varför plåta på konfliktzoner?

[j-olsson]

Menade du möjligen "inte av en slump"?

Ja, ett ord kom bort där!

Det här med inbäddning är inte något binärt tillstånd där man antingen är det med hull och hår eller motsatsen att man är helt oberoende.

I mitt resonemang har jag utgått från de som officiellt är inbäddade. De tydligaste exemplena på sådana journalister kan man finna först på senare tid. Sen så har du rätt i att det finns en mängd fall där man varken är strikt inbäddad eller helt frikopplad från någon krigsförande part.

 

[rautio]

Sen så har du rätt i att det finns en mängd fall där man varken är strikt inbäddad eller helt frikopplad från någon krigsförande part.

Det här skulle ja vilja höra en utveckling på, helt av intresse. Vad menar du med strikt och frikopplad inbäddning?

Jag hakade mej också lite på det här med pressfotograf karriär och konfliktfotograf som tidigare kom upp.

Det är nog ytterst sällan som någon skapar sin karriär genom krigsfoto osv. Det är betydligt mer sannolikt att det sker på senare halvan av din karriär. Inte enbart för att konfliktzoner inte är ställen man åker och övar upp sej på, utan för att tidningar el.dyl. inte skickar dit precis vem som helst. Att åka free lance innebär oftast en ekonomisk insats, någon form av kredibilitet för att bli embed om det vill, och en plattform för att få sitt material sålt. För det är trots allt ganska få som under sina första trippar åstadkommer något så exceptionellt att det skapar en karriär

En intressant aspekt som jag mycket haft i mina tankar dom senaste åren är pressfotograf kontra fotojournalist. Ett svartvitt resonemagn som jag vill simplifiera genom denna naiva uppdelning Jag skulle vilja lägga ut det som följande. Vi ser ganska lite fotojournalistik även idag. För mej skapar en fotojournalist narativ journalistik i form av bilder. Det innebär att en fotojournalist bra kan jobba utan skrivande journalist. En pressfotograf kombinerar bilden med en text som tyvärr ofta i tidningarna blir en dubblerande effekt till texten, alltså tillför förvånansvärt/olyckligt lite till sammanhanget. Hela diskussionen är egentligen kanske helt irrelevant. Men då det kommit upp diskussionen om en konfliktfotografs uppgift i situationen eller vad folk har för bild av vad en sådan förmedlar/väljer att förmedla i media, tycker jag det blir intressant.

Vi har fotografer som skickas ut för att göra nyheter, korta inslag ur en konflikt. Det kan låt oss säga innebära en bilbomb eller dyl. inklusive dom omedelbara offren. Och om man ser bara till den typen av journalistik vilken själklart är majoriteten av det vi ser i dagstidningar så kan det se väldigt ensidigt ut. Men sen har vi en rad fotojournalister som gör djupgående studier och reportage ur dessa zoner. då kan vi få en insikt i förhållandena, öden och långtida misären som uppkommer ur konflikten. Vi måste tydligt kunna skilja på dessa typer av rapportering och kunna med hjälp av dem skapa en helhetsbild och inte döma utgående från en viss typ av raportering. Jag vet inte egentligen varför jag nu tog upp det här, är kanske nåt jag ser en tendens av att folk ibland har svårt att se helhetsbilder i konfliktrapportering, speciellt i bildrapportering.

Protestera gärna om de känns som så

 

[j-olsson]

Det här skulle ja vilja höra en utveckling på, helt av intresse. Vad menar du med strikt och frikopplad inbäddning?

Du missförstod mig. Jag gör en distinktion mellan de som är inbäddade i egentlig mening och sånna dom inte är det. Frikopplad inbäddning har jag aldrig hört talas om.

 

[Grevture]

Du missförstod mig. Jag gör en distinktion mellan de som är inbäddade i egentlig mening och sånna dom inte är det. Frikopplad inbäddning har jag aldrig hört talas om.

Men vad innebär "inbäddade i egentlig mening"? Hur skiljer man dem från sådana som är lite, mer eller ganska mycket inbäddade?

 

[Grevture]

En intressant aspekt som jag mycket haft i mina tankar dom senaste åren är pressfotograf kontra fotojournalist. Ett svartvitt resonemagn som jag vill simplifiera genom denna naiva uppdelning Jag skulle vilja lägga ut det som följande. Vi ser ganska lite fotojournalistik även idag. För mej skapar en fotojournalist narativ journalistik i form av bilder. Det innebär att en fotojournalist bra kan jobba utan skrivande journalist. En pressfotograf kombinerar bilden med en text som tyvärr ofta i tidningarna blir en dubblerande effekt till texten, alltså tillför förvånansvärt/olyckligt lite till sammanhanget. Hela diskussionen är egentligen kanske helt irrelevant. Men då det kommit upp diskussionen om en konfliktfotografs uppgift i situationen eller vad folk har för bild av vad en sådan förmedlar/väljer att förmedla i media, tycker jag det blir intressant.

Jag har en känsla av att det kan ha funnits mer berättande, narrativa, bilder förr, innan TV slog igenom och lade beslag på mycket av vårt bildseende. Idag känns det ofta som bilder i tidningar bara används som en slags förlängningar av rubriker eller som trevliga pauser i texten - de tillåts inte så ofta berätta något på egen hand.

Vi har fotografer som skickas ut för att göra nyheter, korta inslag ur en konflikt. Det kan låt oss säga innebära en bilbomb eller dyl. inklusive dom omedelbara offren. Och om man ser bara till den typen av journalistik vilken själklart är majoriteten av det vi ser i dagstidningar så kan det se väldigt ensidigt ut. Men sen har vi en rad fotojournalister som gör djupgående studier och reportage ur dessa zoner. då kan vi få en insikt i förhållandena, öden och långtida misären som uppkommer ur konflikten. Vi måste tydligt kunna skilja på dessa typer av rapportering och kunna med hjälp av dem skapa en helhetsbild och inte döma utgående från en viss typ av raportering. Jag vet inte egentligen varför jag nu tog upp det här, är kanske nåt jag ser en tendens av att folk ibland har svårt att se helhetsbilder i konfliktrapportering, speciellt i bildrapportering.

Protestera gärna om de känns som så

Om man vill vara lite elak kan man kanske tala om stereotypa och fantasilösa nyhetsbilder å ena sidan och berättande, förklarande och spännande bilder å andra sidan

Mycket av det vi ser i dagstidningar (och i TV!) är ju tråkigt stereotypa nyhetsbilder, "standardbilder" så att säga, de fungerar som en slags vinjetter så alla genast vet vad det handlar om:
"aha, svältande barn = det handlar om Afrika"
eller
"aha, skäggiga män med Kalashnikov = det handlar om Irak/Afganistan"

Det här är ju en trist bildutveckling som jag misstänker hör ihop med stressade redaktörer som gör det de brukar göra eftersom de inte får tid att tänka efter och prova nya infallsvinklar. Det och att nyheter, vare sig det är text eller i TV, skall vara så förbannat korta jämt. Allt skall kunna läsas på ett par minuter eller ses på 30 sekunder, annars är de rädda att tappa läsare/tittare.

Det tråkiga är ju att fotograferna reduceras till en slags bildrobotar som förväntas leverera standardbilder. Istället för att vara just bildjournalister som berättar genom sina bilder.

Ok, nu ger jag en rätt dyster bild (...), men tyvärr känns det som det blir mer och mer av det här.

Kanske kan det här med bildspel på webben bli lite av en återkomst för bra bildberättande, där går det ju att få med fler bilder och skapa små berättelser där texten bara är ett stöd och inte huvudsaken.

 

[rautio]

Jag har en känsla av att det kan ha funnits mer berättande, narrativa, bilder förr, innan TV slog igenom och lade beslag på mycket av vårt bildseende. Idag känns det ofta som bilder i tidningar bara används som en slags förlängningar av rubriker eller som trevliga pauser i texten - de tillåts inte så ofta berätta något på egen hand.



Om man vill vara lite elak kan man kanske tala om stereotypa och fantasilösa nyhetsbilder å ena sidan och berättande, förklarande och spännande bilder å andra sidan

Mycket av det vi ser i dagstidningar (och i TV!) är ju tråkigt stereotypa nyhetsbilder, "standardbilder" så att säga, de fungerar som en slags vinjetter så alla genast vet vad det handlar om:
"aha, svältande barn = det handlar om Afrika"
eller
"aha, skäggiga män med Kalashnikov = det handlar om Irak/Afganistan"

Det här är ju en trist bildutveckling som jag misstänker hör ihop med stressade redaktörer som gör det de brukar göra eftersom de inte får tid att tänka efter och prova nya infallsvinklar. Det och att nyheter, vare sig det är text eller i TV, skall vara så förbannat korta jämt. Allt skall kunna läsas på ett par minuter eller ses på 30 sekunder, annars är de rädda att tappa läsare/tittare.

Det tråkiga är ju att fotograferna reduceras till en slags bildrobotar som förväntas leverera standardbilder. Istället för att vara just bildjournalister som berättar genom sina bilder.

Ok, nu ger jag en rätt dyster bild (...), men tyvärr känns det som det blir mer och mer av det här.

Kanske kan det här med bildspel på webben bli lite av en återkomst för bra bildberättande, där går det ju att få med fler bilder och skapa små berättelser där texten bara är ett stöd och inte huvudsaken.

Bra point med att relatera till TV och webben. Bildspel på webben är faktiskt ett växande fenomen. Men jag märker mer och mer i mitt eget jobb, (gör rena bildreportage då jag jag åker på reportageresa), att efterfrågan växer. Delvis på grund av att ett bildreportage är mycket snabbare att läsa än en lång text (som du talade om nyhetstempot) och att hela vår omvärld är mer och mer visuell än tidigare. Det gäller marknadsföring och media likaväl. Jag tror också läsarna är mer bekant med medialäsning och kan värdesätta den stämningen bilder återger versus en text. Jag tror helt enkelt att vi lever i en tid då en ny form av mediavåg börjar långsamt ta över.

 

[rautio]

Du missförstod mig. Jag gör en distinktion mellan de som är inbäddade i egentlig mening och sånna dom inte är det. Frikopplad inbäddning har jag aldrig hört talas om.

Måste säga att jag fortfarande inte riktigt hänger med. Embed (vilket jag antar att vi snackar om här) är något du antingen är eller ej. Du rör dej med den trupp du inbäddats med och spelar med dom spelreglerna, eller så är "non embed" och då gäller inga embed regler för dej.

Inte för att det nu spelar nån roll, men tänkte bara klargöra så att det inte blir några missförstånd vad embed betyder

 

[Grevture]

Måste säga att jag fortfarande inte riktigt hänger med. Embed (vilket jag antar att vi snackar om här) är något du antingen är eller ej. Du rör dej med den trupp du inbäddats med och spelar med dom spelreglerna, eller så är "non embed" och då gäller inga embed regler för dej.

Hm, om du talar om inbäddning som något form av avtal kan jag förstå det du säger. Men om vi mer talar om inbäddning som benämning på att man rent allmänt har kontakt med ena eller andra sidan i en konflikt och därför följer mer eller mindre uttalade regler för vad man får eller inte får göra ... Så blir ju situationen genast mer oklar.

Är det till exempel inte mycket vanligt att anlita guider eller fixare som gör allt från att agera tolkar till att veta hur man hittar till platser utan att fastna i vägspärrar eller hamna bland minor, som hittar personer att intervjua/fota eller hur man får tag i transporter och boende osv. Sådana personer kan ju göra sitt jobb just för att de har kontakter, vilket också ofta innebär att de kan vara mer eller mindre lierade med ena eller andra parten i en konflikt. Vilket i sin tur innebär att man följer lite mer eller mindre uttalade regler för vad man tar bilder av ("fota inte chauffören, det kan vara farligt för honom" osv) eller vem man pratar med eller om vad. Kort sagt, en slags inbäddning det med ...

Min tanke är att man nog aldrig kan vara helt oberoende eller helt utan bindningar åt något håll i en konfliktzon - även om bindningarna bara är temporära.

 

[Grevture]

Bra point med att relatera till TV och webben. Bildspel på webben är faktiskt ett växande fenomen. Men jag märker mer och mer i mitt eget jobb, (gör rena bildreportage då jag jag åker på reportageresa), att efterfrågan växer. Delvis på grund av att ett bildreportage är mycket snabbare att läsa än en lång text (som du talade om nyhetstempot) och att hela vår omvärld är mer och mer visuell än tidigare. Det gäller marknadsföring och media likaväl. Jag tror också läsarna är mer bekant med medialäsning och kan värdesätta den stämningen bilder återger versus en text. Jag tror helt enkelt att vi lever i en tid då en ny form av mediavåg börjar långsamt ta över.

Jag hoppas du har rätt, att vi är på väg tillbaka till ett mer bildmässigt sätt att tänka. Jag pratade i höstas med bildchefen på Dagens Nyheter, Roger Turesson, som faktiskt var inne just på att unga människor idag är mer vana att tänka i bilder än äldre generationer och att bilder används i fler och fler sammanhang - som marknadsföring som du nämnde. Det är ju mer bilder i reklam idag än det var förr.

Och bildspel ger ju möjligheter för fotografen att i viss mån styra "läsningen" av bilderna, sätta tempot, lägga in korta texter, lägga på ljud osv. Kort sagt så går det att skapa mer sammanhållna bildberättelser än det gör i tryck.

Jobbar du något med ljudinspelning för bildreportage? Eller med rörlig video som inslag i bildspel?

 

[rautio]

Jag hoppas du har rätt, att vi är på väg tillbaka till ett mer bildmässigt sätt att tänka. Jag pratade i höstas med bildchefen på Dagens Nyheter, Roger Turesson, som faktiskt var inne just på att unga människor idag är mer vana att tänka i bilder än äldre generationer och att bilder används i fler och fler sammanhang - som marknadsföring som du nämnde. Det är ju mer bilder i reklam idag än det var förr.

Och bildspel ger ju möjligheter för fotografen att i viss mån styra "läsningen" av bilderna, sätta tempot, lägga in korta texter, lägga på ljud osv. Kort sagt så går det att skapa mer sammanhållna bildberättelser än det gör i tryck.

Jobbar du något med ljudinspelning för bildreportage? Eller med rörlig video som inslag i bildspel?

Ska precis här i veckorna sätta ihop ett bildspel kombinerat med ljud, det skulle vara även rörlig bild med, men det sket sej Ljud ger en stämningsdimension till. Brukar ha en liten bandspelare på jämt när jag jobbar på reportage. Först var det mest för att kunna snacka in namn och annan information utan att behöva plocka fram ett skrivblock och då missa en del bilder. Sen har jag börjat ha på den närmast för stämningens skull.

Jo jag förstår vad du menar med olika grader av embed när du ser det som så. Brukar själv gärna använda lokala chaufförer och tolkar och då gäller ju mer oskrivna regler för vad som är okej och inte, men upplever aldrig det som att vara embed. Kanske för att din roll i relationen till dom du vistat/jobbar/har en överränskommelse med är så fundamentalt annan. Arbetssättet är också totalt annan. Så det kanske är av nån form vana man förknippar embed med precis en officiell militär eller polis. Men för mej hamndlar det mycket om arbetssättet och processen som bestämmer "embedskapet" (kanske rent av en ny term)