Ok visst jag försökte provocera lite.
Du lyckades
Visst finns det många duktiga pressfotografer, det jag
saknar ibland är någon slags medvetenhet.
Vems ärenden man går, vad man överhuvudtaget har på platsen att göra...
Jag kan inte påstå att jag djupintervjuvat någon majoritet av sveriges pressfotografer, men jag har genom åren pratat en del med ganska många (skrev bl.a. en C-uppsats på JMK kring pressfoto
och i stort sett alla de jag har stött på har varit väldigt eftertänksamma och otroligt medvetna om vad de gör och vad det har för effekter på människor. Jag skulle snarare säga att de har långt bättre koll än de flesta andra människor jag har stött på.
Martin von Krogh är ju ett typexempel, jag var på ett föredrag han höll där jag märkte att en del i publiken verkade lite besvikna att han talade så lite om bländare, tider och objektiv och just så mycket om varför man fotograferar konfliktsituationer, vad det gör med människorna i bilderna (och med fotograferna själva) och allt som kan bli fel om man inte är väldigt noga med vad man håller på med.
Kari Andén-Papadoupulos har skrivit kritiskt om mediabevakning i krig.
Jag är fullt medveten om det
För mig är krigsfotografi inte intressant på något sätt, genren fungerar inte
längre, det handlar mer om information och vem som styr informationen.
Och du menar att det på något sätt fungerar annorlunda i andra genrer?
Allt journalistiskt arbete är en ständig kamp om information och vem som styr informationen. Det kanske syns tydligare om vi talar krigsskildringar, men samma problem finns överallt.
Att estetisera kring lidande går inte att rättfärdiga på något sätt, inte
ens som möjlig karriärväg för hungrig fotograf.
För det första så vill jag hävda att mycket få gjort det till en karriärväg (även om det nog däremot är en vanlig uppfattning att det funkar så). För det andra, menar du att vi skall låtsas som om konflikter inte pågår? Eller om någon fotograferar i konflikter, så måste de ta oestetiska bilder? Vem skulle bli hjälp av det?
Allmän reflektion: Jag har hört många (det här ämnet debatteras då och då på Dpreview) argumentera ungefär som du, och jag tror det handlar om att man tycker det är fel att krig och krigets grymheter pågår - en i och för sig berömvärd inställning - men att man projicerar vreden över det på de som skildrar saken och därmed väcker vårt dåliga samvete. Kort sagt, man tycker illa om de som skildrar kring och konflikter för att de väcker olust och påminner en om saker man helst önskade att man inte visste om. Men vad är alternativet? Att låtsas som om krig och konflikter inte pågår och att människor inte svälter, blir söndertrasade av kulor och minor?