Grupper

Erik
jag tycker det är kul att du problematiserar detta med minneskortet - ett bevis på att detta inte är magi, tänker jag

under andra förhållanden, med okunskap om elektronik och minneskort, skulle dina bilder kunna ses som rent trolleri - du skulle kunna vara farlig som förvrängde människors syn och upplevelse med din apparat

för många år sedan, under en Afrikaresa, stötte jag på en man som fotograferat en Medicinman
han kunde inte förstå att han jagades ut av byn för att slänga sig i floden där han räddades ombord på en färja- kameran tog medicinmannens medhjälpare och slog sönder

medicinmannen, och de omkring honom, var helt övertygade om att med kameran som trollverktyg förvandlades medicinmannen till en pytteliten figur och förlorade all sin kraft
- något sådant får inte ske, det skulle ju sätta hela området med människor i kaos

detta är ju lätt för oss att förstå - på ett negativ blir en person pytteliten och förlorar sin kraft
Donald Trumph verkar inte lika skrämmande på ett litet negativ som på en stor TV-skärm med ljud

vart vill jag komma, jo att det kan både vara ett vasst och farligt vapen som vilseledande
- symbolik kan användas i religiöst - politiskt syfte, att manipulera oss att köpa saker osv

- finns det hos en fotograf/bildkonstnär ett ansvar - eller kan en handskas hur som helst med symbolerna?
i konstens namn

jag har själv först tänkt på detta efter Barbro`s kommentar - mina symboler

det jag förstår är att det krävs en gemensam förståelse av symbolerna för att överföra en upplevelse till betraktaren av den art jag vill förmedla

men, som konstnär/fotograf måste jag vara öppen för andras tolkningar och på det sättet blir ju bilden en överföring till betraktarens tankar grundade på livserfarenheter, kunskaper osv hos betraktaren - och blir utifrån det - gillad, ogillad eller osedd

kanske är det detta som gör att vissa bilder blir mycket omtyckta - den gemensamma beröringen i bilden - gemensamma symbolvärden
eller är det marknadsföringen, manipulationen?

ja, inte vet jag
det enda jag vet nu - är att jag använder symboler i stor utsträckning i mina bilder, framför allt de som jag skapar i P Shop
naturligtvis finns de också i fotografier jag tar - det är med hjälp av mina fotografier jag skapar bilder
och
i botten finns ju jag som bestämmer vad och vika bilder som skapas

det är spännande, i vår grupp, hur många olika uttryck det finns
och
att jag oftast känner igen vem som använder just den uttrycksformen/bildspråket

vi söker
och
utvecklas
kommer något på spåret .....

men symbolerna finns där
vare sig vi är medvetna om det
eller inte

som du säger Erik
vad vore livet utan symboler och symbolik

/inger

Erik
jag tycker det är kul att du problematiserar detta med minneskortet - ett bevis på att detta inte är magi, tänker jag

under andra förhållanden, med okunskap om elektronik och minneskort, skulle dina bilder kunna ses som rent trolleri - du skulle kunna vara farlig som förvrängde människors syn och upplevelse med din apparat

för många år sedan, under en Afrikaresa, stötte jag på en man som fotograferat en Medicinman
han kunde inte förstå att han jagades ut av byn för att slänga sig i floden där han räddades ombord på en färja- kameran tog medicinmannens medhjälpare och slog sönder

medicinmannen, och de omkring honom, var helt övertygade om att med kameran som trollverktyg förvandlades medicinmannen till en pytteliten figur och förlorade all sin kraft
- något sådant får inte ske, det skulle ju sätta hela området med människor i kaos

detta är ju lätt för oss att förstå - på ett negativ blir en person pytteliten och förlorar sin kraft
Donald Trumph verkar inte lika skrämmande på ett litet negativ som på en stor TV-skärm med ljud

vart vill jag komma, jo att det kan både vara ett vasst och farligt vapen som vilseledande
- symbolik kan användas i religiöst - politiskt syfte, att manipulera oss att köpa saker osv

- finns det hos en fotograf/bildkonstnär ett ansvar - eller kan en handskas hur som helst med symbolerna?
i konstens namn

jag har själv först tänkt på detta efter Barbro`s kommentar - mina symboler

det jag förstår är att det krävs en gemensam förståelse av symbolerna för att överföra en upplevelse till betraktaren av den art jag vill förmedla

men, som konstnär/fotograf måste jag vara öppen för andras tolkningar och på det sättet blir ju bilden en överföring till betraktarens tankar grundade på livserfarenheter, kunskaper osv hos betraktaren - och blir utifrån det - gillad, ogillad eller osedd

kanske är det detta som gör att vissa bilder blir mycket omtyckta - den gemensamma beröringen i bilden - gemensamma symbolvärden
eller är det marknadsföringen, manipulationen?

ja, inte vet jag
det enda jag vet nu - är att jag använder symboler i stor utsträckning i mina bilder, framför allt de som jag skapar i P Shop
naturligtvis finns de också i fotografier jag tar - det är med hjälp av mina fotografier jag skapar bilder
och
i botten finns ju jag som bestämmer vad och vika bilder som skapas

det är spännande, i vår grupp, hur många olika uttryck det finns
och
att jag oftast känner igen vem som använder just den uttrycksformen/bildspråket

vi söker
och
utvecklas
kommer något på spåret .....

men symbolerna finns där
vare sig vi är medvetna om det
eller inte

/inger

Tackar för tipset!
Ska se om jag inte kan få till ett besök i helgen när jag är i Göteborg.
//Katja

Vad jag kommer ihåg var Robert Hughes bok pärlan just för lärdomen, kreativa infallsvinklar idéhistoriskt och bra skriven. Sånt jag uppskattar. Det ska vara en njutning att läsa och inte bara torra fakta.

Ett tips är att söka på olika lärosätens inst för konstvetenskap så finns säkert listor på kurslitteratur. En god idé att inte gräva för djupt och att låta det ta tid och välja utefter din egen lust och intressen.

Hej Lars, ´
Minns du vilka böcker ingick i din utbilning som är relevanta för modern konst?

Låter intressant.
Troligtvis massivt teoretisk men sånt kan vara trevligt om man är på hugget för att gräva ner sig. Synd bara att det inte är mycket bilder. Det borde vara fokus för konstböcker, även de teoretiskt upplagda.

Jag minns en bok som ingick i kurslitteraturen när jag läste konsvetenskap på 90-talet och som jag gillade mycket, The Shock of the New av Robert Hughes. Tematiskt upplagd historia kring modernismens genombrott och med utblickar mot samhällsomvandlingen i stort.

Hursom har dina inlägg väckt till liv min lust att läsa mera konsthistoria. De ekonomiska spörsmålen lämnar jag dock därhän.
/Lars

Intressant!
Din kollektion skapade ett embryo i mitt huvud som kan tänkas bli mitt eget egna rum så småningom.

/Ove

Det låter trevligt Monica! Ska kika på det vid tillfälle.

Jag kommer alltid i mål eftersom resan till stor del är målet. Har haft väldigt begränsat med utställningar och inte gjort någon bok osv. Din frågeställning aktualiserade funderingar jag haft länge. Visst är det kul att ställa ut osv och det jobbar jag till viss del för men egentligen är det själva arbetet som är det viktiga för mig.

För mig som amatör blir en utställning egentligen en förlängning av gilla-kulturen på t.ex. Facebook? En förhoppning om gillande alltså. För vad handlar det om egentligen när jag har min inkomst på annat håll? Bekräftelsebehov? Det är jag inte immun mot och samtidigt är jag mest intresserad av att göra min egen grej oavsett vad andra tycker.

/Ove

Om ni inte styr upp projekten och använder er av målbilder, hur kommer ni då i mål? Tankar av portfolion då och då till utställningar?
Jag försöker hitta en arbetes metod som fungerar bättre än den jag har idag, vilken inte fungerar alls.

Jag varken planerar eller följer upp ekonomin i mina projekt. I alla fall har jag hittills inte haft något projekt där jag tyckt att det skulle vara nödvändigt. (Jag har inte en oändligt stor kassakista och jag går ständigt back.) Saknas det pengar skjuter jag upp eller löser det på annat sätt.
Jag har ingen klar målbild. Projekten formas och omformas kontinuerligt. Tidpunkten när jag är färdig baseras snarare på en känsla än ett förutbestämt mål. Ett projekt för mig är inte bara ett mål, det är till stor del en resa.
Strukturerade utvärderingar är inget för mig. Erfarenheterna lagras i kroppen och följer med av sig själv. Den typen av projektplanering du beskriver skulle inte funka för mig. Jag skulle tröttna innan jag kommit igång. Lust, känsla och en gnutta disciplin kommer jag långt med.

/Ove

En inressant frågeställning, Thomas. Jag tjänar ingenting på mina bilder så jag går på känsla jag också. Jag är en strukturerad person som avsätter tid regelbundet till att skapa, även när jag inte "känner för det" sätter jag mig ner ibland och bara gör. Mina fotograferingar är planerade i och med att jag jobbar med iscensatta biler och det kräver en del förberedelse för att genomför, men mer strukturerad än så är jag inte, tror också att det skulle döda min kreativitet.

Lars Nordström, gillar kommentaren "smyga runt i buskarna och kalla sig för konstnär", tack för dagens skratt :).

Ett alltför uppspaltande i teoretiska modeller avseende fotoprojekt tror jag, i alla fall i mitt fall, skulle döda kreativiteten. Vill jag genomföra något så gör jag det helt enkelt och går till 100% på känsla för det jag gör. Professionella som har en budget att hålla sig till kanske behöver tänka så men tack och lov är jag amatör, den som älskar, och gör allt i min egen takt. Det får ta den tid det tar och kosta vad det kostar.

Jag misstänker att många konstnärer är ointresserade av ekonomisk teori, åtminstone är jag det. Det kan förklara varför jag inte drar in några stålar på mina bilder.
Kanske borde man jobba med reklamfotografi istället för att smyga runt i buskarna och kalla sig för konstnär.

Människan är alltigenom ond, en canser svulst på moder jord. Arvssynden kan ju inte tvättas bort med politiska floskler. Kanske leken gör att man för en kort stund glömmer vilket samhälle vi lever i och den annalkande kattastrof som för eller senare drabbar dig. Så passa på att lek medan det finns kvar ett hopp om en bättre existens.

Tack för inbjudan även om det tog tid innan jag svarade.
Trevligt att vara tillbaka igen efter en tids frånvaro och inaktivitet.
/Katja

Jag håller med dig Thomas!
Skapandet blir tyngre och mer mentalt arbetsamt, vilket jag tycker är det intressanta. Däri ligger de personliga utmaningarna, och bilderna blir också ännu mer intressanta. Det rent visuella kan i längden bli lite för ytligt och även uttjatat, man tröttnar.

Fotografi kan vara en motkraft mot allt som kväver människans lust att leka, och att känna sig hel. Med både styrkor och svagheter, ljus och mörker, förnuft och känsla.
Det fina med konsten - förutom glädjen i att vara ute och promenera och få frisk luft - är att det kan fungera som en frizon där man kan experimentara med alternativa sätt att tänka, släppa fram intuitiva impulser och känslor, låta de tankar som finns i medvetandet gestaltas i praktiken, att liksom ta ut det ur huvudet och titta på det utifrån.
När man ser på omvärlden på ett öppet, avslappnat men också medvetet och koncentrerat sätt växer det fram samband mellan tingen och en själv. I bästa fall känner man sig ännu mer som en del av och i samhörighet med verkligheten, det man ser och känner.
Jag saknar det mer magiska sättet att se på verkligheten jag hade som barn - och när jag drömmer. Var aldrig förtjust i att det tog slut med lek när man kom upp i tonåren. Och då menar jag inte lek i bemärkelsen spela boll eller gunga, även om det också hade sin charm. Nej, jag menar snarare känslan av att det fanns ett äventyr som väntade bakom varje hörn.
Jag tycker fotografin fyller den luckan, särskilt de stunder entusiasmen tar över och dämonerna - för att tala med Bergman - tar sig en tupplur. De behöver också lite tid att drömma.
/Lars

Thomas

för mig behöver det inte handla om demoner, som för Bergman
då kan det ses som ren terapi - en slags psykoanalys om det finns en person eller publik att spegla sitt uttryck i (Nore´n) och att sedan förstå sitt eget budskap eller det som vill ut och barbetas
brister kan vara ett centralt begrepp men också utveckling, fantasi och lekfullhet
som det du skrev om narrativ metod
och punctum

meningen med bilden kan,för mig, - bli tydlig efter den publicerats
eller efter vissa kommentarer
att SE andras bilder och kanske förstå något, känna igen något ...
då kan jag se vad mina inre tankar rör sig om - den öppenhet och ärlighet mot mig själv som jag låter bli insikter - är själva behållningen av mitt och andras skapande
en kvalitet och ett bestående värde

jag tror också, som du, att det är viktigt att att ha ett hum om terminologi och olika tekniker för att förmedla sitt budskap
men
jag tror en måste frigöra sig från det traditionella tänkandet för att använda det på ett kreativt sätt
människan är en lekande varelse - även om tungsinnet kan förmörka vår möjlighet till skapande
det inre landskapet du talar om, där arbetet med de egna bristerna kan äga rum - där tror jag att ett ljus finns i tunneln i form av att använda kunskaperna en har och det inre rummet
där har du igen det narrativa och punctum - att just se, låta sig påverkas och begrunda andras uttryck är ju en del av processen

det blir inte bra att isolera sig med bara ja-sägare, lajkare --- ingen utveckling kan äga rum utan motsättningar

HEGELS TESER
TES - ANTITES - SYNTES

att se andras bilder och att försöka låta sig påverkas - antingen si eller så och ibland säger en bild ingenting - det är också en påverkan
men just detta att låta andras bilder TALA
och att, evt få något med sig kräver ju att en tittar, vågar och öppnar sig

jag tror Thomas, att du kan förmedla fantastiska saker om du släpper din prestige och låter dig resa med i skapandet
så mycket som du läst och förkovrat dig borde du kunna använda mängder med möjligheter
din serie med fågeln, staketet och mannen med trumpeten tror jag har en essentiell betydelse
för mig känns dom som själva kärnan

det blir inte tyngre - men kanske mer ett frigjort du - och det kan kännas tungt att släppa något gammalt för att gå till något nytt

så ser all utveckling ut

vi ses i SYNTESEN

/inger

Tack Inger!
Många kloka tankar du delar med dig här, och det visar ju på den personligt skapande processen som tar en med på en lång vandring genom livet - genom den konst man skapar.

Däremot känner jag att det är en process som är ett resultat av kombinationen kunskap och personlig reflektion. Åtminstone som jag själv känner det; att ett nytt och utvecklat kunskapsfält föder ännu fler tankar och infallsvinklar. Antingen jag tittar på andra bilder, läser intressanta texter eller lyssnar på intressant musik.

Bilder ska givetvis inte tolkas bokstavligt, då missar man mycket inom bildens fascination - och man avväpnar det bilden så väl kan berätta av egen kraft. På olika sätt till olika människor.

Thomas
jag vill säga till dig
att
bildens växande har med dig att görs - som du växer, växer bilden


/inger

Hej Thomas!
Tack för frågan, som inte är den enklaste att svara på - helt enkelt för att jag inte alltid kan förutsäga vilka bilder som är så kallade "smygare" och vilka som inte är det.

Men jag tror det handlar om en kombination av abstrakta ingredienser, symboliska gåtor eller oklar/mångtydig stämning. Vissa kompositionsformer kan också kamouflera bättre än andra, några är tydliga och välkända, andra svårare att helt få grepp om. Ungefär som fasrummet eller fjärilseffekten, som grundar sig på ett komplext mönster - där varje detalj ger den andra, eller understödjer den andra; eller skapar konflikter. Men där inget kan plockas bort, utan att allt fallerar.

Grumligt eller flummigt formulerat, så jag hoppas du förstår mig.

Mycket intressanta frågor!

Eftersom jag skapar konceptuella porträtt och själva syftet då är att gestalta en idé så kommer alltid konceptet främst för mig. Till en början brydde jag mig inte så mycket om det tekniska men jag har på senare tid insett att det spelar en större roll i montage, som nästan samtliga av mina bildre är, för att få fram budskapet och för att betraktaren inte skall fokusera på detaljer som kanske är mindre bra i bilden rent tekniskt. Att förmedla en känsla tycker jag är viktigare, men samtidigt så är saker som perspektiv och ljus viktiga att få till någorlunda.

Så svaret är lite tvetydigt- hantverket har sin betydelse men idén är ändå viktig. Utan hantverket verkar inte idén komma fram speciellt bra till mottagaren har jag märkt å andra sidan.

Samtidigt har jag själv sett bilder som berör mig mycket som inte är "perfekt" rent tekniskt. Ibland är det en del av konstnärens uttryckssätt- att inte göra 100% "rätt" utan att verkligen låta uttrycket stå i centrum. Det är nog en fin balansgång att lyckas med det. Själv får jag ofta kommentarer på att något litet inte stämmer i bilden men det kan också låta "skuggan är inte riktigt rätt men känslan är bra", vilket nog tyder på att ibland går det vägen.

Jag är verkligen inte teknisk av mig överlag och att analysera hur skuggor faller eller olika perspektiv är inte naturligt för mig, jag är en känslomänniska som mest jobbar efter intiution. Som sagt har jag på senare tid börjat lägga mer fokus på det tekniska och det är verkligen en kamp men väl utvecklande!

Jag tycker väldigt mycket om kombinationen bild och text och titeln är viktig för mig. Ofta uppstår den innan bilden. Kanske har det med min "genre" av konst att göra. Jag skriver gärna en dikt till bilden. Jag har fått kommentarer på att det är styrande men jag tycker inte det är ett problem. Jag har fått kommentarer på hur andra tolkar mina bilder som inte alls var vad jag själv hade som idé och då blir jag väldigt glad; någon har fått en känsla och kan tillföra mer till bilden och till min upplevelse också.

Jag tycker om att skapa serier men har många bilder som inte är en del av en serie också.

Jag använder alltid PS för att manipulera bilden. Dels för att det är ett montage mestadels och dels för att jag tycker det är så roligt att skapa en känsla genom färgval, ljus, att lägga på en struktur osv. Jag vill ofta få till en surrealistisk känsla och då är PS guld värt. Gränsen är dock fin när det kommer till att överarbeta bilden- har en effekt lagts till och det är alldeles för uppenbart vad jag vill säga tycker jag inte det är så lyckat.

Jag skulle säga att mirror absolut är drivande i mitt bildskapande, idéerna föds ofta utifrån känslotillstånd jag varit i.

Om jag minns rätt ät punctum det där som berör och som gör att betraktaren reagerar. Jag vill ofta åt det, och det är en av anledningarna till att jag kan skapa mörka bilder. Ett av mina favoritord att beskriva mina bilder är "läskigt", jag blir alltid så glad när betraktaren tycker att bilden är läskig. Det är ett säkert tecken på att den väckt en känsla.

Det är detta som gör att jag trivs så bra i denna gruppen, diskussioner och funderingar kring vad vi håller på med. Dina frågor är intressanta och angelägna Thomas och jag ska försöka beskriva hur jag tänker.

Konceptet är viktigt för min bild och jag strävar efter att få det att gå hand i hand med utförandet, ibland lyckas jag ibland inte. Det är svårt och trögt men så vill jag att det ska vara, det är på något vis lättare att ta sig fram med större friktion. Det blir ett ständigt sökande som jag trivs bra med. Jag har många idéer i huvudet som jag ännu inte har realiserat och faktum är att luften ibland kan gå ur mig när jag väl har realiserat en idé, då är ju sökandet över samtidigt som tillfredsställelsen är stor att jag lyckats.

Jag lägger ner mycket krut på hantverket med kameran och skapar bilden direkt i kameran. På något vis tycker jag det är viktigt att kunna visa, inte minst för mig själv, att det faktiskt går att åstadkomma - vill jag påstå - vad som helst med hjälp av fantasi, påhittighet och teknik där inte bara kameran är verktyget utan även diverse hjälpmedel. Det arbete jag lägger ner i PS rör sig uteslutande om justering av ljus såsom kontrast, dels i hela bilden men även i delar av den. MEN det är inget självändamål, jag har hela tiden den färdiga bilden för mina ögon. Om jag anser att bildens värde står och faller med några oönskade föremål kommer klonstämpeln fram, men det är enbart i yttersta nödfall och det är aldrig några större arbeten. Det är slutresultatet som är viktigast.

Jag undviker att skapa bildserier, vill att bilden ska stå för sig själv. Däremot kan jag skapa flera bilder på samma idé utan att de för den skull ingår i någon serie. Det är också därför jag undviker att skriva bildtexter och bara ger bilderna korta titlar.

Punctum är viktigt för mig och styr stundtals, men inte alltid, mitt tänkande. Ofta nog är det bildens helhet som betyder mest. Ett ifrågasättande av vad man ser.

Onekligen frågor som går att fundera vidare på och jag ser fram emot fler svar.

//Erik

Hej Thomas!
Jag tycker inte detta är några enkla frågor, men jag ska göra ett försök att förklara hur jag fungerar i frågan.

Konceptuellt - javisst, så mycket att det kan ge nya öppningar och vägar till att utveckla nya normer för bildspråket. Men inte på bekostnad att bildspråket, eller kvaliteten om man så vill. Fast kvalitet och kvalitet, det är ju alltmer relativt efterhand som vägarna mot intressanta bilder hela tiden utvecklas.

Hantverket - javisst, men inte så mycket att det skapar begränsningar eller låsningar på bekostnad av stil, utveckling - eller att hitta nya och intressanta normer till bra bilder. Det konceptuella får ju inte förlora sin betydelse, på samma sätt som hantverket inte får förlora sin betydelse.

Singularitet - viktigt, kanske viktigare för mig än något annat. En bra bild med många ingångar och bottnar - det är för mig viktigare att berätta en historia med en bild, än med många. Även om jag vet att vissa berättelser kräver flera bilder. Beroende på hur komplex berättelsen är förstås.

Jag skapar direkt i kameran, det är min väg och viktigt för mig. Men förstår att andra fotografer tänker annorlunda. Och så ska det ju vara, att fotograferna ska ha sina egna vägar och lösningar.

Avancerad bildbehandling är väl viktigt för dagens fotografer, som arbetar på det sättet - som mörkrumskunskaperna var viktiga för exempelvis Ansel Adams och John Sexton. Men tekniken kan aldrig bli eller vara ett självändamål. Konceptet har lika stor betydelse, tycker jag!

För mig själv är punctum viktigt, det styr mig i mitt eget fotograferande - men jag vill att mina bilder ska vara något mer. Jag gillar bilder som växer med tiden, som ändrar sig efter humör och period. Jag tänker annorlunda idag, än igår - och imorgon.

Ni väcker med era svar ytterligare några undringar som jag slänger fram i denna dialog.

Jag föredrar också öppna bilder i mitt fotograferade och undviker i det längsta allt för slutna bilder, men när man arbetar med ett koncept så tycker jag mig ofta kämpa mot impulser att konstruera bilder som passar in i konceptet men som inte känns ärligt. Bilderna skaver, känslomässigt och känns oärliga, som skuggor på grott väggen dit projicerade av elden men inte, rena direkt genererade från det egna inre omedvetna. Visst man kan arbeta med arketyper och andra tekniker men hur bevarad det rena, oförstörda? Hur viktigt är känslan av äkthet för att uppnå beständighet i uttrycket och utveckla fotografens egna stil?

Skulle kunna bli några hundra sidor till svar. Söker ta det kort.

Efter att ha bevistat ett antal konstutställningar tycker jag mig se en strävan tillbaka till hantverket. Om vi tar Liljevalchs vårutställning som exempel är måleriet på frammarsch efter ett par decennier med mycket installationer och extremt idébaserade verk. Jag höll på att skriva att det kan vara verk där det inte ens förekommer någon bild utan text av olika slag. Jag brukar tänka att konstnären då kanske borde ägnat sig åt litteratur eller filosofi istället.
Det är naturligtvis en smaksak. Som du förstår är jag svag för just det visuella i bild. För mig utgör det oftast startpunkten. Idéer växer fram med tiden när ett projekt fortskrider, och jag föredrar dessutom öppna bilder.

Ett gott hantverk tycker jag har en egen kvalitet. Men som jag ser det är det som brukar kallas budskap, innehåll eller mening tätt sammanvävt med formen. Och ibland är "the medium the message". Idén att det döljer sig ett budskap under formens hinna tycker jag inte alltid stämmer. Att förstå formen, hur saker hänger samman visuellt är en del av innehållet i bild. Mer forminriktat tycker jag inte heller är liktydigt med ytlighet, åtminstone inte med det ordets negativa klang. Men detta måste vara en smaksak och vara olika från person till person. Att lyckas med uttrycka något både konceptuellt och estetiskt spännande eller varför inte vackert kan vara en strävan.

Angående PS är den oundgänglig eftersom RAW-filer som jag fotar ser för dassiga ut. Med tiden jobbar jag mindre i PS, men saknar hur jag lekte för några år sedan, till exempel genom att måla med oskärpa i bilderna. En kraftigt bearbetad bild behöver inte vara vare sig bättre eller sämre. Arbetsmetoden blir en del av fotografens stil, och ju mer den definieras med tiden (hårt jobbad eller inte) desto mer av en signatur för just den personen skapas. Sen tror jag att bilder kan kännas väldigt äkta även om bilden är mycket jobbad, det hänger på sättet det görs på och tanken bakom. Nu ser jag mig inte som dokumentärfotograf så då blir det lite lösare boliner.

Jag tycker att något slags spegel finns med i det jag fotograferar, men den yttre världen (fönstret) spelar också en stor roll. Glidande skala, lite olika mellan olika projekt och bilder har jag märkt. Men om du använder ordet driv bakom så skulle jag välja den subjektiva spegeln som ideal.

I praktiken brukar fotograferingen för mig baseras, åtminstone i starten av projekt eller för singelbilder, på njutningens princip. Jag beger mig oftast till platser jag på något sätt tycker om, vare sig det gäller övergivna hus, industriområden eller skogen. Utifrån att vistas där och spegla mig eller mina tankar i det jag ser uppstår bilderna. Jag tycker att grunden är att komma in i stämningen där man känner av det man ser, får en kontakt med det, jobbar sig in i materialet. Det finns en prestationsdemon vid sidan som ibland stör men som också bidrar till disciplin. Men mitt fokus är riktat mot att njuta av själva processen.

Vad svårt att förklara i ord något som bara rullar på av sig själv där ute...
/Lars

Thomas
intressanta frågor med många svar
som en tenta
jag beger mig direkt till Punctum - jag har ägnat mycket tid åt just detta under min tid som poolvärd här
men Barthes konkretiserar det hela
du pratade om den narrativa metoden
och allt kommer ju tillbaka till att en bild eller konstverk väcker känslor genom att medvetandet aktiveras - positivt eller negativt
en upplevelse föds i betraktarens medvetande - detta kan ske omedelbart eller med en viss ansträngning

Roland Barthes dog redan på 80- talet och skrev - det intressanta är att detta sker utan fotografens kontroll - detta var före den digitala utvecklingen och jag tror inte alltid att det var utanför fotografernas kontroll även under den analoga tiden
men teoretiskt för honom var det så

just detta att tala om beröring eller att påverkas, väcka minnen till liv
blir ofta en het potatis
som om det skulle vara något skamligt att vara människa med känslor och en historia

därför, tror jag, att det är lättare att kommentera ljus och beskärning
- vi vill kanske inte bli så personliga som denna typ av teoretskt tankegods för med sig

Thomas, jag tycker det är intressant att du tar upp dessa frågor
de bör bdiskuteras ofta
diskussioner ger ju utrymme för att en medvetenhet växer fram
- varje bild har sitt värde som föremål för betraktaren att påverkas av

vi skall inte underskatta det som händer här i denna grupp - alla bilder som läggs ut till beskådande ger ju oss andra en möjlighet till en upplevelse inom oss själva - en slags inre resa

om alla kunde ta sig själva på allvar och förstå vad bilder betyder
- att skapa och att uppleva och att ge andra upplevelser, berättelser och tankar

jag kan tycka att Alexander är något på spåren med sin -följar kritik
- det blir ju svårt för en utan följare att få minsta kommentar eller ingen som ens tittar på bilden
ingen som ens tittar utanför det egna hägnet
jag tycker det är ett problem, jag följer ingen - provade en gång men släppte det efter en dag då jag blev fylld med information jag inte ville ha
Thomas
som av slutning efter min moralpredikan om följare
vill jag säga dig att om en stund skall jag på konsert

bilden och dens förmåga att beröra och väcka tankar är nog i sig
hur du än skapat det

/inger

Jag håller också med dig Erik i din bild av gruppen! Det verkar ju lovande; hellre det än en tyst församling där alla nickar samtyckande.

Jag håller med dig, det är ett moget synsätt

Haha okej det låter bra Anders :).

Jag önskar jag kunde länka till något vettigt som beskriver mer vad jag menar. Jag har för mig att det finns en artikel här på FS som ger riktlinjer angående kritik.

Då slutar jag vara smusur :)

Min mening var inte alls att påpeka att folk behöver utbildning.

Jag har ingen konstutbildning själv. Men det är en konst (inte kräver konstutbildning) att ge kritik. Jag vet knappt vad vissa ord betyder som nämns i konstsammanhang (fick kolla upp ordet "suggestiv" t.ex.) så hade du känt mig hade det varit komiskt om jag hade tyckt att det betyder att man behöver ha en utbildning :).

Jag påpekar även i min kommentar att jag tycker det är en plats för alla.

Men det stämmer ju?
Vissa har en tendens att ge kritik på ett sätt motvarande en skitande flodhäst och andra, som i det här fallet, tar illa vid sig för minsta lilla?

Jag förstår inte ens vad som fick dig att bli "småarg".
Ingen har väl sagt det du verkar fått intryck av då jag läser din kommentar, du kanske misstolkade? Eller gör jag det?
mvh

Hej igen Alexander. Okej då verkar vi vara av ungefär samma uppfattning. Vad tråkigt att din personliga text inte fick så bra återkoppling, verkligen ledsen för det! Jag har inte varit så aktiv sista tiden. Har själv tagit mig ur en depression så jag hade nog kanske kunnat relatera. Det är även det ämne några av mina bilder berör och då blir det som du säger väldigt personligt.

Jag har själv gjort så, väldigt många gånger, fast inte just här på FS. Jag skriver ibland och delar bilder i olika Facebook-grupper och väldigt ofta blir responsen noll. Vilket ju leder till att man inte vill skriva igen, speciellt inte om man har ställt en fråga och ingen svarar. Det är en speciellt obehaglig känsla att ge något men inte få tillbaka. Å andra sidan så är det ju tyvärr upp till åskådarna att ge respons och ingenting som kan förväntas, även om jag vet hur det känns.

Varför det blir så har jag funderat på många gånger, och jag har inget riktigt svar tyvärr. Kanske är folk upptagna just då, kanske har vissa problem med att vara personliga, kanske berörde det inte de personer som tittar helt enkelt.

Min inställning till det hela är att jag lägger ut hjärtat på ett fat lite här och var och hoppas att någon återkopplar någon gång, det gör lite ont men ger en träning i att tycka om det man själv gör utan att andra ger feedback.

Nu gled jag ifrån ämnet lite kanske (?) men det berörde mig så ville bara utveckla lite.

Man skall alltid fråga sig varför kritiken uttalar sig på detta viset. Det kan vara en intern störning snarare än en positiv kritik. Det är viktigt att vara trygg i sig själv för att kunna ta emot en positiv kritik och bedöma om man kommer vidare i sitt uttryck genom att assimilera dessa åsikter. Sedan kan ju smak vara olika och då leder kritiken ingens stans. Skall man ge en korrekt kritik så tar det tid att göra denna. Själv har jag tyvärr slarvat med det systematiska i uppgiften.

Hej Hanna!

Jag håller med dig om att tonen i vissa grupper kan mynna ut i tråkig läsning och lite av en sanlådenivå ibland, oftast pga gammalt grolll mellan några få. Självklart inget för den här gruppen!

Jag kan bara hålla med dig i allt du skriver, välformulerat och bra.

"Bidra med sådant och lägg själv upp det du efterlyser själv så följer kanske fler med?" tycker jag också är ett bra ställningstagande. Inte för att jag har tänkt orden just så, men jag försöker kommentera bilder så som jag själv skulle vilja att andra kommenterade mina. Vilket är extra svårt i den här gruppen, eftersom bilderna ska vara personliga och ett uttryck för något, och vet jag inte vad hen vill förmedla är det svårt att ge feedbacken jag vill kunna ge, det skulle antagligen bara leda till att någon blev stött, vilket så småningom kan leda till sandlådan.

Det lustiga är att jag nyss tog bort två bilder från gruppen, varav ena bilden var väldigt personlig, och bildtexten till den också, en bild där jag försökte beskriva hur jag upplevde att min långvariga depression (som jag tagit mig ur) var.
Jag bad också om feedback och om jag lyckats förmedla känslan, att det var ett projekt och en bild jag inte var klar med och att jag inte skulle ta kritik personligt.
Först tog jag bort bildpresentationen efter ca 30 visningar, det började kännas obekvämt med en så personlig text som inte fick någon respons. Sen skrev Inger Morgondotter en väldig fin och bra kommentar (tack!). Efter ytterligare några dagar tog jag bort bilden helt från gruppen, just för att det började kännas obekvämt.

Så jag försöker faktiskt och jag hoppas jag kommer lägga ut fler sånna.

@Terje det var inte meningen att bli personlig med "fanbase och följare", det var taget ur luften, jag hade just kommit hem efter att ha varit och firat påsk på stan (druckit öl). Ursäkta.

Hej Alexander!
Jag skrev nog inte någonstans att jag var ute efter beröm, heller inte att jag hade en "fanbase" - utan tyckte jag skrev rätt öppet och att jag uppmärksammade med kommentarer/dialoger runt bilderna. Enda orsaken till att jag valde att inte skriva något om bilderna initialt, var just att jag ville att bilderna direkt skulle få tala för sig själva. Alltså ha en så öppen ingång som möjligt, just kanske för att diskussionerna skulle ha möjlighet att utveckla sig på bästa sätt.

Ingen har ju de bästa svaren, inte heller jag - utan allt uppstår i diskussionen.

Dessutom väljer jag ut bilder helt efter eget huvud, inte efter vad som kan generera mest kommentarer - och tittar du på de bilder jag hittills publicerat i gruppen så är bilderna rätt "speciella" i stort.

Däremot förstår jag detta med att det kan råda någon form av självcencur på FS, vilket jag givetvis också är den första att beklaga - då detta verkligen är något jag själv inte alls har i tankarna.

Om du tittar på samtliga av de bilder jag hittills publicerat på FS (för närvarande 8 st), så ligger samtliga i gruppen "Uttryck", inte i någon av de andra grupperna eller poolerna. Det borde väl då vara tydligt att jag inte är ute efter "beröm" eller stor uppmärksamhet. Eller?

Du har fått 200 kommentarer till dina bilder, medan jag fått 29 kommentarer (enligt din och min profil). Om vi nu ska hålla oss till rena siffror...

Sedan ser inte jag detta med bildkommentarer som något man mäter som positiva eller negativa - för mig handlar det om diskussioner. Och hur dessa kan vara utvecklande för alla, både de som tittar på bilderna och fotograferna själva.