Zomm vs. fast brännvidd - två sätt att se på motiven?

[Sten-Åke Sändh]

I 25 år använde jag bara fasta objektiv som de flesta äldre fotografer. Detta slog mig med full kraft då jag nu skannat in en del av mina gamla dia- och svartvita bilder som jag tog då. Först hade jag bara ett fast normalobjektiv (Zeiss Contina var min första kamera). Jag hade sedan i många år en och samma kamera som bara vägrade gå sönder trots omild behandling på många resor - en Pentax ME med två objektiv (40mm och 100 mm). Liten och kompakt och perfekt på resor. Pentax 40 mm är ett av de berömda lätta, små och platta pannkaksobjektiven som bara sticker ut ett par cm monterade.

När jag kollar på mina resebilder mellan 1970 och 1986, så är de nästan alla tagna med mitt 40mm objektiv och jag är fortfarande imponerad över hur bra detta lilla objektiv faktiskt var. Det som slår mig idag är hur närgången och påträngande jag måste ha varit för att ta en del av de bilder på människor jag tagit. Man fick en väldig närhetskänsla i det man gjorde och man kunde nästan aldrig ta bilder utan att först ha talat med folk om man inte ville ta risken att få stryk eller få stenar efter sig. Det fanns ingen zoom så det var bara att zooma med fötterna som gällde.

Idag med mina zoom-objektiv får jag inte längre samma närhetskänsla och närvaro och jag misstänker att det påverkar mina bilder negativt. Jag tror faktiskt att jag saknar det. Men jag kan bara spekulera i HUR det påverkar bilderna. Jag har ett gäng objektiv med fast brännvidd idag men jag har upptäckt att det är sällan jag använder mina fasta 24mm och 50mm objektiv numera. I ren bekvämlighet blir det nästan alltid en normalzoom som åker på och det blir mer sällan jag går riktigt nära fast ingenting i sak hindrar mig från det. Känslan av närvaron är i mycket borta. Funderar på att mer börja använda de fasta objektiven igen för att tvingas göra och tänka som jag gjorde förr.

Fler än jag som reflekterat över detta fenomen?

 

[sagan]

Det handlar ju om att bestämma sig hur man ska ta bilden, i vilket perspektiv. Oavsätt om man har fast eller zoom.

Har man som du hade bara 40mm så riskerar man ju att allt blir fotograferat på nära håll vilket kanske inte alltid är önskvärt eller så blir det som för många andra, att de ändå inte går så nära som det skulle behövas och de får med en massa ovidkommande i bilden.

Med zoomen finns ju risken att man står på den punkten man råkar hamna och inte rör sig för att hitta rätt perspektiv eftersom man kan beskära bilden från den plats man är genom att zooma.

Oavsett om man har zoom eller fast så krävs det att man tänker på hur man vill ha perspektivet för att uppnå optimala bilder.

 

[Sten-Åke Sändh]

Det handlar ju om att bestämma sig hur man ska ta bilden, i vilket perspektiv. Oavsätt om man har fast eller zoom.

Har man som du hade bara 40mm så riskerar man ju att allt blir fotograferat på nära håll vilket kanske inte alltid är önskvärt eller så blir det som för många andra, att de ändå inte går så nära som det skulle behövas och de får med en massa ovidkommande i bilden.

Med zoomen finns ju risken att man står på den punkten man råkar hamna och inte rör sig för att hitta rätt perspektiv eftersom man kan beskära bilden från den plats man är genom att zooma.

Oavsett om man har zoom eller fast så krävs det att man tänker på hur man vill ha perspektivet för att uppnå optimala bilder.

Jag hade ju mitt 100mm men det var 40:an som satt på. Skulle man byta objektiv måste man ha tid och det har man sällan tycker jag.

Tror tredje stycket i ditt inlägg är det jag känner stämmmer med mina funderingar. Man riskerar verkligen att bli kvar på den punkt man står med en zoom och det tror i alla fall inte jag är optimalt, vare sig det gäller perspektiv men framförallt känslan. Perspektivet kan man åtminstone delvis kompensera med en zoom men sällan närhet och känsla, tycker i alla fall jag.

 

[sagan]

Om du känner att det är en risk för dig med zoomen så får du helt enkelt tänka på det varje gång du plåtar. Något i stil med "jag ska inte ta bilden fören jag står på rätt ställe" och så tänk så varje gång. Då kommer det bli en vana, precis som det är för mig och då kommer man göra det av sig själv till slut utan att man behöver intala sig något.

Perspektivet kan du ju aldrig påverka med en zoom så länge du står på samma ställe, för att ändra perspektivet krävs att antingen du eller motivet flyttar på sig.

 

[gladers]

I 25 år använde jag bara fasta objektiv som de flesta äldre fotografer. Detta slog mig med full kraft då jag nu skannat in en del av mina gamla dia- och svartvita bilder som jag tog då. Först hade jag bara ett fast normalobjektiv (Zeiss Contina var min första kamera). Jag hade sedan i många år en och samma kamera som bara vägrade gå sönder trots omild behandling på många resor - en Pentax ME med två objektiv (40mm och 100 mm). Liten och kompakt och perfekt på resor. Pentax 40 mm är ett av de berömda lätta, små och platta pannkaksobjektiven som bara sticker ut ett par cm monterade.

När jag kollar på mina resebilder mellan 1970 och 1986, så är de nästan alla tagna med mitt 40mm objektiv och jag är fortfarande imponerad över hur bra detta lilla objektiv faktiskt var. Det som slår mig idag är hur närgången och påträngande jag måste ha varit för att ta en del av de bilder på människor jag tagit. Man fick en väldig närhetskänsla i det man gjorde och man kunde nästan aldrig ta bilder utan att först ha talat med folk om man inte ville ta risken att få stryk eller få stenar efter sig. Det fanns ingen zoom så det var bara att zooma med fötterna som gällde.

Idag med mina zoom-objektiv får jag inte längre samma närhetskänsla och närvaro och jag misstänker att det påverkar mina bilder negativt. Jag tror faktiskt att jag saknar det. Men jag kan bara spekulera i HUR det påverkar bilderna. Jag har ett gäng objektiv med fast brännvidd idag men jag har upptäckt att det är sällan jag använder mina fasta 24mm och 50mm objektiv numera. I ren bekvämlighet blir det nästan alltid en normalzoom som åker på och det blir mer sällan jag går riktigt nära fast ingenting i sak hindrar mig från det. Känslan av närvaron är i mycket borta. Funderar på att mer börja använda de fasta objektiven igen för att tvingas göra och tänka som jag gjorde förr.

Fler än jag som reflekterat över detta fenomen?

Hej och god fortsättning!

jag tycker du fått huve´t på spiken i dina funderingar - jag har tankarna där själv just i dessa dagar. Styrkan i dagens teknik med lätta, fina och skarpa zoomar är just lättheten att fotografera. jag tror det medför en viss lättja, "det är bara att zooma in" och då tappar du just den dimensionen du pekar på. Det vore dock synd att förkasta de tekniska landvinningarna.

Förr använde jag en fast 35:a nästan uteslutande till min Nikon. Jag har fler fasta objektiv kvar, men använder en normalzoom och en vidvinkelzoom. Senaste tiden har jag mer och mer (faktiskt nästan uteslutande) börjat använda vidvinkelzoomen. Dess längsta brännvidd motsvara min gamla 35:a. Det tvingar mig just detta - gå närmre och zooma med fötterna istället för att zooma in med längre brännvidd.

 

[Sten-Åke Sändh]

Om du känner att det är en risk för dig med zoomen så får du helt enkelt tänka på det varje gång du plåtar. Något i stil med "jag ska inte ta bilden fören jag står på rätt ställe" och så tänk så varje gång. Då kommer det bli en vana, precis som det är för mig och då kommer man göra det av sig själv till slut utan att man behöver intala sig något.

Perspektivet kan du ju aldrig påverka med en zoom så länge du står på samma ställe, för att ändra perspektivet krävs att antingen du eller motivet flyttar på sig.

Jag är nog medveten om det mentalt men gör det nog inte på samma sätt som med fasta objektiv för att zoomen tar de extra stegen åt mig. Det är lätt att bli lat med en zoom. Det är det jag måste ha mer i minnet. "Jag ska inte ta bilden fören jag står på rätt ställe", är faktiskt ett bra mantra.

 

[Sten-Åke Sändh]

Hej och god fortsättning!

jag tycker du fått huve´t på spiken i dina funderingar - jag har tankarna där själv just i dessa dagar. Styrkan i dagens teknik med lätta, fina och skarpa zoomar är just lättheten att fotografera. jag tror det medför en viss lättja, "det är bara att zooma in" och då tappar du just den dimensionen du pekar på. Det vore dock synd att förkasta de tekniska landvinningarna.

Förr använde jag en fast 35:a nästan uteslutande till min Nikon. Jag har fler fasta objektiv kvar, men använder en normalzoom och en vidvinkelzoom. Senaste tiden har jag mer och mer (faktiskt nästan uteslutande) börjat använda vidvinkelzoomen. Dess längsta brännvidd motsvara min gamla 35:a. Det tvingar mig just detta - gå närmre och zooma med fötterna istället för att zooma in med längre brännvidd.

Tack detsamma!

Då blir det ju lite som "det bästa av två världar". Min nuvarande normalzoom ligger mellan 28-105mm. Förut var det ännu värre när jag hade min Tamron 24-135mm. Den täckte verkligen in det mesta i brännviddsväg jag behövde till vardags. Ja, kanske en kortare zoom inte vore fel. Ska verkligen fundera på det. Det borde tvinga mig ändra mitt beteende en smula.

 

[Mankan G]

Fler än jag som reflekterat över detta fenomen?

Japp med följd att jag använder mina zoomar på två olika sätt:

Det lata sättet = semesterforografering, byter enbart bildvinkel med zoomen för att nå längre eller se bredare.

Det mer ambitiösa sättet: Använder zoomen tillsammans med benen för att förändra bilden uttryck genom att förändra perspektivet

 

[Sten-Åke Sändh]

Japp med följd att jag använder mina zoomar på två olika sätt:

Det lata sättet = semesterforografering, byter enbart bildvinkel med zoomen för att nå längre eller se bredare.

Det mer ambitiösa sättet: Använder zoomen tillsammans med benen för att förändra bilden uttryck genom att förändra perspektivet

Ja det är ju så jag också måste tänka på att göra även när jag har en zoom på. Jag måste bli mer ambitiös med zoom jag också.