Skjuta från höften

Vid mitt besök i Tanzania fick jag glömma det mesta jag lärt mig om kompositioner vid fotografering.

Folket där är mörkhyade, rättare sagt svarta. Så kommer jag från ett regnigt Sverige och är inte ens ljushyad, jag är VIT. Jag syns på långt håll. Att jag dessutom har 2 i deras ögon monsterkameror hängandes på mina axlar gör inte saken bättre. Det är en D2x och en D200 alltid med någon 2,8 glugg påmonterad och de har ganska stora öppningar.

Föresten, någon som vet hur det känns att i minsta detalj bli granskad av ca 50 barn på mycket nära håll och även vuxna på lite håll, med kamerorna på axeln och drickandes vatten ur en flaska. Jag lovar, där var det nära panik, snälla även jag dricker vatten, sluta titta på mig.

När jag så ville ta ett kort på något barn hade jag ca 0,5 sekunder på mig från det att jag lyfte upp min kamera till ögat tills jag var tvungen att knäppa av på det enskilda barnet. Därefter fanns det många barn runt omkring. Många av dem skulle leka Rambo eller liknande. Det var sällan problem annars att fotografera barn. Vuxna reagerade ofta som Svenskar, "Nej ta ingen bild på mig".

Så fort jag knäppt några bilder på barnen kom de skrikandes och ville se bilden, alltid lika roligt.

Så jag tänkte att igentligen skulle man lära sig att skjuta av bilder från höften. Det skulle gå att få mera natruliga bilder då.

Många personer jag fotograferade kunde inte förstå varför jag inte alltid ville fota hela människan utan bara en del. En hand, en fot eller en normalt beskuren bröstbild. För mig är det ofta bättre att se detaljer i en persons ansikte än hela personen på avstånd.

När jag gick där i Tanzanias stekande sol tänkte jag på vad min kamera fått utstå. Allt från extrem kyla och snö i Sylarna ( se Christer Lindhs bild på mig) till denna 40 - gradiga hetta. Nu fungerar väl de flesta kamerorna bra, men jag känner att jag kan lita helt på min Nikon, den har varit mig trogen i 60 000 ggr.

Jag tog regelbundet backupp på mina minneskort till en mellanlagringsenhet, en Hyperdrive Colorspace. Jag var även noga med att aldrig förvara kort och mellanlagring på samma ställe, ifall någon tyckte sig behöva någon av mina väskor. Nu gick allt bra. 

Christer