Strax under Nyquistgränsen är bildkvaliteten mycket, mycket dålig, men innehåller trots allt fortfarande svaga spår av vettig information (som kan användas t ex av militär för att i bästa fall utröna om det är en höskrinda eller en fientlig stridsvagn man fotograferat, någon njutbar återgivning är det däremot absolut inte tal om).
För att få kamerans totala MTF-värde ska man multiplicera objektivets och sensorns MTF-värden med varandra. Det är alltså av största vikt att sensorns MTF-kurva ligger så högt som möjligt, och eftersom kurvan sjunker katastrofalt i närheten av Nyquistgränsen (och dessutom blir kraftigt instabil) så finns det mycket att vinna på översampling.
Kraftigt förenklat så varierar sensorns MTF-värde mellan 0 och 0,64 vid Nyquistgränsen, genomsnittet är 0,4, men det allvarliga är denna våldsamma fluktuation. Vid halva Nyquistgränsen, som ju motsvarar en fyrdubbling av pixelantalet, har MTF-värdena ökat till mellan 0,64 och 0,90 (0,81 i genomsnitt). Ytterligare en fyrdubbling ger 0,90 – 0,975 (0,95 i genomsnitt). Som synes blir MTF-värdena både högre och stabilare ju fler pixlar vi har till förfogande.
(I praktiken blir värdena betydligt sämre än ovanstående, dels för att ovanstående gäller för äkta trefärgspixlar och dels p g a AA-filtren.)
Orsaken till att MTF-värden varierar så kraftigt kan nog enklast beskrivas om vi tänker oss att vi fotograferar av stjärnhimlen med ett perfekt objektiv (som är så skarpt att varje stjärnas airyfläck ryms inom en pixel). Ljusfläcken från vissa stjärnor kommer då att centreras mitt i en pixel och därför återges som EN ljus pixel. Ljuset från andra stjärnor kommer att ha maximal otur och istället hamna mitt i skarven mellan fyra pixlar (som i bästa fall bara får en fjärdedel av ljuset var) och kommer därför att se mycket suddigare ut.