Dels är det en kamera som förmodligen kommer att tuffa på i 30 år till och dels handlar det givetvis om vad man kan få betalt. Begagnatpriset styrs ju helt av efterfrågan, och som sagt om du vet att kameran i stort sett är lika bra som när den var ny och själv vet att du kommer att få ungefär lika mycket om du säljer den efter ett antal år hamnar ju saken i ett litet annat läge.
Det där är allt en sanning med modifikation. Det byggdes många fina välkonstruerade och mycket mekaniskt slitstarka instegshus på 70-talet exv. för betydligt billigare pengar än det Leica-husen betingade både då och nu. Jag har fortfarande kvar min gamla Pentax ME som jag haft på många långa och krävande resor både i Mellan Östern, bortre Asien, Afrika och Syd-Amerika. Jag använde samma kamera hela 70-talet fram till de först åren på 2000-talet. Trettio år i praktisk användning, vilket väl är mer än de flesta Leicorna tvingats utstå.
Jag har tappat den i marken minst två gånger utan att vare sig objektiv (40mm/2,8 pannkaka eller 100mm/2,8) eller kamerahus gått sönder. Kamerahuset som inte är av koppar som Fröderberg säger Leicor är gjorda av utan av mässing har tappat det påklistrade konstmaterialet på baksidan och en hel av sin svarta färg men den fungerar fortfarande att ta bilder med. Det enda som slutat funka är räkneverket, så den sista tiden den var i bruk rev jag av en del av filmkartongen och satte i det speciella lilla fack som fanns på bakre luckan för just det. Där markerade jag med penna det antal bilder jag tagit.
Vi pratar alltså inte alls om en dyr kamera här utan om en ren massproducerad konsumtionsmodell men skillnaden var att man på denna tid även hade råd att göra dessa riktigt mekaniskt stabila och jämför man dessa objektiv med dagens så undrar jag om ens de dyraste och mest påkostade idag kan matcha den makalösa precision dessa objektiv från 70-talet har och hade. På den tiden klarade man alltså ändå av att med säkert betydligt mindre produktiva produktionsmetoder producera och sälja dessa kamerahus och objektiv till priser jag som då halvfattig student och fabriksarbetare hade råd med.
Om ni undrar hur man hade råd med resandet och framförallt med filmen så gick det ihop genom att man åkte på absolut billigaste sätt genom att lifta där det gick och sedan mest åka tåg och lokalbussar. Bodde gjorde man på hotell som max kostade en dollar per natt. Jag vet att jag exv. betalade motsvarande 60 svenska öre för att sova på Patong Beach som på den tiden inte var bebyggt annat än med ett par mindre palmbladshus direkt på stranden, där man kunde köpa te, fried rice och dela golvet och sin bastmatta med råttorna som letade matrester på golvet under natten. Vi fick i alla fall skydd för tjuvar/rånare, vind och regn.
På Ceylon/Sri Lanka kostade en plats i "dormitory" på vinden bland sju åtta andra sovande ungefär motsvarande summa på hotellet Sun Sea Sand i Hikkaduwa. Detta "small middle class hotel" som ägaren uttryckte det (fast det redan då var långt från den standarden) klarade smällen från Tsunamin som drabbade Hikkaduwa hårt och bl.a. dränkte hundratals personer i det tåg som just då stod inne vid perrongen på byns tågstation.
Det som framförallt var betungande ekonomiskt och skrymmande att släpa på var all film man behövde under de långa resor man gjorde som varade mellan några månader till ca ett halvår. 1976 kunde man bo på det gamla GI-hotellet Malaysia Hotel i Bankok för en dollar per natt efter att alla amerikaner just lämnat Bankok. Snart kom dock priserna att stiga när sexturisterna upptäckte att Bankoks alla horor var undersysselsatta och att billiga hotell bara väntade på dem. FibAktuellt och Lektyr (den s.k. herrpressen) skapade den marknaden i Sverige. Sedan steg priserna igen.
Jag hade heller inte någon vadderad kameraväska under alla dessa år. Så min Pentax reste för det mesta helt oskyddad och fick bara av det skälet betydligt fler smällar än mina grejor får idag.