Kan det då finnas nån gnutta sanning i det jag hört att "japanska" objektivkonstruktioner i allmänhet baseras på kontrast för att få "illusionen" av skärpa och då följaktligen de "tyska" konstruktionerna baseras på upplösning mer så att kontrasten får lida en smula.
Har ju sett vissa Zeiss som verkar ha dålig kontrast på helöppen bländare men trots dimmiga bilder så är konturerna i bilden skapligt skarpa.
lg
Nej, jag tror inte att det finns minsta gnutta sanning i det antagandet. Om man i stället tittar på olika objektiv genom de senaste hundra åren, finns ett antal ganska generella typer, och de har mer eller mindre kopierats av optikföretag över hela klotet. Exempelvis tripletten, som är kanske den enklaste anastigmaten, finns i tre grundutföranden hos alla de större optikkonstruktörerna, endera med tre, fyra eller fem linser, och de har alla liknande egenskaper. Också den ljusstarka konstruktionen med sex linser och ljusstyrka upp till ungefär f/1,4 som representeras av Planar är i stort sett samma när man hittar optik med motsvarande ljusstyrka från andra tillverkare, och de har nästan alla precis samma optiska svagheter, med samma fördelning av sfärisk aberration, vilket ger en ganska skräpig bokeh, men betydligt bättre skärpeintryck än bättre korrigerad optik.
Just hur den sfäriska aberrationen ser ut har en viss inverkan på intrycket av skärpa, medan den samtidigt ger mindre krämig, mer risig, bokeh. För de längre brännvidder som oftare används till porträtt föredrar man den typ som Sonnar representerar snarare än Planar. Och föga överraskande har andra tillverkare anammat samma strategi.
Om du har sett gluggar från Zeiss med dålig kontrast, så var det nog endera innan man började AR-behandla, eller gluggar som har hanterats olämpligt under lång tid. Jag vet i alla fall ingen som har låg kontrast vid full öppning. Däremot såg jag en viss skillnad mellan den Planar 50/1,7 som jag ersatte med en 50/1,4 som jag fortfarande har kvar. Det är faktiskt en aning bättre skärpa i den ljusstarkare optiken.
