Detta trots att jag bara hjälper en eller 6 personer då det indirekt blir en hjälp till hela familjen.

Det finns många familjer med liknande problem. Det är långt från faddorgalor och 90-konton. Men här vet jag att mina pengar kommer fram. Jag har träffat dem och ätit mat hos dem.

Men så finns det de som försöker jobba ihop pengar till en gris, pris 20 SEK, eller till barnas skolböcker som kostar 7,50 /st och det åtgår ca 5 per barn. Skoluniformen kostar knappt 100 kr och den är obigatorisk, utan den får inte barnen gå i skolan. 

Så får jag en anledning att åka tillbaka och hälsa på. Den senaste resan kostade mig totalt 15 000 SEK för tre veckors vistelse, mat och boende. 

Så vem vet, det kanske blir ytterligare en resa i år. Allt på egen hand utan resebrå eller organisationer, det blir mera verkligt då även om PMU bedriver verksamhet där vi var.

Gör jag rätt eller fel som hjälper?  Jag kommer att lägga ut lite flera bilder så du får se hur det ser ut.  

Svart o Vit

En resa till svartaste Afrika sätter sina spår. Inte något negativt med svart, de flesta av befolkningen där är väldigt mörkhyad. 

Kontrasten mot oss är väldigt stor. Komma från Sverige efter ett halvårs solfrånvaro sätter sina spår. Jag var faktist vit jämfört med dem. Ändrade min hudfärg lite på de veckorna jag var där.

Fortfarande sitter jag och sorterar bilder därifrån.

Vissa bilder man lägger ut på FS får flera betraktare än andra. Min bild "Samarbete" har på kort tid fått många besökare, sånt känns kul.

Den bilden är faktiskt arrangerad. Men idén kom till mig när jag satt hemma hos en ca 80 år gammal dam. Hon tog en av oss vita i handen och jag tog en bild. Bilden blev rätt bra, men jag ville göra den lite bättre. Jag har flera varianter på Samarbete, vem vet, kanske jag även lägger ut den.

Tänk om vi kunde ta varandra i hand och sluta fred i stället för att sloss bara för att vi ser annorlunda ut. Ingen kan ju hjälpa att han eller hon är född på ett annat ställe.

Christer