Varför "censur" i AB men ej Expressen??

[mindbash]

Självklart finns det gränser också för offentliga personer.

Men nyhetsvärdet och allmänintresset måste också vägas in - och där får den personliga integriteten ofta ta en smäll. Samtidigt handlar det också om konsekvensneuatralitet, respekt för offren och dess anhöriga, journalistens uppdrag att förmedla nyheter och information och samhällets behov att få veta.
Varje fall måste få bedömas för sig och jag tycker att Expressen fattade rätt beslut - även om jag delar kritiken kring hur och när man valde att publicera.

Jag menar att det faktum att en bild upprör och berör kanske också är en motivering för att publicera den.

I Anna Lindh-fallet tycker jag att man hittade en balans som funkade. Bilden förmedlar en händelse som ska beröra och uppröra. Det är bra att folk förstår vad det är som har hänt.

 

[millimeter]

popboydeluxe skrev:
Som offentlig person tycker jag att man ska kunna tåla saker som att bilder på en BLIR publicerade oavsett situation, och varför egentligen mörklägga sanningen, för det är vad jag tycker att det blir när man censurerar verklighetsskildringar...

Jag håller inte med, eftersom "offentlig person" inte är nåt man väljer enbart för publiciteten. Dokusåpadårar vill kanske enbart bli kända, men ibland (eller oftast) är kändisskap en oönskad följd av ens karriär. Anna Lindh hade nog andra, tyngre vägande skäl för sin politiska karriär än att bli kändis. Därför kan man inte hävda att "de får tåla det", "har själva valt" etc. Det är lite som att säga att folk som går på krogen får tåla att bli rånade, de väljer ju själva att vara i centrum nattetid.

Och angående "sanningen" så finns den ju inte.. Det är inte så att de mest skandalösa löpsedlarna beskriver verkligheten mer sanningsenligt än de försiktiga. Ingen redaktion sitter inne med den objektiva sanningen, redo att visa upp den. Alla ord man väljer är i någon mån värderande, och därför blir också en i ens egna ögon sanningsenlig löpsedel i andras ögon subjektiv och exploaterande. Framför allt är det oerhört vanskligt att försöka sammanfatta ett komplext sakförhållande på tre-fyra ord som rubriksättarna gör.

Till och med själva tron på att det alltid finns en "egentlig sanning" är skadlig. Tror man det så är ju risken klart större att man glömmer all källkritik och blir en zombie.

Det enda sättet att komma nära någon slags sanning är att läsa många tidningar och vara kritisk.

 

[mindbash]

millimeter skrev:
Jag håller inte med, eftersom "offentlig person" inte är nåt man väljer enbart för publiciteten. Dokusåpadårar vill kanske enbart bli kända, men ibland (eller oftast) är kändisskap en oönskad följd av ens karriär. Anna Lindh hade nog andra, tyngre vägande skäl för sin politiska karriär än att bli kändis. Därför kan man inte hävda att "de får tåla det", "har själva valt" etc. Det är lite som att säga att folk som går på krogen får tåla att bli rånade, de väljer ju själva att vara i centrum nattetid.

Rånjämförelsen tycker jag är sällsynt dålig. Det är som att försöka dra en jämförelse med att tjejer väljer att bli våldtagna för att de klär sig utmanande. Jag har svårt att se någon relevant jämförelse med uppmärksamhet kring offentliga personer.

Politiker är i än högre grad än dokusåpadeltagare offentliga personer. De arbetar i allmänhetens tjänst och i det ingår offentlig granskning och uppmärksamhet. Kändisskap har inget, eller mycket lite, med det att göra.

Med den granskning som är relaterad till den offentliga personen följer oundvikligen också ett intresse för den privata personen. Det tycker jag är helt berättigat.

Jag anser också att man mycket väl kan säga att en offentlig person får tåla en högre grad av uppmärksamhet och att de valt det själva. Att välja ett politiskt ämbete eller annan högt uppsatt postition i det allmänna, såväl som i det privata näringslivet, eller en karriär som artist - är att acceptera den granskning och uppmärksamhet som följer.

Att den personliga integriteten får stå tillbaka för allmänintresset är en nödvändighet för en fungerande tryck- och yttrandefrihet.

Sedan begås det naturligtvis övertramp. Men de bör behandlas individuellt, från fall till fall, precis som allt annat.

 

[timofej]

bEPH skrev:
Att se ner på eller ringakta människor är för mig den grundläggande motsatsen till grundtanken med demokrati, att acceptera närandet av sin eget ogillande av en annan medmänniska är något jag tar starkt avstånd från och försöker undvika i möjligaste mån.

Bara för att reda ut missförståndet. Antagligen har vi olika definitioner av "att se ner" på något/någon.

Jag tyckte att artiklarna höll för lågt nivå, efter vilket Daniel skrev att det var detsamma som att se ner på artiklarna/folket som läser dem. Ja, jag "ser ner" på artiklarna i den mening att de är för förenklade för min värld. Jag ser inte varifrån ordet "ringakta" kom ifrån.

Och sedan skrev jag att jag tycker att jag är bättre en vissa andra och vise versa. Och visst kan jag stå fast vid detta påstående. Man kan vara bättre fotograf, bättre medmänniska, bättre förälder, ha bättre kunskap, ha bättre värderingar (subjektivt), vara smartare (hehe, vilken definition man än väljer för "smart") o s v. Men det är inte sagt att människorna som är sämre är mindre värda för det.

Vad det har med demokrati att göra har jag inte förstått riktigt, då definitionen på demokrati är att majoritet bestämmer över minoritet. Det är inte självklart för mig att det är den bästa formen av styret heller men det behöver vi inte beröra nu, annars spårar diskussionen ut totalt. Ja, den har redan gjort det.

Anders Östberg skrev:
Allt ovanstående förstås enbart min åsikt, jag ser inte ner på någon som läser Expressen eller Aftonbladet, tycker bara jag har hittat bättre sätt att spendera min tid och mina pengar.

Eh, tycker du, Anders att du har hittat bättre sätt? Just det...

 

[mindbash]

timofej skrev:
Vad det har med demokrati att göra har jag inte förstått riktigt, då definitionen på demokrati är att majoritet bestämmer över minoritet.

Det var en väldigt intressant definition av demokrati. Du gjorde precis världen väldigt mycket enklare

 

[Anders Östberg]

timofej skrev:
Eh, tycker du, Anders att du har hittat bättre sätt? Just det...

Där ser man hur viktigt det är att uttrycka sig exakt i skrift. "Ett bättre sätt *för mig*" ska det stå. Hur andra väljer att använda sin tid och kraft eller vad dom läser för tidningar bryr jag mej inte ett dugg om.

 

[bEPH]

timofej skrev:
Vad det har med demokrati att göra har jag inte förstått riktigt, då definitionen på demokrati är att majoritet bestämmer över minoritet.

Nja, om minoriteten är fast så är det majoritetsdiktatur, inte demokrati.
Tänk röstning om vad man ska äta till middag där två rävar och en hare röstar.
Det har med demokrati att göra så till vida att man inte värderar sin medmänniskas åsikter lika berättigade till sina egna om man ser ner på dem.

 

[timofej]

mindbash skrev:
Det var en väldigt intressant definition av demokrati. Du gjorde precis världen väldigt mycket enklare

Ja, jag tycker att ordet "demokrati" missbrukas. Om du har en annan definition skulle jag gärna vilja höra den. Det verkar som att ordet "demokrati" har blivit synonym med "rättvist” samhälle, eller även bättre med "rätt" samhälle. Vi i väst har demokrati = rätt. De andra har fel. Men som sagt, det blir ett ämne för en annan tråd kanske? ;-)

Anders Östberg skrev:
"Ett bättre sätt *för mig*" ska det stå. Hur andra väljer att använda sin tid och kraft eller vad dom läser för tidningar bryr jag mej inte ett dugg om.

Du behövde inte skriva "för dig". Det är ju underförstått. Visst är alla värderingar subjektiva. Men skulle du inte tycka att säg att råna en värdetransport är mindre bra sätt "att använda sin tid och kraft" jämfört med säg fotografering? ;-) Det är alltså hyperbolisering, dra inte direkta paralleller mellan att läsa kvällstidningar och att råna värdetransporter. Jag ville bara visa att även om man påstår att man "inte bryr sig" har man en viss subjektiv uppfattning om omvärlden ändå.

 

[timofej]

bEPH skrev:
Nja, om minoriteten är fast så är det majoritetsdiktatur, inte demokrati.
Tänk röstning om vad man ska äta till middag där två rävar och en hare röstar.
Det har med demokrati att göra så till vida att man inte värderar sin medmänniskas åsikter lika berättigade till sina egna om man ser ner på dem.

Det är det jag menade när jag skrev att demokratin inte är alltid det bästa sättet att styra. Även om allas åsikter (harens inkluderat) är lika berättigade blir han lika förbaskat uppäten.

Om "att se ner" har jag redan försökt förklara tidigare.

 

[millimeter]

mindbash skrev:
Rånjämförelsen tycker jag är sällsynt dålig. Det är som att försöka dra en jämförelse med att tjejer väljer att bli våldtagna för att de klär sig utmanande. Jag har svårt att se någon relevant jämförelse med uppmärksamhet kring offentliga personer.

Poängen är denna: att man väljer att sätta sig i en situation som kan innebära vissa konsekvenser betyder inte att man väljer att acceptera konsekvenserna. Den poängen återfinns i båda liknelserna samt i originalfrågan. Det är inte "sällsynt dåliga" jämförelser om poängen bevaras.

mindbash skrev:
Politiker är i än högre grad än dokusåpadeltagare offentliga personer. De arbetar i allmänhetens tjänst och i det ingår offentlig granskning och uppmärksamhet. Kändisskap har inget, eller mycket lite, med det att göra.

Med den granskning som är relaterad till den offentliga personen följer oundvikligen också ett intresse för den privata personen. Det tycker jag är helt berättigat.

Jag tycker att du förväxlar "är" och "bör". Offentliga personer bör granskas, det håller jag med om. Men privatpersoner bör inte nödvändigtvis granskas (speciellt inte bara för att de också råkar vara offentliga personer). Att privatpersoner de facto granskas är en annan sak. Jag tycker *inte* det är berättigat, i varje fall inte alla gånger det faktiskt sker.

Vad som är att hänföra till "offentlig" och "privat" person när människan är en och samma är en svårare fråga, men jag tycker att ett mycket viktigare perspektiv i just denna diskussion är det faktum att kvällspressen drivs av ett vinsintresse, som gör att de riskerar att värdera "sensation" högre än "etik". Sedan kan man alltid försvara det i efterhand med "yttrandefrihet" och "granskning".

Till slut: blir man en offentlig person genom att utsättas för brott eller begå ett brott? Var killen som först misstänktes för Anna Lindh-mordet en offentlig person? Eller var den person som nu är dömd offentlig *innan* domen fallit?

 

[Per Krook]

mindbash skrev:
Per Krooks uppfattning om att kvällspressen blivit hårdare genom åren är rätt vanlig. Jag delar inte det intrycket. Bläddrar man genom den svenska presshistorien så upptäcker man rätt snabbt att den här debatten har pågått väldigt länge.

Jag tror inte att det ena nödvändigtvis utesluter det andra. I ett (medie-) samhälle som, i mitt tycke, har blivit hårdare/råare, så har kvällspressen också blivit det. Eller är det t o m så att kvällspressen (och några andra kålsupare) drar med sig andra medier på detta sluttande plan? För att sälja lösnummer lockar kvällstidningarna med smaskiga löpsedlar och rubriker. För att sälja lägger man sig på gränsen för vad som anses acceptabelt (vid publiceringstillfället), och ofta går man (medvetet) över denna gräns. Jag tror att vi människor trubbas av, och att kvällstidningarna successivt måste ta i allt hårdare för att chocka/locka oss. I gårdagens DN-artikel beskriver Expressenreportern vad som utgör en bra historia: "Den ska helst vara ovanlig. Ett ovanligt brutalt mord är till exempel intressantare än ett vanligt mord." I mina ögon är nyckelordet "ovanlig". Kvällspressen måste hela tiden komma med något nytt. Gränser tänjs, gränser bryts och - till slut - gränser flyttas.

Nej, debatten är inte ny. Men det innebär inte att den saknar relevans.

 

[mindbash]

timofej skrev:
Ja, jag tycker att ordet "demokrati" missbrukas. Om du har en annan definition skulle jag gärna vilja höra den. Det verkar som att ordet "demokrati" har blivit synonym med "rättvist” samhälle, eller även bättre med "rätt" samhälle. Vi i väst har demokrati = rätt. De andra har fel. Men som sagt, det blir ett ämne för en annan tråd kanske? ;-)

Demokratin som begrepp är mycket vidare än att beslut tas i majoritet.

Men som sagt - det är nog en diskussion i en helt annan tråd

 

[mindbash]

millimeter skrev:
Poängen är denna: att man väljer att sätta sig i en situation som kan innebära vissa konsekvenser betyder inte att man väljer att acceptera konsekvenserna. Den poängen återfinns i båda liknelserna samt i originalfrågan. Det är inte "sällsynt dåliga" jämförelser om poängen bevaras.

Jo, det är en sällsynt dålig jämförelse just för att man vid rån eller våldtäkt varken ska ha behövt befara, eller i efterhand acceptera, konsekvenserna av att man gått ensam på en mörk gata eller klätt sig på ett visst sätt.

Men att välja att bli en offentlig person är också att välja det du kallar konsekvenser i form av mediebevakning.

Det som väljer offentligheten är naturligtvis också ofta beroende av medierna - vilket skapar ett intressant ömsesidigt beroende.

Vad som är att hänföra till "offentlig" och "privat" person när människan är en och samma är en svårare fråga, men jag tycker att ett mycket viktigare perspektiv i just denna diskussion är det faktum att kvällspressen drivs av ett vinsintresse, som gör att de riskerar att värdera "sensation" högre än "etik". Sedan kan man alltid försvara det i efterhand med "yttrandefrihet" och "granskning".

Huvuddelen av medierna i Sverige är vinstdrivande företag. Huvuddelen av svenska medier följer också de etiska riktlinjer som finns. Det begås övertramp ibland - och det är synd, men svårt att undvika.
Att däremot påstå att medier, kvällstidningar eller inte, bara skriver för att sälja och inte skyr några medel - och att tryck- och yttrandefriheten bara är något man gömmer sig bakom - är näst intill löjligt.

Till slut: blir man en offentlig person genom att utsättas för brott eller begå ett brott? Var killen som först misstänktes för Anna Lindh-mordet en offentlig person? Eller var den person som nu är dömd offentlig *innan* domen fallit?

Det beror ju helt på hur man definierar en offentlig person. Jag skulle nog svara nej. Men där kommer allmänintresset in. Och varje fall måste bedömas för sig.

Den stundtals hetsiga diskussionen om att namnge misstänkta brottslingar innan dom har fallit har också pågått ett tag inom journalistkåren. Jag tillhör dem som anser att man ska vara ytterst försiktig i sådana fall. Men återigen - varje fall måste bedömas var för sig.

 

[anw]

Jag tror att en del av svaret kan finnas AB och Expressen politiska tillhörighet.

Expressen är "oberoende liberal" har jag för mig, kan vara bara "liberal" också. Hur som helst så är den tydligt borgerlig. Det borgerliga sättet att se på brott är ofta att de begås av onda människor som samhället måste skyddas ifrån och att förövaren agerar ensam utan att ha blivit påverkad av samhället i övrigt. Att visa omaskerade bilder och smaskiga detaljer "drabbar ingen oskyldig" kan man mentalt försvara sig med.

Aftonbladet är, åtminstone på ledarsidan, socialdemokratisk. Gemensamt för alla partier i socialistiska blocket är en syn på brottet som en del av samhället. Vi kan genom olika åtgärder uppmuntra till olika slags positiva beteenden såsom föreningsliv eller nyföretagande. Negativa beteenden, såsom brott, kan framkallas på samma sätt (om än oavsiktligt). Att då peka ut brottslingen blir ganska ointressant. Att brottet har ägt rum är det centrala. Det är det enda man behöver känna till för att veta att samhället behöver förändras.

Det politiska tillhörigheten kan alltså vara en del av sanningen, åtminstone när det gäller rapporteringen om ett brott. Men det är ganska liten skillnad på AB och Expressen, det är mest vid jämförelse som AB framstår som en något mer återhållsam tidning än Expressen.

 

[mindbash]

anw skrev:
Det politiska tillhörigheten kan alltså vara en del av sanningen, åtminstone när det gäller rapporteringen om ett brott. Men det är ganska liten skillnad på AB och Expressen, det är mest vid jämförelse som AB framstår som en något mer återhållsam tidning än Expressen.

Om det stämmer är det en intressant iaktagelse. Nu påverkar ju visserligen den politiska tillhörigheten tidningarna väldigt lite, eller inte alls, utanför just ledarsidan.

Men om man kan visa på ett visst mönster beroende på politisk tillhörighet vore det en klart intressant studie.

 

[Reograf]

Per Krook skrev:
Det finns två intressanta artiklar i DN idag om två kvällstidningsreportrar (en från vardera kvällstidning). Just nu hittar jag bara den om Expressenreportern på nätet:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=461538

Har inte läst alla inlägg.. vet inte om jag är offtopic, hittade bara den andra artikeln...

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=462454

 

[Per Krook]

anw skrev:
Det politiska tillhörigheten kan alltså vara en del av sanningen, åtminstone när det gäller rapporteringen om ett brott. Men det är ganska liten skillnad på AB och Expressen, det är mest vid jämförelse som AB framstår som en något mer återhållsam tidning än Expressen.

Personligen tror jag inte att den politiska tillhörigheten spelar någon roll i detta - bland annat för att jag upplevde det som att Expressen var den mer återhållsamma av de två under lång tid (fram till för några år sedan). Det är emellertid en mycket intressant infallsvinkel som vore kul att få utredd - precis som Daniel också är inne på.

 

[Per Krook]

beccasin1 skrev:
vet inte om jag är offtopic, hittade bara den andra artikeln...

Jag tycker inte att det är det minsta off-topic. Tvärtom är jag glad att du hittade den! (Jag förstår inte varför inte jag lyckades. Jag sökte bland annat på reporterns namn, som ju inte är så vanligt. Inget napp i förrgår.)

Jag rekommenderar alla som är intresserade av trådens ämnesområde att läsa de länkade artiklarna. Jag tyckte att de var klart givande, även om de porträtterade reportrarna inte riktigt kände igen sig själva.

 

[Anders Östberg]

Jag tror nog upplagesiffrorna påverkar tendensen att "ta i" mer än politisk tillhörighet.

 

[millimeter]

mindbash skrev:
Jo, det är en sällsynt dålig jämförelse just för att man vid rån eller våldtäkt varken ska ha behövt befara, eller i efterhand acceptera, konsekvenserna av att man gått ensam på en mörk gata eller klätt sig på ett visst sätt.

Men att välja att bli en offentlig person är också att välja det du kallar konsekvenser i form av mediebevakning.

Men du förutsätter ju vad du ska bevisa! Du säger i korthet att min liknelse är dålig eftersom jag har fel. "Eftersom man måste acceptera granskningen som privat och offentlig person så kan man inte jämföra med rånrisk i centrum, som man inte behöver acceotera" säger du, men min liknelse skulle ju *just precis* betona det faktum att man inte borde behöva acceptera granskningen till den grad som ibland förekommer. Min liknelse utgick inte från *dina* premisser utan från mina. Du tycker att liknelsen är dålig eftersom du inte håller med mig. Det är ju inte direkt förvånande.

Lika lite som man vid krogrundor ska behöva acceptera rån, ska offentliga personer behöva acceptera kränkningar av privatlivet. Granskning - självklar, men hur man än resonerar finns det en gräns nånstans och min och många andras uppfattning är att den gränsen bryts för ofta.

Men det är möjligt att jag skulle acceptera etiska övertramp lättare, om inte tidningen i övrigt var full av ytliga artiklar om oväsentliga saker.

mindbash skrev:
... Att däremot påstå att medier, kvällstidningar eller inte, bara skriver för att sälja och inte skyr några medel - och att tryck- och yttrandefriheten bara är något man gömmer sig bakom - är näst intill löjligt.

Men konstigt nog verkar det omöjligt (för tidningar och deras försvarare) att erkänna att vinstintresset är såpass viktigt som det är.

Det är också som jag var inne på tidigare: det mest motbjudande i kvällspressen är kanske inte etiska felsteg utan den stora bristen på artiklar som säger något vettigt eller har ambitioner. Ytliga skönhetstips provocerar inga etiska regler, men säljer antagligen lösnummer. Där uppstår en ilska hos läsaren (läs: Henrik) som inte minskar när någon enstaka journalist för en gångs skull gör något klumpigt hemma hos-reportage hos brottsoffer.