varför plåta på konfliktzoner?

[rautio]

Lägger ut en tråd för att kanske få lite aktivitet på detta forum med

Det har varit mycket diskussioner om krigsfotografer, embeddding etc. Varför ska/vill man ut och plåta konlikter eller krig? Vad har man för motiv för att göra det? Vad förväntar man sej uppleva/se?

Dom som känt detta berätta gärna om era tankar

 

[j-olsson]

Jag tror inte så värst många här på fotosidan har varit i krigszoner och fotograferat. Dock så är det ju tydligt att fotografering som "embedded" inte har något annat syfte än det propagandistiska.

 

[sespalan]

Jag kan tänka mig att det finns de som ser en spänning i det. Det är samtidigt säkert ett riktigt bra sätt att fånga spännande ögonblick, motiv, landskap, känslor, dokumentera historia och varför inte en annorlunda portfolio.

Det är säkert en jättebra referens dessutom om man vid senare tillfälle vill fortsätta inom fotoyrket.

Läste en artikel i sydsvenskan tror jag det var om han svensk/amerikanska snubben som var fotograf på Hangarfartyget USS kenedy (?)

 

[Grevture]

Lägger ut en tråd för att kanske få lite aktivitet på detta forum med

Det har varit mycket diskussioner om krigsfotografer, embeddding etc. Varför ska/vill man ut och plåta konlikter eller krig? Vad har man för motiv för att göra det? Vad förväntar man sej uppleva/se?

Dom som känt detta berätta gärna om era tankar

Jag tror det vanligaste motivet ändå är att det helt enkelt är ett jobb. Medier lever på att sälja nyheter och konflikter är tacksamma som nyheter. Alltså åker fotografer dit.

Man kan ibland fundera över att media nog ofta av slentrian och gammal vana tar in texter och bilder från akuta konflikter men hoppar över mindre nyhetsmässiga vardagsskildringar som kunde förklarat bakgrunden till konflikterna.

 

[Grevture]

Dock så är det ju tydligt att fotografering som "embedded" inte har något annat syfte än det propagandistiska.

Ett snävt och naivt resonemang.

I många konfliktsituationer finns det inget utrymme för utomstående "neutrala" betraktare, är du där är du med någon av parterna vare sig du vill det eller inte. Enda sättet att i sådana lägen få någon som helst inblick över huvud taget är att vara inbäddad hos den ena eller andra parten.

Många bra reportage har gjorts av inbäddade journalister och fotografer. Givetvis ställer det krav på att journalister/fotografer funderar igenom vad det är de får se, varför de får se det och vems bild av verkligheten det är de upplever. Det krävs alltså vanlig journalistisk hederlighet ...

Rekommendation 1: Om fotografen Martin von Krogh skulle få för sig att åter igen hålla föredrag någonstans i närheten så kan jag varmt rekommendera att gå dit att lyssna. Han ger en osminkad och eftertänksam bild av arbete som nyhetsfotograf i allmänhet och alldeles i synnerhet i konfliktsituationer. Han har bland annat fotograferat i Irak både som inbäddad hos amerikaner och bland motståndsfolk - att röra sig "oinbäddad" där har under långa perioder varit tämligen omöjligt.

Rekommendation 2: Boken "Generation Kill" av Evan Wright, en bok som för övrigt blev en mycket bra TV-serie med samma namn och nyligen gick i svensk TV. Det är mycket bra journalistik från en inbäddad journalist.

Rekommendation 3: Läs böcker av den polske världsreportern Richard Kapuscinski. Han är en bra berättare som reste världen runt i årtionden och skrev om konflikter och politika skeenden. Dessutom filosoferar en del kring om journalisters roll i just sådana sammanhang. Jag har för mig att det är han som sagt att "vill man veta något får man helt enkelt se till att vara där" om yrket som utrikeskorrespondent.

 

[vfx]

Konfliktzonsfoto = Dokumentärfoto, kanske?

 

[fredriklindstrom]

Lägger ut en tråd för att kanske få lite aktivitet på detta forum med

Det har varit mycket diskussioner om krigsfotografer, embeddding etc. Varför ska/vill man ut och plåta konlikter eller krig? Vad har man för motiv för att göra det? Vad förväntar man sej uppleva/se?

Dom som känt detta berätta gärna om era tankar

En film kommer snart ut om detta amne;

http://www.apple.com/trailers/independent/balibo/


men varfor? For att beratta for varlden att saker och ting behovs fixas..

 

[Benganbus]

Lägger ut en tråd för att kanske få lite aktivitet på detta forum med

Det har varit mycket diskussioner om krigsfotografer, embeddding etc. Varför ska/vill man ut och plåta konlikter eller krig? Vad har man för motiv för att göra det? Vad förväntar man sej uppleva/se?

Dom som känt detta berätta gärna om era tankar

Jag tror att orsaken är att det finns en marknad för sådana bilder.
(Pengar att tjäna för fotografen)

Och tidningar/media har upptäckt att dom bilderna också säljer.
/B

 

[Rolz]

Ligger mycket i det som Fredrik skriver. Glad över och beundrar de som har modet att mer eller mindre riskera sitt liv för att visa upp det jävliga som pågår runtom i vår värld och som många verkar vilja blunda för. Ju fler bilder/filmer som kommer till kännedom för oss alla oavsett hur otäckt eller motbjudande det är desto bättre är det. Kan kanske göra vår lilla flugskit till planet i det stora universum till en bättre plats. Jag hoppas så i alla fall.

Är givetvis också så som Bengt skriver men gör inte saken i sig sämre för det.

//Ronney

 

[fredriklindstrom]

Ligger mycket i det som Fredrik skriver. Glad över och beundrar de som har modet att mer eller mindre riskera sitt liv för att visa upp det jävliga som pågår runtom i vår värld och som många verkar vilja blunda för. Ju fler bilder/filmer som kommer till kännedom för oss alla oavsett hur otäckt eller motbjudande det är desto bättre är det. Kan kanske göra vår lilla flugskit till planet i det stora universum till en bättre plats. Jag hoppas så i alla fall.

//Ronney

Haller med, ju mer information som kommer ut desto battre. Men ett problem som ar valdigt vanligt har i USA ar att folk helt enkelt valjer att inte titta pa eller lasa om problem i varlden, eller i grannkvarteret.. Vad kan man gora at det? (Mahanda en aning OT)

 

[Kijana]

Jag tror att orsaken är att det finns en marknad för sådana bilder.
(Pengar att tjäna för fotografen)

Det där ligger ganska långt ner på listan för en seriös bildjournalist.
Skulle tro att det första skälet är att man vill berätta om konflikten på något sätt. Ur civilbefolkningens perspektiv eller ur soldaternas perspektiv, eller ur något annat perspektiv.
Om det enbart var pengar som var drivkraften så skulle ju bilder av exempelvis James Nachtwey bara vara dokumentation av händelser. Men hans och ett flertal andra fotografers bilder har ju också något mer, ytterligare en dimension.

 

[Rolz]

Men faktum kvarstår vill jag ändå säga, ju fler som har modet att dokumentera det som pågår runtom på Tellus och visa upp det ju svårare blir det att blunda och värja sig för det otäcka. Har jag inte själv sett det av vilken anledning det nu än må vara så har någon arbetskamrat, granne, kompis etc, sett det och nämner det säkert också vid något tillfälle.

Att pengar är en bidragande orsak går inte att blunda helt för, där det finns pengar att tjäna finns det mindre lämpade personer som slår mynt av eländet men precis som i mycket annat är det svårt att nå någon större varaktig framgång i långa loppet. Hur lätt är det t.ex att köpa till sig en långvarig framgång i ett fotbollslag genom bara pengar? En tid men det laget som har de spelare som spelar med hjärtat är till slut vinnarna. Det bör vara samma regler i det som vi snackar om här i denna tråd, de med hjärtat och äkta känslan blir de som gör jobbet bäst.

//Ronney

 

[rautio]

vad kul att det blev diskussion om ämnet.

Att av ekonomiska skäl göra det som nån påpekade är inte värt risken. Du tjänar betydligt mer på att plåta på ett stort idrottsevenemang än åka ut till konfliktområden.

James Nachtwey sa något bra som jag ibland citerar när folk frågar varför i helvetet jag valt det jobbet jag gjort. Så här lyder det:

It has occurred to me that if everyone could be there just once to see for themselves what white phosphorous does to the face of a child, or what unspeakable pain is caused by the impact of a single bullet, or how a jagged piece of shrapnel can rip someone’s leg off – if everyone could be there to see for themselves the fear and the grief, just one time, then they would understand that nothing is worth letting things get to the point where that happens to even one person, let alone thousands. But everyone cannot be there, and that is why photographers go there, to show them, to reach out and grab them and make them stop what they are doing and pay attention to what is going on, to create pictures powerful enough to overcome the diluting effects of the mass media and shake people out of their indifference, to protest, and by the strength of that protest to make others protest” - James Nachtwey

Visst är det säkert för spänningens skull och nåt glorifierat i det hela som får många att drömma om krigsfotografering. Men måste nog säga att det finns inget glorifikt, heroistiskt eller vackert ute på fronten. Det är bara ett rent helvete. Och om man på allvar tänker ta sej dit så ska det nog vara för att det är det enda rätta beslutet för en. Och framför allt vara medveten och acceptera att det är en ganska stor sannolikhet att man inte kommer hem. Hela den frågan får en helt ny dimension när man ligger mitt i skottlossningen och skriken ekar mellan salvorna.

Har precis själv kommit hem från Helmand öknen i Afganistan där det är som hetast för tillfället. Ett bra exempel på ett ställe där du inte överlever en dag oembeddad. Redan av den enkla orsaken att du inte har minröjningsverktyg, så sannolikheten är rätt stor att du snart trampar på en ID. Det andra är att du inte har en aning om var talebanernas positioner är för dagen, vilket i praktiken betyder att du på området i frågan jämt rör dej på några hundra meter från deras linjer och där vill du inte vara utan backup. Är du embeddad med rätt shack så kan det ge dej stora friheter i arbetet medan andra trupper begränsar ditt arbete. Jag har varit i bagdad/irak oembeddad vilket inte är någon bekväm upplevelse, men gick att göra.

Det är väldigt intressant att läsa om tankarna runt ämnet, skulle även vara intressant att veta hur många fotografer på forumet är specialiserade på konfliktområden och om det skulle finnas behov för ett eget forum eller diskussionsgrupp för det?

 

[j-olsson]

Ett snävt och naivt resonemang.

I många konfliktsituationer finns det inget utrymme för utomstående "neutrala" betraktare, är du där är du med någon av parterna vare sig du vill det eller inte. Enda sättet att i sådana lägen få någon som helst inblick över huvud taget är att vara inbäddad hos den ena eller andra parten.

...

Okej då, jag måste ge dig åtminstone delvis rätt. Visst krävs det hederlighet från journalisten, och med tillräckligt mycket sådan så kan resultatet bli hyfsad journalistik. Men icke desto mindre är journalisterna där utav en slump, och med tanke på vilken "arbetsgivarens" (kompaniet vid vilket journalisten är embedded) natur kommer rapporteringen hålla sig inom vissa ramar. Det är ingen slump att fenomenet "embedded journalists" uppkom först efter Vietnamkriget.

 

[Grevture]

Okej då, jag måste ge dig åtminstone delvis rätt. Visst krävs det hederlighet från journalisten, och med tillräckligt mycket sådan så kan resultatet bli hyfsad journalistik. Men icke desto mindre är journalisterna där utav en slump,

Menade du möjligen "inte av en slump"?

och med tanke på vilken "arbetsgivarens" (kompaniet vid vilket journalisten är embedded) natur kommer rapporteringen hålla sig inom vissa ramar. Det är ingen slump att fenomenet "embedded journalists" uppkom först efter Vietnamkriget.

Uttrycket må ha uppkommit då, men fenomenet har funnits så länge det har funnits rapportering från krig och konflikter. Hur "inbäddad" var inte en av 1900-talets tidiga och kända krigskorrespondenter, Winston Churchill, när han skildrade Boer-kriget för Morning Post? Han var arméofficer och verkade på plats i en lindrigt sagt skön blandning av journalist och officer ...

Det här med inbäddning är inte något binärt tillstånd där man antingen är det med hull och hår eller motsatsen att man är helt oberoende. Det är en enorm gråskala där reportrar och fotografer har mer eller mindre kontakter med och kanske färdas med eller rent av bor hos olika parter i konflikten.

Tänk på att reporter eller fotograf lätt kan bli en aning eller påtagligt "mentalt inbäddad" i den meningen att man utifrån sin egen världsbild har enklare att identifiera sig med ena eller andra parten i en konflikt. Rutinerade reportrar och fotografer med god självinsikt ser sådant hos sig själva och kan hålla det i styr, men det finns ju alltid där som en underliggande faktor, i synnerhet för någon som är oerfaren.

Tänk också på att bara genom att närvara i en konfliktsituation så påverkar du ofta skeendet i någon mån. Det är nog till exempel många stenkastningar på västbanken eller i Gaza som ägt rum just för att det funnits fotografer, TV-folk eller journalister i närheten. I den typen av konflikter där bägge parter är mycket mediemedvetna ser nog parterna gärna till att försöka "bädda in dig" när de har en chans, vare sig du vill det eller ej.

 

[jokkek]

Pressfoto karriär

Är det inte så man gör karriär som pressfotograf?
Åker till någon konflikthärd och tar välkomponerade bilder
på lidandet?
Är det inte formel 1A för att vinna den gammalmodiga tävlingen
för pressfotografer Årets Bild?
För intresserade i ämnet läs den initierade Kari Andén-Papadoupulos.

 

[Grevture]

Är det inte så man gör karriär som pressfotograf?
Åker till någon konflikthärd och tar välkomponerade bilder
på lidandet?
Är det inte formel 1A för att vinna den gammalmodiga tävlingen
för pressfotografer Årets Bild?
För intresserade i ämnet läs den initierade Kari Andén-Papadoupulos.

Hm, nu är det är inte speciellt ofta som krigsbilder blir Årets bild ...

Luktar lite fördomar tycker jag. De flesta kända pressfotografer har nog snarare blivit kända för att de så ihärdigt och envist hittat bra bilder oavsett vad det är som de fotograferat.

Kari Andén-Papadoupulos skriver mycket intressant, men jag har faktiskt inte sett henne hävda att krigsfotografering skulle vara något slags obligatoriskt inslag för en karriär som pressfotograf.

 

[alf109]

Jag rekommenderar varmt boken "Unreasonable Behaviour" av Don McCullin (finns på bokus m.fl.) den behandlar ämnet ganska ingående direkt av en av de allra största "krigsfotograferna".

 

[jokkek]

Hm, nu är det är inte speciellt ofta som krigsbilder blir Årets bild ...

Luktar lite fördomar tycker jag. De flesta kända pressfotografer har nog snarare blivit kända för att de så ihärdigt och envist hittat bra bilder oavsett vad det är som de fotograferat.

Kari Andén-Papadoupulos skriver mycket intressant, men jag har faktiskt inte sett henne hävda att krigsfotografering skulle vara något slags obligatoriskt inslag för en karriär som pressfotograf.

Ok visst jag försökte provocera lite.
Visst finns det många duktiga pressfotografer, det jag
saknar ibland är någon slags medvetenhet.
Vems ärenden man går, vad man överhuvudtaget har på platsen att göra...

Kari Andén-Papadoupulos har skrivit kritiskt om mediabevakning i krig.
För mig är krigsfotografi inte intressant på något sätt, genren fungerar inte
längre, det handlar mer om information och vem som styr informationen.
Att estetisera kring lidande går inte att rättfärdiga på något sätt, inte
ens som möjlig karriärväg för hungrig fotograf.

 

[Grevture]

Ok visst jag försökte provocera lite.

Du lyckades

Visst finns det många duktiga pressfotografer, det jag
saknar ibland är någon slags medvetenhet.
Vems ärenden man går, vad man överhuvudtaget har på platsen att göra...

Jag kan inte påstå att jag djupintervjuvat någon majoritet av sveriges pressfotografer, men jag har genom åren pratat en del med ganska många (skrev bl.a. en C-uppsats på JMK kring pressfoto och i stort sett alla de jag har stött på har varit väldigt eftertänksamma och otroligt medvetna om vad de gör och vad det har för effekter på människor. Jag skulle snarare säga att de har långt bättre koll än de flesta andra människor jag har stött på.

Martin von Krogh är ju ett typexempel, jag var på ett föredrag han höll där jag märkte att en del i publiken verkade lite besvikna att han talade så lite om bländare, tider och objektiv och just så mycket om varför man fotograferar konfliktsituationer, vad det gör med människorna i bilderna (och med fotograferna själva) och allt som kan bli fel om man inte är väldigt noga med vad man håller på med.

Kari Andén-Papadoupulos har skrivit kritiskt om mediabevakning i krig.

Jag är fullt medveten om det

För mig är krigsfotografi inte intressant på något sätt, genren fungerar inte
längre, det handlar mer om information och vem som styr informationen.

Och du menar att det på något sätt fungerar annorlunda i andra genrer? Allt journalistiskt arbete är en ständig kamp om information och vem som styr informationen. Det kanske syns tydligare om vi talar krigsskildringar, men samma problem finns överallt.

Att estetisera kring lidande går inte att rättfärdiga på något sätt, inte
ens som möjlig karriärväg för hungrig fotograf.

För det första så vill jag hävda att mycket få gjort det till en karriärväg (även om det nog däremot är en vanlig uppfattning att det funkar så). För det andra, menar du att vi skall låtsas som om konflikter inte pågår? Eller om någon fotograferar i konflikter, så måste de ta oestetiska bilder? Vem skulle bli hjälp av det?

Allmän reflektion: Jag har hört många (det här ämnet debatteras då och då på Dpreview) argumentera ungefär som du, och jag tror det handlar om att man tycker det är fel att krig och krigets grymheter pågår - en i och för sig berömvärd inställning - men att man projicerar vreden över det på de som skildrar saken och därmed väcker vårt dåliga samvete. Kort sagt, man tycker illa om de som skildrar kring och konflikter för att de väcker olust och påminner en om saker man helst önskade att man inte visste om. Men vad är alternativet? Att låtsas som om krig och konflikter inte pågår och att människor inte svälter, blir söndertrasade av kulor och minor?