En intressant aspekt på att spegeln nu är på väg ut är att mycket av den här diskussionen kom upp redan för mer än femtio år sedan, och att den till en del kulminerade i början av sextiotalet, för att sedan avta, då spegelreflexkameran mer eller mindre blev paradigm och man inte längre funderade över dess fördelar jämfört med andra typer av systemkameror.
Spegelreflexkameran är besläktad med äldre tiders kameror med mattskiva baktill, där man ersatte mattskivan med en kassett för att ta bilden. Mattskivan användes för att komponera bilden och ställa in skärpan, och det är ganska självklart att det som syntes på mattskivan var vad som skulle forma bilden. När man senare lyckades göra processen snabbare genom att placera mattskivan upptill och länka av ljuset från objektivet med en spegel, som kunde fällas undan från strålgången när bilden skulle tas, använde man fortfarande samma ganska osmidiga metod att ställa skärpa via mattskivan.
Den andra typen av systemkamera försågs vanligen med avståndsmätare, vilken så småningom placerades inne i själva sökaren, en genomsiktssökare. Leica är väl urtypen, men det fanns många andra mätsökarkameror, och de gjordes också i andra format, som mellanformat och storformat. Nackdelen som ESR-kamerans förespråkare alltid förde fram var att man inte såg vad som skulle hamna på filmen, och att sökaren hade parallaxfel, som gjorde att objekt som syntes i sökaren kunde vara skymda på bilden, vilket var särskilt tydligt på nära håll.
Och nu när spegeln försvinner från systemkameran är vi lite grann tillbaka där det började i diskussionen kring för- och nackdelar, eftersom det som syns i en spegelsökare inte är vad som blir den slutliga bilden, medan kameran som visar bilden från sensorn förmår visa bilden precis så som den kommer att bli när den är färdig. Det är faktiskt en stor fördel hos den spegelfria kameran, eftersom den faktiskt kan visa alla aspekter av bilden som man tar, vilket inte är möjligt med en ESR-kamera, som använder ett optiskt system för att visa vad objektivet återger. Vi har alltså i det spegelfria systemet en bild som är närmre slutprodukten. I sökaren kan vi se bilden så som den kommer att bli när man har tagit den.
Och därmed handlar det faktiskt om ett paradigmskifte. Så länge bilden lades latent på en film och inte kunde betraktas förrän den var framkallad, var det inte möjligt att se den färdiga bilden innan den var tagen, medan det nu faktiskt är som att vi har en liten tevekamera och kan fånga en bild ur den i vilket ögonblick som helst som vi väljer. Den tämligen lilla nackdelen att det finns en viss fördröjning mellan vad som syns i sökaren och bilden som tas har spelats ut gång på gång av bakåtsträvare som vill behålla det optomekaniska systemet av nostalgiska skäl, men fördelarna med det elektroniska systemet som tar upp bilden från sensorn är faktiskt så stora att man knappast kan undgå att se dem. För första gången kan vi ju faktiskt fånga bilden som vi ser.
Jo, jag vet, det kan vi med direktvisning på en DSLR också, och med i stort sett varje kompaktkamera, men ändå är den snabba autofokuseringen med nyare spegelfria kameror och de allt bättre sökarna så stora framsteg att de gör ESR-systemet överflödigt för många. Om spegelfria kameror med så bra prestanda som dagens hade kommit redan vid introduktionen av digitalfoto för en bredare publik, skulle DSLR knappast ha utvecklats dit där de är idag. Utvecklarna har hela tiden vetat att det är en teknisk återvändsgränd, och de suger på karamellen så länge den varar. Alla vet att de optomekaniska systemen med klapprande speglar är en parentes i utvecklingen, och de som hänger kvar vid dem är anakronister, likt dem som föredrar en rejäl mätsökarkamera som Leica, även om bilden registreras via elektronik.
