Jag såg en film en gång, en framtidsskildring, där en person hade till yrke att klippa ihop en dödsruna över folk som dragit din sista suck.
Alla minnen, hela livet, fanns lagrat som en film. Vår huvudperson hade att välja ut en lagom smakfull delmängd att visa upp på begravningen. Ett inte alltid lätt arbete med många moraliska betänkligheter. Vad kan man egentligen visa? Och usch vilka hemligheter folk bär på.
Vi är Kanske lite på väg ditåt med alla bilder och minnen vi publicerar och lagrar.
Så länge vi själva är producent är det mest positiva saker vi delar med oss av. Men exempelvis en kamera i bilen fångar vi ju, och delar med oss av, andras dumheter.
